18:02 Hittbarhetsfängsel
Det är egentligen bara en sak som (i mitt fall och ur mitt perspektiv) är dåligt med att skriva under eget namn i stället för pseudonym, och det är när man har saker man vill skriva om på teman som läcker och spiller andra människor runt omkring en så vem som helst på nätet som söker info om dem och deras närmre krets hittar till det.
Jag vet; det är då man byter medium och tar till någon helanonym pseudonym i någon annan miljö någon annanstans, kanske på något annat språk, om man känner sig sådan, definitivt med luddiga eller falsifierade förtecken därtill. Jag har bara inte lust. Framför allt har jag inte lust att överge den lilla skara som läser mina tankar för att de införlivat mig i sin intressesfär. Det är värt någonting för mig. Det är en stor, om inte rentav den största, glädjen med att skriva; att nå en intresserad publik med riktiga känslor, nyfikenheter, återkopplingslustor med mera. Anonymitetsbloggande skulle vara att börja om från ingenting, en röst utan sammanhang och utan samhörighet; ett tyst knappande utan eko, utan läsare, och i mitt fall därmed utan både glädje och mening.
Så jag tystnar i stället, pratar kanske med mina närmre, och får kanalisera bråkdelar jag vant mig vid att kunna kanalaisera i text, så jag kan spara godbitarna jag trivs bättre med att prata om, till de sammanhang där man sitter på tu man hand med ett stycke tid och varann, för en sejour pyssel och prat, kanske te eller fika, förmodligen litet knåd och en kram här och där, och en mosaik glädje, förvåning, nyfikenhet, lärdomar, delgivanden och mycket, mycket mer. Men en del trivs helt enkelt bättre här, under min korkek, där jag kan sitta och idissla det ifred, i min egen takt och ton, och väva små funderingstrasselsuddar av det.
Små självinneslutna tankeknippen; en litet angenämare restprodukt än ugglors eller katters hårbollar. En liten mental biprodukt av livet som flyter på runt omkring. Jag förstår att gugglorna och missarna helst slipper ha kvar det där i halsen; man känner sig inte alls i topptrim med en massa restprodukter i systemet. Som mest blodförgiftad var jag nog någon gång i början på veckan; det tycks ha börjat lätta upp litet igen, och stora delar av min brinnande kreativitet har börjat vakna till liv igen.
Ibland är den ett mått på att jag mår toppen, ibland på att jag gått totalt i ide och lyckats abstrahera bort alla sorger och besvär, för att i stället leva en tid i hack-mode, där jag kan uträtta storverk utan att i någon större grad vara en del av den fysiska verkligheten. Det känns inte riktigt som att någotdera riktigt beskriver nuläget, men om något, troligen mer åt det senare hållet. Fast jag dansar och sjunger, och socialiserar med vänner på distans.
Kanske är det det som är grejen nu; jag finns i världen, men inte just här. Hemma är inte längre bara en plats jag inte känner mig särskilt hemma eller inbodd i, som det brukar, utan en plats där jag vantrivs och inte alls vill vara, för att det mist sin ro och rytm. Så jag hälsar hellre på andras hemma och jag söker hellre mina bekanta på andra platser jag kan hälsa på, hos andra människor som har något utbyte av mig och jag dem. Det är inte helt dåligt (det är sällan det att träffa och lära känna nya människor), men rakt inte helt bra, heller.
Den här helgen föregicks av ett par dagars velande över åka till Göteborg och hälsa på Fredrik, och kanske andra nybekanta därikring, eller Stockholm, och nära vänner där och ett litet främmande hem i exil jag har där och nyligen rentav sponsrat hyran för, men sen grusade jag båda tankarna när det lade sig en liten muff jobb tätt inpå helgen från båda håll. Plötslig full rulle med advokateriet kring att utvärdera mina meriter och min förre chefs varma rekommendationsbrev, inför någon utvärdering av O1-visum eller kanske H1B, om jag månne motsvarar en batchelor's degree?
Kanske är det just vad jag börjat meritera mig till, en ungkarlsexamen? Jag kan koka gröt, laga cykel, krama flickor, äta ute, betala räkningar, eskortera till psyk, promenera hundar, diskutera över rödvinsglas, sova sked och göra mig hemmastadd utan att rubba cirklar. Och jag vet vad jag vill ha och förstår vägarna som leder till det och bort från det, nära nog så väl att jag kan sätta egenskaper och vikter på dem och se grafen balansera sig och huruvida jag orkar färdas längsmed dem eller väljer att fördela mina gracer åt andra hänsyn i stället även om jag hellre somnar in med näsan i nackhåret på någon och tankarna mycket djupt intrasslade i varandras.
