2006-06-21

23:59 En anstrykning nostalgi, och att dela med sig

I fredags gjorde jag något jag knappt, om alls, gjort sedan nittiotalet -- jag köpte musik. Musik som låter ungefär som jag brukar låta i tvättstugan. Om man ska vara petig, är jag i och för sig cirka fem år framåt i tiden från materialet jag förtjust sponsrade den här gången, men idén är i stort densamma. Tag en dos gammal fin musik från gamla dataspel från förr, vokalisera (eller vissla, i mitt fall, ibland), trivs.

Och till höjdpunkterna hör att jag fick en liten post-it-not på den ena skivan som löd "Hej Johan! Jag hoppas du gillar dem! /Pex". Mycket trevligt; det gjorde jag verkligen. *vinkar glatt* -- Och Fredrik med, efter att jag skickat ett par smakprov från skivorna (då Visa Röster har trevligheten att uppmuntra en att kopiera deras musik till sina vänner var det inte ens illegalt), så jag bistod honom att skicka efter ett par för hans räkning med. Det tycks betala sig, och jag är redan litet sugen på att köpa deras första två skivor vokalmusik. Men det kan få vänta ett tag, tills jag har ett hum om vad det är på dem.


Kul i sammanhanget är att Pex var ett bekant namn (under pseudonymen Mahoney, tillkomme radarparshalvan Kaktus) på min horisont redan under nittiotalet, i en litet annan era än nu, såsom festligt halvgalen musiker/hacker/grafiker. De spred kultur och egna kreativa alster över den dåvarande nätvärlden, innan den hade flyttat in på vad vi idag betraktar som internet.

Det var ett rätt annorlunda klimat, och ett helt annat medium, med långt fler mänskliga element och led i distributionsmaskineriet för att förmedla ett alster, och i det här fallet demo, från källa till de tusentals (eller några digniteter till) diskettlådor de i slutändan skulle hamna i för att någon gång ibland sprida litet humor, glädje och pigga musikstumpar i tonårshem över hela landet, eller ibland världen.

Det var en kultur som inte låg i slagskugga av jättelika upphovsrättsliga spelare som dagens skiv- eller filmindustri. Visserligen fanns de, då som nu, men de var åtskilda från den här arenan, ett finmaskigt bekantskapsmedierat djungeltrumssamhälle som genom sin litenhet kunde nära andra normer och etiska regler än världen i stort, runt omkring.

Och bland det finaste var hur naturligt det var att dela med sig av det man gjort som man var stolt över.

Jag har funderat en del på det där på sistone, inte minst för att det börjar dra ihop sig till valtider, och den enda fråga som verkligen engagerar mig i vad som luftats i politiken nyligen och där någon driver en linje jag helhjärtat kan ställa mig bakom är piratpartiet -- skyddat privatliv, eller personlig integritet. Då piratpartiet utöver den frågan har två andra stöttepelare som en röst på dem inte kan välja bort -- delad kultur och fri kunskap -- har det känts angeläget att nosa rätt på vad tanken handlar om, så det inte blir en röst på den snoriga ungen i sandlådan som gastar över att han inte får alla leksaker han vill ha, bara för att han vill ha dem.

Diskursen lät väldigt mycket så, de första veckorna efter att partiet formats; det var ett fasligt pinsamt kackel om att upphäva copyright och varumärkesskydd och jag vet inte vad, och det lät mest som finniga pojkar som svär och säger förbjudna ord för att stöta sig med etablissemanget och visa sig häftiga och radikala. Det blev inte direkt bättre av att de såg ut som Pirate Bay:s politiska falang, och svängde sig med ungefär samma språk som de gör i sina öppna brev till amerikanska filmbolag som skickat in stämningsbrev till dem.

Och även om Pirate Bays brev kan förefalla något alldeles oerhört prepubertalt infantila, har de faktiskt ett listigt syfte under ytan, i att provocera fram rättegångsprocesser som ska ge oss prejudicerande domstolsfall, så det blir litet mindre hot och FUD (fear, uncertainty, doubt) och litet mer rättspraxis för att styra upp i det där träsket. Och piratpartiet hade av allt jag kan komma på att döma inte direkt någon snarlik anledning att inte bete sig rumsrent.

