2006-09-14

14:39 Våta emo-drömmar, anspänning, människotyper

Jag drömde om en släkting i natt, precis innan jag vaknade; en av tjejerna som alltid stått för inre styrka, gå sin egen väg, fatta sina beslut själv, planera, ha koll på saker och ordning i livet, socialt simborgarmärke, tusen ting på schemat, mentorskap och mognad. En av de jag aldrig känt mig särskilt nära, egentligen, och snarare känt mig litet underlägsen på de planen. Distanserad från, av mitt eget val. Men i natt var allt det där rollkittet uppluckrat, hon hade mist sin närmaste och stod med så öppna sår att det gjorde ont, visade sig från en sida och på ett sätt jag aldrig sett i henne, och det känns inte längre självklart att hålla en egendistans till henne. Stämningen är laddad; hon har haft det så svårt, och har just yttrat något som brast min egen barriär inför att stå kvar där vid sidan av, strax utanför känsloreviret, till att krama om henne. Hårt.

"Slappnar jag av nu, börjar jag gråta." mumlar hon grumligt vid min axel.
"Skulle det vara någonting dåligt?", undrar jag retoriskt. Värmen och viljan bakom orden dränker ut ett nekande svar ur de svar frågan vill vaska fram, samtidigt som det uppriktigt öppna och nyfikenheten i tonfallet inte förbjuder någotdera. Jag går bara så nära tillmötes det går från min sida.
"Jag vet inte längre." svarar hon med sjunkande bröst och på väg in i en snyftning.

Ett salt regn börjar falla mot mig, och jag sluter ögonen och henne tätare mot mig, närmare intill hjärtat. Och det är litet som det var i söndags igen.

Jag hade en ljuvlig söndag. Själv vilt och skriande beroende av att få sluta henne tätt intill mig kroppsligen, känna hennes konturer falla i mina med varje kvadratcentimeter lycka när jag välver händer och armar om henne där i soffan, hon lika vilt skriande efter den rent emotionella närheten och att veckla ut sina trasiga nyss störtade vingar om tiden som passerat, med de tunga, svåra motgångarna och trasslen uppvällda ur djupen till precis under ytan. Det är precis före lunch och hon är sockerlåg, och hon är precis som jag, och det är så mörkt och vi har ett sådant utbyte av varann. Hon känns precis som förut som jag varit van en rikare tid, när vi var mer självskrivet varandras; det här är mer av ett näst sista adjö innan vi skiljs av ett hav och lika mycket land på det, och just för att jag känner det så väl sedan tidigare är hela jag med henne i hennes historia trots att jag samtidigt dricker hennes kropp med mina sakta skiftande omfamningar kring henne. Det är två så oerhört rika upplevelser på samma gång och allt hon är rädd att säga inklusive att jag vill åka hem nu, inte gå djupare in i det här, får komma ut, och det skär inte i mig det minsta, för det är för henne vi sitter här, och det är det det här besöket var till för.

Och sen lagar vi mat, den där obeskrivligt goda kycklinggrytan med tomat, paprika och crème fraîche hon är en gud på, och jag har inte ens knystat om det för mig själv men visste inuti att varm mat i kistan skulle väcka nya krafter där alla just runnit ut, ny energi och det starka hon som är inte bara falskt projicerat osårbar, utan som faktiskt står sig i hård blåst och med motgångarna i kaskader utan att krascha, och hade hon varit den människan i alla blodsockerheter hade jag nog aldrig älskat henne så innerligt, för de människorna kanske inte någonsin behöver öppna sig för någon, och jag vet att jag behöver det för att känna mig behövd för den jag är och själv sätter störst värde på att vara inuti, en roll jag inte vill släppa helt och låta vittra ur mitt liv otappad, outnyttjad. Men hon är den starka och den sköra i samma person och växelvis, precis som jag, och att bygga upp hennes styrka inifrån när hon är låg och hålla om i en famn och känna hennes tårars sälta när det brustit och de allra bästa stunderna när ryggmärgsreaktionen att ideligen torka bort dem somnat in igen, var ett så rikt tankande för mig med som någonsin att få känna henne igen, hud mot hud.

