10:22 Kärlek är frihet

När blir – och vad är det som gör – förmedlade ord och tankar till komplimanger, och upplevd kärlek – och när blir det bara kladdigt och jobbigt?

Frihet.

Låt mig förklara närmare. Först och främst: det handlar mottagarens frihet. Ingen annans. Detta är viktigt!

Eftersom vi söker upplevelsen, och inte uppsåtet av handlingen, har mottagaren tolkningsföreträde. Nästan oavsett vad du säger eller gör: kan du inte ge mig den friheten, är du bara en kladdig, jobbig typ.

Så det första du behöver bli bekväm med, om du vill ge kärlek, beröm, komplimanger eller inviter, är att går det fel, är det du som bär det.

Hitta alltså ansvaret i dig själv, inte bara för att förmedla orden, utan också för att de skapar frihet. Lyckas du inte luska ut hur du gör bådadera, är det inte en komplimang, eller kärlek, utan din alldeles egen, oönskade agenda.

Friheten att inte behöva ta över ansvaret, till att börja med: om det du säger, eller hur, när, och var du säger det, skapar krav på en mothandling, redan i så litet format som att välja något i nuet, begår du ett frihetsberövande.

Kom ihåg: du har inte tolkningsföreträde här. Det är min upplevelse du söker formge. Öppnar du en dörr för mig, ska du låta mig titta in genom den, utan att tvinga mig till handling: vare sig att stänga den igen, eller gå in genom den – och minst av allt på stående fot.

Står din dörr och slår, glappar, läcker och bär sig åt, så jag känner att den måste stängas, eller att jag måste sätta mig själv i säkerhet, så är din dörr inte ditt ansvar längre, utan mitt problem – och du har misslyckats ge mig frihet, och i stället stulit energi från mig.

Det berövar mig friheten att göra ingenting, och likafullt åtnjuta friheten från oönskade konsekvenser. Och därmed friheten att ta din handling, och känna dina ord, som en komplimang. Lager på lager av frihetsberövanden.

Vidgar eller begränsar du min handlingsfrihet? Det är svårt att veta, om du inte förstår mig. Om du älskar mig, ser, hör och förstår, samt vill ge mig friheter, i stället för att ta dem från mig, blir det lätt att ge mig komplimanger som känns som kärlek för mig.

Om det du säger bjuder på dig själv, och ger mig vägar in i dig att vandra, om jag känner mig lockad, vill, vågar, och annars bara vet står öppna för mig, i alla fall nu, ger du mig en komplimang, och visar hur vacker du är.

Om det du säger tvingar på mig dig själv, forcerar min hand att ta emot eller mota bort dig, kräver att jag tackar ja eller nej, tvingar mig till beslut, i nuet, eller kanske tvingar mig att döma dig, resa murar i mig själv att stänga dig ute, tränger du dig bara på mig, och visar hur ful du är.

Det kan underlätta att ge komplimanger i sammanhang där det bara är vi två, vilket ger mig friheten att inte tänka på mer än hur du och jag upplever detta. Att räkna bort alla sociala konsekvenser av hur andra runt omkring upplever det. Vad de tycker, tänker och känner, både inför dina ord och handlingar, och hur jag själv väljer att reagera på dem, och sedan handla.

Men en skicklig, kärleksfull frihetsgivare kan ge de mest underlivsstormande komplimanger med miljontals människor som publik i direktsändning av kungliga bröllop. Rak i ryggen och stadig på rösten, blickarna låsta, avklätt förtälja att han vill älska henne, begeistrat, lidelsefullt, köttsligt, besinnelselöst och outtröttligt, läppja och lapa hennes njutning, hjälpa till att hålla den vid evigt liv, med allt underbart hon önskar och bejakar sig, av honom, av livet självt, och allt och alla de ger sig själva och varann, så länge de båda lever.

Om det verkar troligt att det du säger, och hur du säger det till mig, kan tas emot med ett lyckligt "oj!" och blomma ut i ett själsligt rodnande, medan värmen sprider sig i mitt inre, för att inga av mina mentala resurser sattes i arbete för att försvara mig, vare sig från dig eller komplimangen, är din komplimang vuxen att levereras.

Behåll den annars hellre för dig själv, och arbeta litet mer på den först – eller dig själv – så ni skapar frihet.

Kärlek.

Det är samma sak.