00:25 Quest för visum, lasik, banker med mera

Vilken dag!

Litet bakgrund: jag hade tänkt jul-nyårs-semestra i Sverige, så jag inte behövde planera eller packa så mycket – hälsa på släkten, och att visa Katla runt litet grand – hon jobbade till litet senare än jag, men kunde dyka upp strax efter jul, och så kunde vi flyga tillbaka tillsammans strax efter nyår, och ha rätt mycket trevligare på flyget än när man åker själv.

Det blev inte riktigt så – semestrandet gick fint, men den gemensamma återresan brann inne, när mitt inrese-visum inte hade förlängts med arbetstillståndet vi lyckats lägga på en visumperiod på. Så jag fick vinka av Katla på Arlanda den andra, och har hattat omkring och visum-questat sedan dess: förnya pass (för säkerhets skull), skaffa porträttfoton utformade på nutton olika vis och dussinet andra bekymmer ur beroendelistan för en DS-160-blankett, och idag kulminerade en del av de aktiviteterna när byråkratins vågform slutligen kollapsade och min råddiga tillvaro med ens fick en minsta givna tidshorisont:

Den 15:e februari har jag min andra visumintervju på amerikanska ambassaden. Japp: en månads kötid från bokning till första lediga bokbara tillfälle – bara fyra gånger så länge som de publikt estimerade då jag först läste på om processen. Så, gott och ont på samma gång: nu har jag en massa tid jag kan disponera och planera för, i stället för att slita hårt på för många fronter samtidigt utan att ha ett hum om var när hur oväntade oplanerade ting trillar in, så jag måste hålla mig i Stockholm.

Bakgrund lagd: till dagens innehåll. I fredags klockan 15:26 pep polisen glatt i min telefon att jag nu kunde komma och hämta mitt pass. (Se på våra öppettider på polisen.se.) Jag var klok nog att inte ta dem på orden, och polisen.se berättade glatt att kontoret är stängt från 15, och öppnar igen om måndag, 09:00. Spexigt SMS, men måndag klockan nio började min dag sålunda på poliskontoret, där jag fick ut ett nytt finfint pass fullt av nya stiliga förfalskningsförsvårarfunktioner. Man får rätt mycket av den varan för sina 350 kronor, måste jag förvånat konstatera: de är jättestiliga! :-)

Näst, hade jag en dryg timmes lucka, som jag fyllde med att knata till Skattemyndighetens servicekontor i city för att höra mig för om de fått in några skattepengar från Marginalen bank, där jag haft besparingar en tid. De har nämligen glatt fortsatt dra av skatt efter att min skattehemvist blivit USA, och tyckte jag skulle fråga farbror Skatteverket, ergo besöket. (Deras nya datasystem de höll på att flytta till skulle hoppeligen bli litet bättre på att inte stjäla skatt av exilsvenskar, bedyrade de varmt.) Skatteverket hade inte fått riktigt de siffrorna på sin sida, så ärendet är fortfarande inte riktigt färdigkollapsat: katten kanske lever ännu, om den inte är död, förstås. Vi får se.

Jag hade ett till ärende åt dem, dock, då jag med mycken möda arbetat och slitit sedan i julas med att bli kund hos Danske Bank, och Ikano Bank, som bådadera rankade högt i Privata Affärers bankgenomgång härom sistens på kriterier jag prioriterar: bra nätbank, hygglig ränta och inga avgifter, i korta ordalag – ens på att ha ett visa-kort knutet till kontot. Så bra banker behöver belönas, tänkte jag, och skred till verket. Men de är mer rutinerade på icke-exil-svenskar: det visar sig att om man inte är folkbokförd i Sverige, ja, då kan man inte bli kund i deras internetbank, utan bara på bankkontoren som kostar en massa pengar att vara kund hos varje kvartal. En slags hjärnsläppslogik, som enbart blir logisk om man är en bank som minimerar schlep – för är det en sak utlandssvenskar inte kan, så är det att själv besöka deras bankkontor, och är det något vi inte vill finansiera, är det följaktligen deras driftkostnader.

Så jag tänkte fråga om det var lätt eller svårt att folkbokföra om sig här i Sverige, så man kan bli kund i en svensk bank om man skulle vilja, även på nätet, i synnerhet som jag inte får åka hem igen just nu, på grund av annan redan nämnd catch-22 (som, till exempel, att jag när som helst kan åka hem på ett fint turistvisum man som svensk turist har rätt till, och fyller i på planet, och att jag har arbetstillstånd i USA om jag teleporterar mig dit – men att jag skulle bli utvisad och inte få komma tillbaka om jag for dit på ett dylikt turistvisum, och återupptar min jobbvardag, väl där). Och det gick bra att folkbokföra mig här igen. Efter ett år, vill säga.

