2009-03-17

19:06 Denna bro avstängd

Jag blev litet paff av min reaktion när jag just läste om hur E, mitt ex sedan ett par månader, snart ska in för en lång MRI-undersökning. Reaktionen hade ingenting med själva texten eller budskapet att göra, utan var helt baserad på hennes person som sådan, och kom blixtsnabbt vid åsynen av ett par-tre välliknande foton av henne, i samma veva: intensivt ogillande. En mycket o-jag reaktion på i synnerhet någon jag varit partner med -- jag tror inte att jag någonsin förut har känt så för en exflickvän.

Dels har det bara varit något som präglats av konflikt i slutet av en relation två gånger, dels har jag alltid känsloförstått mina flickvänner nog för att begripa deras situation, förutsättningar och känslor nog för att förstå dem i sammanhanget och varför relationen inte hade goda förutsättningar -- och så även här; ingendera parten ville verkligen fortsätta som vi börjat, och det var en enorm lättnad att gå vidare efter att den imploderat med all möjlig bravur. Tänker jag mig tillbaka till hur jag kände just då, minns jag mest att jag själv, i vanlig ordning, konstaterade att jag inte hade någonting emot att återuppta bekantskapen som vänskap, om/när hon själv återhämtat sig till att vilja eller hantera det utan några bekymmer, men att jag inte kunde förbättra någonting för henne genom fortsatt kontakt och insyn i mitt liv just då. Att jag själv hade några ogenomarbetade känslor (säg, aggressioner och smärtor) gentemot henne, kom aldrig ens för mig.

Jag är inte alls säker på att jag vill återetablera någon som helst kontakt med henne igen, som det känns nu. Kanske på litet sikt, som övning eller studie i att förlåta, om andan skulle ligga på åt det hållet, någon gång, men jag dras inte det minsta till att införliva henne i min vänskapskrets igen. Jag har ingenting jag vill ge, dela med, upptäcka av, med, lära, lära av eller göra tillsammans med henne. Det är en oerhört ovanlig känsla för mig, och jag kan inte påminna mig om att ha känt så inför någon människa över huvud taget förr om det så varit någon jag tyckt illa om eller helt saknat kontakt med. Jag har en slags grundidé om att det finns en massa fantastiska saker mer eller mindre upplåsta i precis alla människor överallt, och att det är generellt trevligt när det som är av värde för mig, genom en eller annan process med mer eller mindre involvering av min egen riktade handling och deras egna natur och migtillvända ambitioner, görs mig tillgängligt.

Att energi- och värdebalansen i varje sådan tupel människor i hela världen (och de är många -- några miljarder gånger några miljarder minus en) ger nollutslag i vanliga fall, utan att någon reaktion sker, men ibland får spel och blir enormt explosivt jättemassor, när energikostnaden planar ut mot nollan och värdekurvan skjuter i höjden (gärna rentav såpass att energikostnaden kan ses som negativ, för nettoutgiften), och så en drös människor i ens omgivning och kontaktnät som "bara" är markant plusitiva inslag så där generellt. Visst har jag varit i kontakt med gott om människor som netto kostat mig mer än jag fått tillbaka, och stött på komplikationer där försöken att bereda varann värde eller ens upprätta kommunikation haft så mycket overhead i att kompensera för katastrofala bortfall i mediet eller metoden som sådan -- men aldrig såpass att jag fjärmat mig helt från människan själv.

Jag tycker litet synd om henne, då jag förstår en hel del av hennes övergripande lidanden och djupgående rädslor, och då jag ser ett tydligt mönster hon redan haft i bra många år, och troligen torde sitta fast i tills det förgör henne, eller hon inte orkar försöka längre; det är en starkt självåterkopplande strömfåra med gott om korrigerande sidoprotokoll som har motsatt effekt felrättande koder har -- det vill säga: om något går rätt någonstans, finns redundant beredskap i åtskilliga samverkande system som träder in och underminerar och punkterar det innan det hunnit särskilt långt.

Ännu ett första i att jag tittar in på folk ur ett tragedibejakande sätt, så där; jag brukar bara intressera mig för vägarna ut ur de knepigast tänkbara situationer. Men i det här unika fallet känner jag mig mest liksom stum av fascination över att en människa, eller hennes omständigheter, lyckats upprätta samverkande redundanta rättfelande protokoll för att ge garanterad downtime och kontinuerliga energiförluster. Det är nästan något makabert vackert över det hela. En slags immateriell infernaliskt designad helvetesmaskin.

1 kommentar:

OpenID Mia* skrev...

Usch, vad det lät tragiskt! Vore jag religiös skulle jag be för henne.

Tänk att man lär sig nya saker jämt. Även du, alltså. Fast det hade ju varit skönt om du kunnat få förbli personaversionsoskuld iofs.

När du nu påminde mig om din existens insåg jag att det är väldigt lite information om dig som når fram till mig. Bloggar du alls om ditt liv som det ser ut där borta?

Och så började jag grunna på en liten tripp över till din kant. Befinner mig förresten för närvarande i Bangalore, Indien, på tjänsteresa och har konstaterat att det nog främst är själva framseendet mot avresan som känns jobbigt. Väl på plats är det mest kul.

18 mars, 2009 05:54  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se