För hud mot hud är, om så någonting många kan ge och ger, när tillfället (ack så sällan men likväl titt som tätt) kommer, så långt mycket ersättligare, eller utbytbarare, som hon kallade det, jag minns inte vilket. Öppna det där känslosvallet och följa det, förstå det, kunna vara till någon nytta i det, och se in i och genom alla tyngder och besvär, är någonting som i princip inte händer. I sin tur i kombination med naturliga öppenheter och tillåtelser och egna sinsemellan känslor och relationen till varann, ännu långt mycket oersättligare och till slut så stort och så rikt att det är helt unikt. Jag minns att vi pratade om oersättligt, och att veta när man är oersättlig, och att känna när man inte är det, och hur hela det nystar upp i hur den andra väljer att känna, för mer objektivt sett är varje människa i någon mening ersättlig.

Men när du ser att någon lagt av sig viljan att se efter någon annan att fylla samma behov, att söka ett substitut eller någon att bättre fylla samma behov, när blicken bara kommer tillbaka till just dig, och när det inte ligger någon resignation i det utan en sann glädje, och ett lyckligt skimmer, bakom och inuti det, då är du oersättlig på riktigt. Och det är, oturs otur och ödets ironier, i just det ögonblicket många relationer spricker upp, när jägaren inte längre har någonting att slita efter att uppnå, inte längre något att kämpa för att upprätthålla som sitt, något att kuvat sträcka sig efter och få på nåder, en liten stril här, en liten stril där, utan plötsligt förfoga över på sina egna villkor, det är där det plötsligt kanske inte längre har kvar sin gnista och tjusning, utmaning, livskamp. För att de behöver uppförsbacken och prestationen, ständigt visa och bevisa sig, leva litet underifrån, titta litet snett uppåt; aldrig riktigt i jämhöjd, definitivt aldrig litet snett nedåt. Det var där vi brast, och det var så jag miste henne kort efter att själv ha sett framtidsvallen sprängas med henne intill mig -- rakt in i ett ever after jag var beredd att gå orädd in i med henne vid min sida.

Det var det där jag till slut plötsligt förstod, som gjorde att hela vi plötsligt lade sig i ett så väldigt lättläst pussel åt alla håll och bildade den naturliga konturen kring hela vår relation, som en sammanfattande enhet och kärna. Ser bristet ovan ut som ett öppet sår, har jag tecknat det mer sargat än det är; såret har läkt snyggt och jag blir inte svår inuti av att komma henne så där nära igen eller att veta att vi inte går hand i hand framåt på andra vägar än väldigt nära vänners, eller kanske älskare men inte parbildande -- och definitivt inte å endera sidan allokerande. Vi står kvar i nära förståelse och på varsitt håll i egna liv, och det tycks så där bra som att vi kan ge och ta av varann sådant vi kanske inte kan få inom några andra ramar, hon för att hon kanske inte kan ha en gratis famn och på förhand given förlåtenhet allt hon känner borde kosta någonting, en prestation allra minst, jag, kanske mer för att jag aldrig förr och aldrig sedan dess funnit någon lika rikt svarande, som smält i min famn, berusar min hud och öppnar sina dörrar utan att hota slå igen dem i ansiktet på mig med min hjärtenerv i kläm, en tillitsgåva lika stor som den jag ger och hon lutar sig mot. Men jag tror inte hon någonsin kan få den i en relation, under samma former. Jag hoppas hon kommer finna former som ger henne det hon behöver, eller att alla de andra tankstationer hon har på något sätt är mer än nog att ersätta det.

Det är inte min sak att lägga mig i, men jag kan inte hjälpa att jag finner det så vansinnigt intressant och själsligt berikande att dyka in i förutsättningarna och se mig omkring, så där, till och med ibland, som nu, när jag inte har henne intill mig och vi kan prata om allt vi ser, hör och känner. Jag kan för övrigt inte ta på mig någon ära av att ha upptäckt, sett och förstått den här helheten på egen hand; nyckeln hittade hon själv någon eller några veckor innan hon for, av lyckliga och olyckliga slumper, ungefär när jag senast och föranlett av det här nosade på BDSM, en värld av starka känslor, strävanden och den ständiga anspänning hon nog behöver.