Sen knatade jag vidare mot nästa ärende, via Vetekatten, där jag högg en juste macka min mage ropade efter, men som jag inte hade så många minuter kvar, bar det bums vidare till dagens andra huvudärende: en synundersökning hos Globen Ögonklinik på Kungsgatan, från vilka jag nyss impulsköpt en intralase lasik-operation via GroupOn för att kanske bli av med min astigmatism. Dagens undersökning skulle utröna huruvida vi var en bra match för varann, mina ögon och operationen som sådan. Om så vore fallet, skulle det förmodligen bespara mig några tusen tillfällen i framtiden då jag undrade var jag lagt mina glasögon, de där nesliga åtta gångerna jag satt mig eller trampat på dem, glömt dem på hotellet i Långtbortistan och tiotusentals dagar av synfältsinskränkt leverne, linsvätskeslabb och/eller andra ting som livsomställningen optiska hjälpmedel hade inneburit, och som jag sålunda skjutit framför mig en tid sedan jag begrep att jag var astigmatisk och gärna skulle göra någonting åt det men inte riktigt lurat ut vad. Lasik lät som precis min sorts lösning: lös problemet, i stället för att köpa och underhålla dagliga externa patchar. Det kunde jag gott ha råd med att sköta på mitt eget favoritsätt.

Rådd av Ida att fråga mycket (sådant här kan ju gå snett med), tjattrade jag ganska mycket med min part i målet, Cecilia, och fick svar på det mesta jag undrade över, samt råddes fråga min läkare om resten när hon till slut konstaterade att jag var en alldeles utmärkt kandidat för deras undersökningskriterier. Jag har aldrig varit på en så angenäm och intressant synundersökning (må vara att jag bara minns tre: en i en amerikansk dussin-affär "Site for sore eyes" i somras, en inför lumpen, och den här :-), men det är kanske heller inte att förvånas över när hon gjort det här i tio år, inte har 80% av sin tjänst definierad som att sälja dyra bågar, och kliniken är bland de främsta i landet, om inte rentav dess superlativ. Det gick på i rask takt, bland roliga maskiner som lyste och mätte och surrade och spottade ut fina bilder, och den maskin som mätte ögontryck och påstods kunna kännas litet grand när den vidrörde ögat var ingenting jag lyckades registrera med känseln alls det ögonblick vi var i kontakt med varann, till min förvåning. För att verifiera att min nuvarande synnivå inte är någonting jag uppnår genom att spänna ögonmusklerna för att kompensera för min synsvaghet fick jag någon slags ögondroppar som tillfälligt (för dagen, eller kanske veckan) vidgade mina pupiller till max (…så de bildar, öhm, nä), och jag som bieffekt skulle få prova på hur det är att ha ungefär en sextioårings synnivå i termer av mer ögonstelhet.

Vilket var ruskigt intressant. Text på nära håll blev bums jättesuddig och omöjlig att läsa, och om jag sträckte på armarna och höll den på långt håll kunde jag läsa en del, men mitt nya fina pass' finstilta små rubriker för "Utfärdande myndighet" var omöjliga att läsa utan att först ta kort på dem med min telefon, och sedan zooma i bilden. :-) Mobiltelefoner kan vara mer än en protes för hjärnan, med andra ord. ^_^

Jag hade inte riktigt väntat mig att undersökningen i sig skulle vara en minnasvärd upplevelse, men den blev klart dagens höjdpunkt, alla kategorier. Att sitta och läsa mer och mer finstilta bokstäver från andra sidan rummet på en vägg kanske åtta meter bort eller så, medan vi provade ut mitt synfels personlighet, var också rätt kul: betydligt mer superhjältekänsla än det mesta jag kan dra mig till minnes, i synnerhet som det gick fort, och var en rappt itererad serie frågor bättre/sämre?, lins 1/2/ingendera linsen ger bäst skärpa. Jag fick titta på och känna igen fina figurer på en laminerad random dot stereogram, för att se att mina ögon samarbetade bra redan, och titta på en liten tärning-på-en-pinne hon förde fram och tillbaka i mitt synfält, medan hon höll för först ena, sedan andra, och dels ingetdera ögat och såg hur mina ögon betedde sig kring det, och förstås en del lysande med små lampor och tittandes med en liten kikartub. Det var en fröjd att se henne arbeta, och de två varv olika sorters ögondroppar jag fick idroppade som skulle sticka litet i ögonen stack litet i ögonen, men var inte värre än så.

