2006-10-30

01:38 Självutarmande för mycket

Jag inventerade min blygsamma dvd-samling idag, fyra titlar varav en ospelbar. Hälften är Jane Austen, den tredje en brasa, och den sista Meet Joe Black, vilken jag såg nu. Den är tämligen renodlat Johangodis, men det är likväl inte mer än andra gången jag ser den.

Litet tankar kom i gungning och i perspektiv. Känsla och identitet. Makt och ojämlikhet, vem som står stadigt förankrad och vem som trampar luft, i vild vanmakt och i hopp om att landa säkert för den andras goda vilja. Informationsmonopol, att sakta tystna för varje fråga, lämna svaren att pusslas ihop, ur blickar och tystnad. Ur miner och timing. Ur hål i fasaden, gömt och exponerat. Och precis hur mycket introversion som helst.

Ett annat motiv, som jag kom att tänka på, i ett porträtt av kärlekssubstans. Vad den är, och hur den kan ta sin utveckling från en stadig grund i identitet och bekräftelse, för att sakta urholkas till allt mer en tom spegel vars identitet byter fot till i första rummet någon som älskar dig, och som därigenom plötsligt mister all glans, tappar all substans, all lyftkraft, rasar och drar med sig allt som till en början burit upp värdet. En renodlad kärlek som inte längre bottnar i något annat; en återkopplingsloop som tappat markkontakten och plötsligt blivit relationen värddjur-parasit, mer än symbiot-symbiot. Det är inte trovärdigt längre för hjärtat. Värt sin vikt, i luft. Upp som en sol, dunsta som ett vatten, glömt som ett moln förra veckan, som idag regnar var det månde, någon annanstans.

En kravlös abstraktion. En villkorslös kapitulation. Ett urladdat spänningsfält. Jordpotential, vad höjd den än befinner sig på. Trist. Dött. Utfluget. Överblommat. Avslutat kapitel, bakre pärmen nådd, boken sluten. Vad ska jag läsa nu? Helst ingenting av samma författare. Ett oskick att det är ett mönster som går igen hos så förnicklat många bara; vad är det som är så svårt att förstå i ordet integritet?

Den som känt mig genom många epoker och kärlekslivsiterationer, och jag erkänner att ni nog är beklagligt få, så blomsterskriftscensurerat jag tecknat det, finner det en smula roande att det är jag som tecknar just det här perspektivet, då jag aldrig varit sidan som sett någon reduceras så till outmanande ointressanthet. Möjligen sammankopplat med att jag har ett annat sätt att upptäcka, utforska och ta värde ur relationer som inte hamnar där, möjligen att de inte hamnat där av andra skäl. Men att upptäcka, utforska och teckna egna inre bilder av känslor och deras ursprung är trots det någonting som låter mig se och förstå en hel del, vare sig det är i min eller någon annans verklighet de hört hemma.

Och ibland, som här, kunna ha nytta av det för att se potentiella roller jag själv kan ta eller väja undan. Dela med mig av, sätta ord på för andra. Ge den behagliga känslan av någon förstår mig (eller mitt dilemma), till den som känner det, eller rentav lever det på repeat. Kanske tända aha!et hos någon som stångar sig blodig i det, kanske också på repeat. Det kan vara skönt att få ord på det bara, som man inte funnit inom sig själv. Vi känner så mycket diffust och komplicerat, som framtyder så skönt i skärpa med en katalysator eller två.

Ett av mina största glädjeämnen i livet är att ge bekräftelse, och en av de mest givande metoderna för mig är att först sätta mig in i och sedan teckna någon annans situation, känslor, goda sidor, egenskaper jag själv blir särskilt förtjust i och somtalar till mig. Jag visar väldigt mycket av min kärlek genom en uppsjö olika sätt att bekräfta, och i mycket är den glädje, njutning eller botten det tar den belöning det ger mig i retur. Ibland, i en del sällsynta fall, går det direkt roande över styr och ställer till med drogliknande trassel när cirkeln bryts, men i allmänhet faller det mest i god jord till allmän trivsel.

Ibland är det en balansgång i vad jag kan säga eller göra för vad jag vet det läses om till för den som möter det, och jag får svälja en hjärtlighet, men oftast inte. En del som läser, tänker och ser andra ungefär som jag gör själv, kan ta allt för vad det är värt för mig och i min mun och mitt hjärta. Och då och då öppnar jag hjärtat för mycket, exponerandes precis den där skenande kärnreaktorn som bara stavas härdsmälta för den som råkat hamna i fokus.

Jag tror nästa intressanta kärleksutmaning, när den månde bli, blir att sätta spjäll på reaktorn och bibehålla det levande spänningsfältet som gör det till en intressant och stimulerande färd för båda parter. Brinna med långsam låga och försiktiga vinkar, svaga och indirekta utspel, slutna kort. Väldigt olikt min hjärtatförst som brukar leda mina känslor vart jag går, men kanske med litet mer förståelse i bagaget och färskt minne?

Livet är ju inte bara frukost i sängen, även om det kan vara bland de bästa ingredienserna att toppreda det med. Just nu är frukost i sängen bortom horisonten både i tid och rum. Det tycks behövas för att lyfta näsan och låta annat få kanta drömmarna i stället. Jag längtar efter att få lära mig någonting av någon. Att få medicinsk vokabulär på det mina fingrar och händer förstår av kropp och muskulatur, till exempel. Att ta mig in mer på djupet i ämnet hudvård, krämer, salvor, lotions, masker och andra produkter. Att kartlägga en ny människas själsliga och kroppsliga. Att upptäcka styrka, kondition och koordination per aerobics -- vad som helst, som inte följer mitt eget studieprogram och i egen regi. Det täcker dans, sång och jobb/hobby redan upp mer än väl.

På kul och ingivelsens slump provade jag på att sjunka en nivå i helvetet i kväll, till ringen förbehållen ansiktsbehåringsansare. När jag tvättat av löddertomten, tittade det ut en liten Edward Norton ur spegeln. Det var litet otippat och underhållande. Jag har inte bestämt mig för om han får gå ut bland folk än. :-)

1 kommentar:

Blogger kalyana skrev...

sann godhet är en rar dygd. for sure!

05 november, 2006 09:11  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se