Det var så jag kunde börja skratta åt det, nästan, när jag förstod att hela det upplägg som bildade inkörsporten till vår relation var mina nogsamma avvärjande varningar om hur jag gått ur två tidigare relationer som var och en i någon mening slitits upp av att jag inte känt inom mig att kunna ge all min kärlek, närhet, förtolighet och öppenhet till den enda som kallade sig min partner; hur jag varnade om att jag inte trodde mig lämplig att bli kär i om man har det minsta fallenhet för svartsjuka eller rädsla för att inte bli den enda centrumfigur i mitt liv som det kretsar kring. Se där, en kamp, om någon! Ju brantare uppförslut jag erbjudit, dess mer fast hade hon varit, och jag envisades att rada upp så öppet och hjärtkänt precis hur dumt det kunde bli för henne, för hon verkade som en så bra människa och jag kände att jag redan tyckte så bra om henne att hon omöjligen fick gå i samma fälla utan att fullt medveten om vad hon kunde ge sig in i och dess konsekvenser välja att trampa där ändå, vilket hon gjorde, med besked.

Och ju mer jag älskade henne, dess svagare blev anspänningen, och när den släppt och jag flöt och flödade omkring henne helt friktionsfritt, drog hon till sist ur proppen. :-) Hon har ingenting på bestigna berg att göra. Det var så mycket i det där jag inte förstod då, och det var ett så ovärdeligt budskap att få, så här, när vi råkades, för även om hon är så mycket som jag i somligt, är hon så precis tvärtemot i det här, för jag strävar inte för strävans egen skull, utan för att nå till en plats i fullkomlig harmoni, utifrån vilken man sedan kan uträtta andra saker, se till nya hänsyn, kliva upp på nästa trappsteg med armen om axeln på den gode Maslow, och tillsammans blicka ut över nya världar från en ny, mer eleverad nivå. Kan jag inte hela tiden vandra uppåt med min partner har jag inte samma förutsättningar att ta mig an livet, för min klättring går ut på att nå nyare och rikare höjder på andra nivåer, inte att kämpa med hjärtat i halsgropen och den hisnande känslan av att kunna vara på vippen att falla när som helst, inte att ha någon att se upp emot och dömas eller belönas av för mina strävanden.

Livet är fullgod lön och fullgott straff för alla mått och steg jag tar, och ger både rikare skänker och hårdare straff än jag tror någon människa skulle kunna för mig. Det är tvära kast mellan lycka och abstinens, och när själen blommar blommar den rejält. Kanske siktar jag litet försiktigt på att växa mig stark nog att kunna släta ut dalarna litet, men egentligen gillar jag att ha de där låga ögonblicken då jag så innerligt själv behöver en hamn jag sällan ännu funnit och lättat ankar i själv, men så ofta utgjort för andra -- det är nåtongint jag söker och säkert en dag finner, Kanske någon gång mister och behöver söka på nytt, men det hör till. Och klättringen är förstås en del av vägen, men vägen är inte målet; jag har mål jag vill nå upp till, och vid varje mål finner jag nya, som gör de gamla till delmål. Vägen klarnar alltid framför mig först när jag är där, för det finns så många vägar, och man kan behöva vandra så olika sträckor beroende på vilka hinder man möter.

Och så finns det så många människor man möter längs vägen. Och jag är rik, var gång jag fått en ny så här rik bild av någon av deras karaktärsstomme och livskonturbildande egenskaper. Det finns många. Myers-Briggs delar in oss i sexton grundmänniskor, och jag kan känna en litet hisnande känsla inför tanken på att ha förvärvat ett så stort förståelsegalleri för så olika människor. Jag känner just nu som om jag riktigt förstår och känner in konturen av ungefär två; min egen, som jag förvisso har självets alla döda vinklar i, och den hon gett mig, som jag egentligen inte riktigt djupskådat över så långa tider men känner mig naturligt sammanväxt eller inympad på i vilket fall. Sen har jag uppsträckta slickade lillfingrar kring en hel hord andra med, men inga jag riktigt sett ljuset kring och känner en naturlig bas i. Somliga välpejlade, där mina antenner ofta vet vad de tänker och känner, men få jag ser litet i relief även med storhjärnan.

