22:43 All the time in the world

Solen gassar på himlen. Det är en sådan där sommardag då man lika gott kan gå naken, kan gå in och ut genom balkongdörren utan att märka någon temperaturskillnad, såvida man inte kliver ut ur skuggan och raskt blir vändstekt när man återvänder in igen. Det är inte fuktigt, inte tryckande, och folk går omkring med solskensleenden överallt.

Jag tar på mig mina mysiga helsvarta nästan-ingenting-kläder; en T-shirt och flygiga, tunna, helt och hållet opraktiska men dödligt sköna ficklösa viskosshortsbyxor från H&M dam, mina rätt risiga men lika dödligt sköna Birkenstock-flofflor, och inte stort mycket mer än så, och cyklar ned på stan.

Mitt egentliga ärende visar sig inte riktigt gå i lås som tänkt, och jag hamnar i stället på Kikkobar med en utsökt sushilunch framför mig, där jag slagit mig ned på de bekväma utestolarna av mjukt fjädrande rotting, under ett enormt solparasoll som kastar en skarp skugga en god bit ut på trottoaren, trots att det är en hel rad bord runt omkring mig och tilltagna utrymmen mellan borden med.

Jag njuter min lunch långsamt, blundar mycket, lyssnar till alla ljuden, tar in alla dofter, möter blickar på gatan och andas sakta in ett milt sorl svenska, Linköping, sommar, slamret i köket bara synsvaga ser härifrån, paret hammare som uträttar någonting ett par våningar upp halvannat kvarter norröver och förbipasserande enparts och flerpartskonversationer. Flera handlar om sommar, väder och bad.

En liten glad mustasch spatserar förbi, nickar artigt åt en gul sommarblus och kliver åt sidan för att de inte ska krocka. Två raskt smältande, ett kvarter gamla glassar rundar mig och fortsätter i riktning mot tågstationen, antyder deras konversation. Den enas klocka har stannat. Polka och marängsuisse, anar mina sinnen. Ett resligt svart hår och en böljande brunett, återförenade väninnor sedan gammalt, kramar om varann länge när de betalat notan, innan de skiljs åt varsitt håll; svart efter glassarna, brunt därifrån de kom.

Jag betalar, så småningom, sitter upp igen på min cykel igen och far sakta hemåt, fortfarande med sinnena andäktigt vidöppna för alla intryck.

Vinden lyfter ett guldregn tunna frökapslar ur almarna och domkyrkans långa stupränna. De glittrar bedövande vackert i det starka solljuset som faller in från sidan över tornet, där de virvlar omkring i den stora öppna luftvolymen mellan sten och träd, medan de i lekfulla kaskader söker sig nedåt Ågatan, tumlandes om varann.

Och ingenting kunde spela mindre roll än att jag var en hel månad tidig till min tandläkartid.