Nå, det blev bättre, och idag är jag rätt insåld på att deras idéer kan bygga ett bättre klimat, som tar fasta på det goda i den fria kreativitetens och meddelsamhetens anda utan att ta kål på mer ekonomiska incitament för att skapa. Jag borde återvända till ämnet med litet belysande egna episoder som jag vill hoppas blir vanligare och kommer fler till del i framtiden, som inte har min näsa för att lägga i blöt och hoppa på folk med eget framfusigt engagemang.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

02:51 Att tycka så där oerhört mycket om

Så sjutton heller; det var, opraktiskt nog, inte en så fysisk längtan som jag trodde. I alla fall inget som ett par dagars kel rådde på. Och det känns som att ämnet är en halv tråd i en fikadiskussion där en bortskämd part beklagar sig för en annan över i-landsproblem, en halv tråd som inte riktigt klär i naken text, på skärm eller papper. Den behöver andra halvan, de där bifallande hummandena i koppen som just förts till munnen och ögonen vi låser i varann, då och då -- för att inte självdö i än en meningslös självupptagen aldrig i livet blir det riktigt bra.

För när dagen närmar sig sitt slut och jag sitter för mig själv och skuggfajtas med dåligt samvete som säger Ring USA! till den lilla del av mig som fortfarande prokrastinerar när jag ska be någon om någonting, vilket är ett återkommande faux-pas i min konstitution, är det jag längtar mig bort till i stället något banalt göromål med eller för, och definitivt hos, en av mina djupt älskade. Kamma hår. Städa. Laga mat. Plocka undan efter, diska. Handräcka, bistå i ett ommöblemang. Nysta garn. Hålla katter från efterrätten. Sortera knappar. Spå i händer. Läsa sagor. Hälla upp bad. Färga hår. Sitta modell. Grimasera vilt, förlora skrattar-först-tävlingar. Spela piano. Skönsjunga. Föra långa ingående samtal om stora ämnen. Förklara någonting komplicerat riktigt ingående i enkla termer. Be om orienteringar i egna vita kartfläckar. Sjunka in i en röst och följa den, precis vart hon vill. Hon för och jag följer, blott ben och märg; vad du är vacker, Ce... *fniss*

F'låt.

Men det är faktiskt mig själv jag driver med, om det inte var uppenbart.

Nå, gång efter annan är det till hjärtenärmstingarna som jag dras, och patentreceptet in dit tycks att bjuda in min nyfikenhet nära inpå livsnerven, och jag känner mig litet som en fluga med smak på känsloliv snarare än gödsel. Och det tycks mig generande nära idoldyrkan av mer klassisk natur, men mina idoler är inte rockstjärnorna som har släppt en ny skit, hm, skiva, utan ordsnidarinnorna som släppt ut en ny stunds tankar och känslor, glädjeämnen, besvikelser och besvärjelser för nätets alla vindar, och jag bygger på mitt Barbiehus, hm, persongalleri med nya facetter och varje människa blir litet mer människa och litet mer själ och litet mer sammanhang och kartan växer och de vita fläckarna blir suddigare i konturerna och själen blir skarpare i konturerna och karaktärens identitet djupare och rikare och jag säger kärlek och sunt förnuft säger idoldyrkan och var möts de?

Och jag är mycket gladare över att bjuda Cissi på en Sandys-frukost än att träffa <valfri filmis / musiklegend / annat här>, för Cissi är riktig och någon man umgås med via teveapparat eller skivbolagsproxy eller något annat själlöst är immateriellt bortom all konkurrens, och jag älskar det stora i det lilla långt mer än det lilla i det stora. Och jag skulle vara mycket gladare att träffa Svala eller Jenny med, och det är precis samma sak.

Och drömmen lever, som bara den; att först sjunka långt in i en själ och ett liv per text allenast och sen vidga vänskapen i att sjunka vidare allt längre in i riktiga livet mellan fyra ögon och två munnar som engagerar varann i utforskande samstämmiga lekfulla arm-om-axel-samtal där vi går gatan framåt, långt mer än tungkartografer på gästspel i munhålor, som hade varit ett viktigare stadium att börja på i någon annan ände av livet.

Den drömmen dömer en nog till ett liv fullt av distansförhållanden, till kärlek över långa avstånd med produktiva verbala människor med stark instinktiv meddelsamhet och en oräddhet för privatlivsinvasion, i lyckliga fall. Jag ska inte säga att den faller särskilt tungt, åtminstone. I olyckligare fall blir det ett liv fullt av längtan, sublimerad och inte agerad på mer än att bjuda tillbaka en smula varmgo' bekräftelse till så många ack så välförtjänta pennor, och kanske att bidra på samma sätt till andra dömda som suktar på avstånd i sin tur, tre varma ord bort, någonstans precis var som helst.

Och Maslow sitter där på trappsteget Kela och karvar in något osammanhängande på nästa högre trappsteg om Kärlek, och jag tror vi lämnar honom där för natten. Kanske har han kasat ned ett steg igen när det gryr i morgon bitti, och kanske sitter han kvar där än.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se