Hjärtat kommer nog alltid stå litet på glänt för att lära känna fler så där rika porträtt. Och varje väg är lång. Och kanske ligger det någonting i att det är att tämja människor att vandra den, sida vid sida med dem, som min väninna i Estland säger, pekandes på Den lille prinsen (som jag just håller på att läsa för att få perspektiv på vad hon menar), men jag hoppas att det inte måste göra det. Jag vill inte tämja människor; det är inte ansvaret att ta hand om dem och hålla dem vid liv av min egen kraft jag söker i de möten jag gör; jag vill förstå dem, älska dem, och kanske genom mötet kunna delge dem någonting de har användning av för att själva kunna ta bättre hand om sig själva, och fortsätta klättringen uppåt mot vad de vill, hur de vill; för klättrings skull, för målets skull eller kanske ibland bara för att inte i stället rasa nedåt; var och en sina egna horisonter, framåt såväl som bakåt.

Och just precis nu, fåtalet veckor eller månader innan jag lägger oceanen och amerika mellan oss, kan jag lika litet som jag vill det tämja eller göra någonting Mitt. Men jag lyssnar gärna. Hjärtans gärna. Och min famn är din famn om du vill ha den när du vill ha den, men jag blir din mer i hjärtat än i formerna, och det erbjudandet är villkorligt på att du tar kramen med den andra närheten. För i text allenast kommer du aldrig komma mig själv nära, och jag vill inte vara din mästare utan att du också samtidigt har ett fysioemotionellt tag om mig med. Jag trivs inte utan ett visst mått jämlikhet i varje relation, och i ren text känner jag mig ofta såväl ensam som väldigt högt eleverad. Det är inte vad jag söker i relationer, partnerskap som vänskaper. Jag är mer för att dela. Närhet och värme, kroppslig, själslig och/eller andlig. Intim, eller på ett mer sedligt tryggt avstånd, men helst inte från det förra till det senare, för den vandringen är svårare att stuva om mig för inuti. Men vandra gärna intill mig, och språka gärna med mig, för jag har en massa oanvänd vurm som vill ut någonstans.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

03:27 Mer high-fidelity undervisning

Jag tror jag drömt litet om utbildning nyligen. Nattetid, alltså. Med sedvanliga slumpvisa inslag vansinne. När exet var här, vaknade jag ur ett ganska märkligt drömkluster, som utspelade sig i en klassrumsmiljö, troligen lågstadiet. Detaljerna blev luddiga rätt snabbt även om jag skrev ned några stödord mitt i natten, så jag rekonstruerar på mycket fri hand. Jag hade inte riktigt kontroll över min egen fysiska form; ibland förvandlades jag till en Vladimir Ilyich Suit, vilken var ett mycket stort pälsverk med en synnerligen rysk, fyrkantig känsla. Litet som ett mellanting mellan en pansarvagn och en beefeater. Poff! Fyrkantigt pälsverk. Poff! Inte. Jag tror fröken hade något finger med i spelet.

Ibland blev jag en Miss Vladimir Ilyich Suit i stället. Den var inte fullt så kantig, man fick en mer ulligmysig och varm än fyrkantig känsla i den, och den hade en stor knapp längst ned. Den fick en att vilja lägga sig och somna på stället, av ren myslighet. Miss-suiten, alltså; knappen var mer dekorativ. I vad mening en asiettstor knapp över magen räknas som det.

Det som fångade det mesta av min nyfikenhet var dock lektionernas avslutning. Fröken delade in klassen genom att måtta in den i några radiella snitt (med sig själv i centrum) där varje cirkelsektor (tårtbit, om ni vill) fick sig tilldelat ett ord. Kom man på en sång man ville sjunga med det ordet i sig, fick man göra det. Alla barn satt på golvet vid det laget och hade lätt att flytta sig litet, och det var okej att flytta in i angränsande sektor om man inte var nöjd med sin egen. Kom man inte på någon sång själv, var det likaså tillåtet att tassa fram och slå sig ned intill någon som såg ut att ha kommit på någon, och ställa upp tillsammans med honom/henne. Ett muntert tissel-tassel, och barn som snabbt skuffar ihop sig så fort ämnena presenteras. Glada sedda barn, som färdigsjungna ger sig ut på rast.

