22:16 Främlingsfientlighet

Ur nutiden: det utmärkande för SD:s väljare är främlingsfientlighet. Piratpartiets partiledare Anna Troberg avgår, efter att först ha höjt partiet från ett rätt tekniskt orienterat frihetsparti till ett humanistiskt parti med en imponerande helhetssyn på inte bara integritet, utan mellanmänsklighet i största allmänhet, som i somras toppade RFSL:s HBTQ-politik-test. Anledning? Inre motstånd till sitt progressiva arbete med dylika frågor.

I ett litet större perspektiv är det här två sidor av samma mynt: den rätt vanliga svenska självbilden av oss som ett progressivt land fyllt av människor med en stor grad av uppskattning, acceptans och tolerans för annorlunda människor än oss själva är inte riktigt sann – det är jättegott om människor som är rädda för och ogillar den utvecklingen. I SD har de en gemenskap i sin fientlighet. Men också i andra led, som Piratpartiets styrelse, är de representerade, eftersom folk i allmänhet ofta bär på de här känslorna och åsikterna, helt oavsett politisk hemvist. Vi har inte den stora breda trygghet med hjärterum och stjärterum som vi vill tro runt omkring oss. Var åttonde svensk röstade SD i årets riksdagsval.

Själv tycker jag kärleks- och gemenskapsfrågor är viktiga, men att föga åstadkoms genom att prata om dem. Mässa, tjata och åsiktsbilda är säkert nyttigt, men jag tror inte att det gör så mycket till eller från när vi snackar en miljon människor som inte ser något värde i folk de inte förstår eller har någon positiv kontakt med. Det som fattas är att skapa positiv och åtråvärd kontakt mellan människor, av helt olika bakgrund och med helt olika förtecken, där de får lära känna varann och känna sig själva hemma i en gemenskap och värme, som slätar ut olikheterna, och breddar alla inblandade.

Jag har sett en del sådana miljöer som bjuder in breda folklager, och lyckas dra samman en del människor som kan vara rätt annorlunda varann, med någon gemensam intressenämnare, som att söka närhet, kärlek, religiösa, intellektuella eller emotionella band. Vi har för få sådana miljöer idag. Vi behöver nya, som når den typiske hemmasittande, navelpillande, ofta trötta, deprimerade, eller rädda lilla individen i vårt samhälle. Tror jag. Vi har väl både två och fem miljoner som kan känna igen sig en smula i det; definitivt jag själv.

Det är svårt att få med oss någonstans. Det behövs förmodligen extern startenergi och uppsökande verksamhet för att nå ut till oss och dra med oss in i gemenskapen vi inte sökt eller inkluderat oss själva i. Och tills den når oss röstar vi bort den, för att inte behöva lära oss något nytt eller vidga våra hjärtan. Det är enklare att stänga dörren och låtsas som att det regnar. I kylan och snålblåsten.