Jag vet; det är då man byter medium och tar till någon helanonym pseudonym i någon annan miljö någon annanstans, kanske på något annat språk, om man känner sig sådan, definitivt med luddiga eller falsifierade förtecken därtill. Jag har bara inte lust. Framför allt har jag inte lust att överge den lilla skara som läser mina tankar för att de införlivat mig i sin intressesfär. Det är värt någonting för mig. Det är en stor, om inte rentav den största, glädjen med att skriva; att nå en intresserad publik med riktiga känslor, nyfikenheter, återkopplingslustor med mera. Anonymitetsbloggande skulle vara att börja om från ingenting, en röst utan sammanhang och utan samhörighet; ett tyst knappande utan eko, utan läsare, och i mitt fall därmed utan både glädje och mening.
Så jag tystnar i stället, pratar kanske med mina närmre, och får kanalisera bråkdelar jag vant mig vid att kunna kanalaisera i text, så jag kan spara godbitarna jag trivs bättre med att prata om, till de sammanhang där man sitter på tu man hand med ett stycke tid och varann, för en sejour pyssel och prat, kanske te eller fika, förmodligen litet knåd och en kram här och där, och en mosaik glädje, förvåning, nyfikenhet, lärdomar, delgivanden och mycket, mycket mer. Men en del trivs helt enkelt bättre här, under min korkek, där jag kan sitta och idissla det ifred, i min egen takt och ton, och väva små funderingstrasselsuddar av det.
Små självinneslutna tankeknippen; en litet angenämare restprodukt än ugglors eller katters hårbollar. En liten mental biprodukt av livet som flyter på runt omkring. Jag förstår att gugglorna och missarna helst slipper ha kvar det där i halsen; man känner sig inte alls i topptrim med en massa restprodukter i systemet. Som mest blodförgiftad var jag nog någon gång i början på veckan; det tycks ha börjat lätta upp litet igen, och stora delar av min brinnande kreativitet har börjat vakna till liv igen.
Ibland är den ett mått på att jag mår toppen, ibland på att jag gått totalt i ide och lyckats abstrahera bort alla sorger och besvär, för att i stället leva en tid i hack-mode, där jag kan uträtta storverk utan att i någon större grad vara en del av den fysiska verkligheten. Det känns inte riktigt som att någotdera riktigt beskriver nuläget, men om något, troligen mer åt det senare hållet. Fast jag dansar och sjunger, och socialiserar med vänner på distans.
Kanske är det det som är grejen nu; jag finns i världen, men inte just här. Hemma är inte längre bara en plats jag inte känner mig särskilt hemma eller inbodd i, som det brukar, utan en plats där jag vantrivs och inte alls vill vara, för att det mist sin ro och rytm. Så jag hälsar hellre på andras hemma och jag söker hellre mina bekanta på andra platser jag kan hälsa på, hos andra människor som har något utbyte av mig och jag dem. Det är inte helt dåligt (det är sällan det att träffa och lära känna nya människor), men rakt inte helt bra, heller.
Den här helgen föregicks av ett par dagars velande över åka till Göteborg och hälsa på Fredrik, och kanske andra nybekanta därikring, eller Stockholm, och nära vänner där och ett litet främmande hem i exil jag har där och nyligen rentav sponsrat hyran för, men sen grusade jag båda tankarna när det lade sig en liten muff jobb tätt inpå helgen från båda håll. Plötslig full rulle med advokateriet kring att utvärdera mina meriter och min förre chefs varma rekommendationsbrev, inför någon utvärdering av O1-visum eller kanske H1B, om jag månne motsvarar en batchelor's degree?
Kanske är det just vad jag börjat meritera mig till, en ungkarlsexamen? Jag kan koka gröt, laga cykel, krama flickor, äta ute, betala räkningar, eskortera till psyk, promenera hundar, diskutera över rödvinsglas, sova sked och göra mig hemmastadd utan att rubba cirklar. Och jag vet vad jag vill ha och förstår vägarna som leder till det och bort från det, nära nog så väl att jag kan sätta egenskaper och vikter på dem och se grafen balansera sig och huruvida jag orkar färdas längsmed dem eller väljer att fördela mina gracer åt andra hänsyn i stället även om jag hellre somnar in med näsan i nackhåret på någon och tankarna mycket djupt intrasslade i varandras.
postad 18:02 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar