2006-06-15

22:01 Engeldish

Mian som härbärgerade mig över natten gjorde förresten en klarsynthet in passing, konstaterandes att det där jag var så förtjust i med rodnanden torde vara det där att folk visar vad de tänker. Och när väl den insikten kom ut i ord i det fria, är det så uppenbart att jag känner mig störtfånig för att aldrig ha satt fingret på det själv utan alltid bara förvandlats till a pile of mush inuti så fort jag ser det hända, och själv blir alldeles fånigt lättläst i nunan för egen del.

We like that.

Feel the back-wash of mix-and-deal language congestion flush you all away, beloved audience friends of narrator and/or insert-your-own-role-here, by the way. Somliga ögonblick är det så mycket värre än andra, och jag känner mig precis lika löjlig som det ser ut, om någon undrar. Men så länge befläckandet inte går ut över någon annan, har jag ju ett rätt avslappnat förhållande till att se ut som en sann fåne, i själ och hjärta. It’s a hobby. Och det tycks på något magiskt sätt inte ha börjat arbeta mot mig i någon större utsträckning än, den här vändan i kärusellen. Fråga mig inte varför. Jag spekulerar för närvarande i att flicka har ett rätt roat förhållande till uppvaktande fånar med ont om pokerface. Let’s place our bets on that card. Rien ne vas plus!

Som sagt. Fånigheterna eskalerar. Vrid ringarna till max. Und so weiter.


...och det finns få saker som gör mig så knäsvag för folk som att känna vad de känner och läsa vad de tänker, live. Detta inkluderarar för övrigt till exempel saker som jag råkat inducera själv, och som i någon mening därför också torde betecknas som fusk -- säg, sluta-pilla-mig-i-håret, du-har-inte-licens-än! och och-förresten-är-det-här-första-gången-vi-ses-och-jag-har-inte-fått-i-mig-dagens-första-kaffe-än! Men det var tydligen inte helt dåligt att jag övertrasserade mina befogenheter ever so slightly heller på den fronten, fick jag höra sen. (Yay! Det blir ju genast tråkigt att leva om världen är för trivial och svartvit, liksom. :-)

Men någon, förslagsvis jag själv, borde ta och göra upp med det här blandspråket, which ought to be taken out and be shot. Pronto!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

16:04 Dagsromans med världen

Det pirrar i magen och sjunger i själen och småspringer och hoppetiskuttar i hjärtat, när jag sveper med i vågen in över T-centralen från pendeltåget, en skara ännu näst intill sovande människor som i samlad kaskad rinner nedför trapporna och fortplantar sig genom vattentunnlarna mot tunnelbanan som ska föra en dit de vaknar. Jag sätter mig som en av skumtopparna på den andra eller tredje vågen som drar fram, och den briserar i kaskader över den första vågbrytaren morgontidningsutdelare, strax före gluphålet under centralstationen, innan den oberört fortsätter vidare genom spärrar, nedför rulltrappor och ut i nya fack som ska rinna ut vid andra stationer. Dagen gryr, och solens alla strålar väntar min frukost om blott minuter. Kanske, kanske, skrämmer jag inte livet ur henne. Kanske. Och tänk, den som visste vad som rörde sig i ett trollhår just nu, i en liten välinredd högt-i-tak vid Odenplan.


Han lyfter blicken, nyss fastnaglad i boken, och tittar ut genom tågfönstret, som om det ropat på honom. Det stilla blå skymtar till igen genom det förbirusande täta lövverket, och nu är han fast. Södertälje avlägsnar sig bakom honom, tåget har fått svänga av förbi Katrineholm för att kringgå ett tillbud i Sjösa. Vegetationen öppnar sig, och den lilla sjön på höger hand glittrar trolskt mot honom. Han är uppbjuden, förförd och fallen i samma sekund, trollbunden av sjöns skönhet. Dess sommar. Frihet.

Den byter sida om spåren. Han stannar kvar vid sjön långt efter att den passerat förbi och grönskan åter slutit sig om tåget på båda sidor. Sommaren steker landskapet, men det är svalt och skönt i det moderna tåget. Han faller så småningom tillbaka in mellan bokens pärmar igen, och ännu en av dagens många flyktiga romanser om lott sällar sig till mängden.


Ett litet gäng tonårstjejer sitter och gassar sig, småflamsar, fotar varann, respektive läser högt savoir vivre ur någon liten bok. Gott om visdom i orden, litet stakat, och med dag-och-natt-gränser mellan läst och reflekterat, när små frågor kryddar eller spär ut, allteftersom de titt som tätt kommer upp, mellan varven. Jag ler varmt inombords vid "Vem är Viktor Hugo?" -- det låter litet på frågan som om det varit en mindre känd-från-teve släkting till Björnes hund, så äktsvenskt heter fransosen i frågan, och en uppsjö reflexioner krigar om tanketid precis samtidigt. Känslan av att sitta en halv värld bort, på två meter vatten och änder och tre meter gräs' avstånd, fascinationen över att det här nog är rätt genomsnittliga gymnasister, tanken på att någonstans ska man börja beta för att förstå sig på livet, och litet av glädjen över att mer le inombords än rynkas i snofsigt förrakt. Innan man börjar treva fram egna tuvor gör man ju helt rätt i att träda i andras fotspår.

Och än en gång, liksom halvtimmen tidigare på min intervju på Opera Software, kommer det för mig att det inte är de där studsiga brösten i de tajta kläderna jag längtar efter i flickor, utan just det där hon sitter bland sina väninnor och försöker så i sig, odla i sin trädgård. När det blommar är jag din, tänker jag litet flyktigt, som om hon varit någon annan och jag varit där, och hjärnan snurrar vidare tills den landar på dubbelnolla och huset tar hem spelet. En odlad Cissi plirar tillbaka på mig över sin kopp kaffe från andra sidan frukostbordet, och jag undrar åter för mig själv om jag har den oändliga turen att bli kvar i Sverige eller den att kasta loss och skifta halvklot till västpolen, en mycket varm pol, även vintertid.

Och för nuttonde gången idag, känner jag mig vansinnigt bortskämd med hela livet, under tiden flickorna skrattande och skrikandes springer omkring på sin lilla ö mitt emot och kastar sjögräs på varann. Paddelankorna pladdrar litet förbryllat med varann och håller vaksamt avståndet. Det är en hanne och en hona, och när tjejerna stillat sig, fortsätter de sila näring ur vattnet. Lövverket kastar spräckliga skuggor över dem när de korsar sundet och lägger till vid min, litet lugnare, strandkant.

Sen kapsejsar en glad trio pigga tjejer på fyra, fem och fyra år på min öde ö, och det är inte fullt så säkert att någondera sidan sundet egentligen är så mycket lugnare än den andra, men sommaren är inte att ta fel på, och Trädgårdsföreningen är sig själv i själ och hjärta; kritvita toppar på brunbrända kroppar.

Min medhavda lunch städas undan, pinnar och folieformar åker i påsen med någons kvarblivna Bosses-glassbägare och -skedar, och väldigt många namn på släktingar och andra kranspersoner utväxlas med den nu fyra man starka öde-ö-befolkningen. Utan snus i åtta dagar, försmäkta vi på denna ö, säger en av illbattingarna vist, och jag undrar om hon inte ligger snäppet före andra öns befolkning redan, samtidigt som jag hoppas snuset inte kommer dugga så ymnigt i hennes framtid. Jag lämnar ön när deras glassar är uppätna och det blivit roligare att kriga med varandra med sina liggunderlag, diskuterandes oxar, vädurar och skorpinjoner. Champinjonerna till middagen igår var det bästa i hela anrättningen.

Jag råkade visst tala litet öppenhjärtigare om flickeflarn där på Opera än i USA, och inflikade strax någonting reflexmässigt om pannben när ordet flickor korsat rummet, och mina intervjuare tyckts lyra helt fel aspekt på flickor, med någonting om att det är gott om mexikanskor där borta. Det tycks i vilket fall som att jag förmedlat en rätt oinskränkt renhjärtig bild av mitt förmodade halvår-år i det feta landet i väst och hur jag har på känn att det enda som kan tänkas hålla mig fast på endera sidan vattnet är vad flickefägnad fattar mig vid handen, och jag berättar allt möjligt rakt ur hjärtat, i fantastiskt förtrogen ton om vad som är viktigt och oviktigt i livet, som om det varit deras rätt att veta, och det slår mig att om de gör likt amerikanerna och använder det för mig snarare än mot mig, lär det bli hur trevligt som helst att jobba på Opera, en dag, när det kan tänkas bli, och det ger jag dem gärna chansen till, på samma sätt som de inte tyckts alltför brydda över att de kanske hade svårt att övertrissa mitt nu i livsvalsvägskälet med ett fett anställningserbjudande. Trots allt, vad lockar man en själ med som helörat lyssnar med mjuka örat, som får det att säga pling! det tar vi?


Jag blir inbjuden till än ett litet anspråkslöst trettinåntingfirande, passar ett varmt grattis till Lisa, när jag åter påminns om att syrenen blommar för fullt i utomhuset, och ser fram emot en intressant och social kväll med nördgänget, grönt té-glass från Marcus' egen produktion, dagen till ära, och drömmer mig förnöjt tillbaka till en av årets pirrigare frukostar i morse. Sandys, Odenplan, och stormönstrad, vacker, riktig Cissi med kroppsspråk, reservation, röst, färg, form och textur. Idag är ett fyrverkeri människor jag älskar på alla möjliga håll och kanter, ledder och infallsvinklar; det ser inte ut att vara någon ände någonstans. Det kanske är alla rötter som litet yrvaket får mig att passa på att ge var och en en kram, hur den nu stavas i vars och ens mentala vokabulär. Jag tror jag ska krama några till, av bara farten.


Det är de där riktigt små sakerna folk sällan har egna ord över till som gör människan för mig, tror jag, som hur hon försiktigt balanserar sin till bredden fulla kaffekopp till bordet och inflikar att där ligger mången vandring nedför vindlande trappors övning bakom denna högt förädlade konst. Eller den litet styvsträva känslan av hennes hår, som jag bara var på några gånger för mycket och länge för att inte verka så där påträngande jag torde ha gjort. Och det är de där små sakerna som förråder ens tankar och natur, som när man hört "smaka på" i "snoka på" och förvånats över att hon närmast använder min vokabulär, utan att jag riktigt kan tro på att hon gör det riktigt med min inre konfiguration av ordet i åtanke, och frågar om jag hört rätt.

När vi skiljs, jag mot ett tåg och en trivsam dubbelsidigt hjärtlig anställningsintervju i en stad som både är mer och mindre hemma än just precis här, hon mot dagsverket i en skola det känts som att jag skulle kunnat vara avundsjuk på om jag kunnat stava till det, konstaterar jag mycket riktigt att jag inte fick med mig riktigt hela hjärtat; det läckte ur litet mera rött. (En sista skål i det röda, kära du? svamlar någonting till inuti.) I tunnelbanan slår det mig att jag inte tagit tillfället i akt att smaka på henne med alla sinnen som bjudits; jag har inte minsta doft i minnet, och jag försöker ett slag bli gramse på min dumma solgula silkesskjorta för att den så envetet dominerar och inte ens luktar gott. Måste silke lukta så där? Men den var nog oskyldig, och jag förmodar att det kan tänkas bli fler tillfällen att hälsa på med sinnena med sig.

Och kanske prova en livets första latte.

Fast det är inte latten som lockar.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se