En annan dröm eller därikting hade jag i badet (jo, jag somnar ibland i badkaret) för inte så länge sedan, om franskaundervisning. Jag tror jag (åtminstone tillfälligt) lärde mig nästan lika mycket svenska klädesplaggsglosor som franska i början av högstadiet då textböckerna gyttrats fulla av rotade plagg och deras respektive namn; jag minns att det var ett väldigt pusslande, bläddrande och jaha:ande mellan ord, översättning och teckning. Inte så där vidare värst engagerande, som i aha:anden, utan just jaha, var det så. Det var för övrigt samma sak med moped och motorcykel, vilket jag dessförinnan och mer eller mindre därefter med ryckt på axlarna åt som en eller annan tvåhjuling som spyr avgas ur sig; mig kvittar det lika.

Först där i badet, slog det mig vilken oerhört lo-fi version av inlärning det där var, och hur onödig denna lågkvalitativitet var, därtill. Hur mycket mer engagerande det hade varit med riktiga bilder på plaggen i stället för tecknade. Det blir mer på riktigt med riktiga bilder. Och det blir ännu mer på riktigt med levande exempel. Jag har alltid varit rätt ointresserad av kläder, men från högstadiet och framåt fick de i alla fall ett litet uppsving i form av egenskapen att vara saker som kan tas av, och vad vore väl en bättre morot för en tonåring än att lära sig hur dessa ting benämns, vilka man senare i livet torde vilja äska av en fransyska? Så man finge leka som frankofon snarare än bleve stående där som ett frankofån, menar jag.

Och som det här var en angenäm dröm som gjorde skäl för konceptet high fidelity var lektionen snart i regi med fransk lärarinna i stället för bok, och lämplig morot för att ha gissat, uttalat och stavat plaggen hon iklätt sig korrekt. (Jag går inte in på några närmare detaljer för att icke förfära eller förarga läsaren. :-) Det närmaste den nivån av high fidelity vi någonsin kom i franskundervisningen, för övrigt, skedde redan under de allra första lektionerna i sjuan, då hela klassen unisont (och för sig) övade nasaler. Vackra nasala stön ur alla de söta flickorna i klassen, samtidigt och för sig, rankade ganska högt på en trettonåring pojkes skala över fröjder i sjunde klass. Det var lätt värt att välja franska för i sig, vågar jag nog till och med jag sträcka mig till.

Aldrig förr (och tyvärr heller aldrig senare) har jag hört så många vackra stämmor ge så vackert genljud på samma gång. Det har varit en åt gången, någon gång ibland, på senare år, och det är alldeles vackert nog, men det var en stark upplevelse som gav mig en varm känsla för det franska språket, redan från början, även om jag än idag inte bemästrar det mer än hjälpligt för att uttyda och månne delta i enklare fransk konversation, eller pussla ihop ett och annat ur skriven franska.

Geografi är ett annat ämne som jag aldrig i skolan fann någon glädje i, men som jag på senare år haft en hel del kul med på nätet, och senast i kväll i ett glatt lekande med http://www.flashearth.com/ med vilken jag tagit en titt på Assuan-dammen uppifrån, flugit omkring som ett UFO över Afrika och Mellanöstern och gjort hisnande inzoomningar mot allt möjligt smått och gott som bjudit mitt intresse för stunden. Så här kul ska geografi vara. Klicka i Microsoft Virtual Earth med utritade namn, ta tag i kartan och dra runt litet, och zooma in på alla möjliga och omöjliga platser med scrollhjulet. När kartprecisionen tar slut då du zoomat in på Dubai i Förenade Arabemiraten, växla till data från Google Maps, och kika på enskilda torg, hus, vägar, gator, bilar, båtar och palmer, frusna i tiden på satellitfotot.

Och det är uppdaterade landsnamn och -gränser; det är någons jobb att hålla de där i trim, och du kan kika på världen i så rik eller så grov detalj du har lust, lära dig så mycket nyfikenheten törstar efter, och hela tiden se hur det ser ut på riktigt. Surfa iväg till och känna igen platserna man varit på, eller vill åka till. Och när det blir för tråkigt, ta tag i kompassrosen och vrida på alltsammans.

Jag hoppas sådant här håller på att sippra ut i skolverkligheten på många håll redan. Och att lärare levandegör sitt material på så rika sätt de kan. Det är ingen konst att döda ett material och göra livlöst snustorrt stoff av vad som helst, men att blåsa liv i och lyfta någonting är att föda ett engagemang, och vice versa. Att göra och att involvera. Kanske vore det kul att ha något finger med i att inspirera andra lärare, även om jag inte tror att jag siktar åt sådana där håll själv.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se