Sedan gick vi så småningom till entrén och bokade in mig först på måndag morgon klockan 08:29 hos en Carlos, om jag minns rätt, efter massor av bra information jag i efterhand önskar att jag kommit på idén att spela in – mitt hörselåtergivningsminne är mycket sämre än mitt lästa och skrivna minne, tyvärr. Men jag fick med mig en liten hög papper jag för stunden inte längre kunde läsa (övergående catch-22), och ålades att se till att ha någon som hjälper mig ta mig hem och komma mörkt i säng efter operationen (då jag inte lär se just någonting alls, eller vilja använda ögonen på grund av ljuskänslighet, samma dag, dagen ut – och kanske att det skulle stickas, klia och/eller svida i dem likaså, om jag minns rätt). Jag får kanske anlita pappa, mamma, syster eller någon god vän i trakten att hjälpa mig ut ur taxi och in i pappas fina blivande lägenhet han själv flyttar in i till sommaren på måndag förmiddag – jag har haft så fullt upp hela dagen att jag inte kommit mig för att arrangera och be om hjälp än.

När jag glatt lämnade kliniken, var min mage vrålhungrig, så jag gick in nästdörrs på den irish pub som praktiskt skyltade med jägarbiffar med svampsås (jag tror att det var stor text nog att läsa, men jag hörde också något annat gäng beställa desamma före mig, och det lät illa gott – och höll vad det lovade), och sen, som nästdörrs igen landade mig hos Skandiabanken, där jag redan är kund, passade jag på att fråga dem om de hade lyckats bättre än Danske Bank och grabbarna att göra mig till kund hos dem, om jag i min exilsvensksbelägenhet inte redan varit det. Veckorna dessförinnan hade de hjälpt mig förnya mitt svenska visa-kort genom att skicka det till sagda kontor, där jag så småningom (efter sju resor och åtta bedrövelser till slut) kunde hämta ut det efter att ha identifierat mig i egen hög person.

De påstod sig ha rutin på sådant, och jag tror att de förmodligen inte ljög, som de mig veterligen aldrig haft några andra sätt att vara kund hos sig, och följaktligen haft bättre incitament att fila bort alla processbuggar för udda specialfallskunder som oss utlandssvenskar. Så viss heder åt Skandiabanken, även om de tar betalt för sina tjänster som en hel bank, och inte är såpass måna om oss USA-boende att de publicerat sin iPhone-app i annat än Apples svenska app-store, som man inte har tillträde till om ens iPhone är knutet till ett amerikanskt kreditkort. Vilket faktiskt var uranledningen till att jag tänkte ge mig till att byta bank nu. (Så det är allt deras smala lycka att det inte går att byta nätbank som exilsvensk, om man inte kommit på att öppna konto i alla banker man kan komma på redan innan man folkbokförde bort sig utom landets gränser!)

Promenaden hem gick också via Danske Banks kontor på Fleminggatan, där jag förra och förrförra veckan först försökt att bli kund, först på deras föreslagna vis via nätet, och sedan de nekat det på grund av min utrikiska adress och några slappa ord om nekanden på grund av att på ett eller annat vis ha svarat fel på pengatvättslagens kontrollfrågor om hur jag tänkt och får använda mitt konto (troligen på grund av att rutinerna hellre skiter i udda specialfall som borde vara tillåtna än att det skulle vara olagligt att ha svenskt bankkonto man nästan bara använder på semestern), och sedan på deras kontor där som kundtjänst hänvisade till, var jag väl inte så värst hoppfull egentligen. Även dagens kassörska kom fram till att de inte kunde hjälpa någon med utrikisk adress, inte, och inte skicka något kreditkort till deras kontor och verifiera min identitet där, inte.

Och sen gick jag hem.

Och fullbordade mitt DS-160-formulär, skickade in det och bokade tid på amerikanska ambassaden.

Så nu har jag en vecka jag kan disponera litet som jag vill, och det lockar att åka ned till Göteborg för att hälsa på Fredrik, och kanske Ida, och med största sannolikhet det bra thaimassagestället Klipphugget är känt för i min värld, om jag minns namnet rätt. Och sen, efter att min syn tagit sig litet (troligtvis dagen efter min operation), sannolikt en litet längre tur till Linköping också, om jag lyckas lösa husrum, och kan lyckas jobba därifrån med under dag- och tidig kvällstid, som jag gjort sedan Katla for, när jag inte varit ute och questat visum, banker, polis, skattmas, middag och dylikt.

Det känns som att saker börjat falla på plats litet grand, även om jag inte riktigt fått fason på hur min ordinarie arbetsdag bör se ut och gå till för att bli beräknelig och fullt hanterbar. Men det ger sig.