02:51 Att tycka så där oerhört mycket om

Så sjutton heller; det var, opraktiskt nog, inte en så fysisk längtan som jag trodde. I alla fall inget som ett par dagars kel rådde på. Och det känns som att ämnet är en halv tråd i en fikadiskussion där en bortskämd part beklagar sig för en annan över i-landsproblem, en halv tråd som inte riktigt klär i naken text, på skärm eller papper. Den behöver andra halvan, de där bifallande hummandena i koppen som just förts till munnen och ögonen vi låser i varann, då och då -- för att inte självdö i än en meningslös självupptagen aldrig i livet blir det riktigt bra.

För när dagen närmar sig sitt slut och jag sitter för mig själv och skuggfajtas med dåligt samvete som säger Ring USA! till den lilla del av mig som fortfarande prokrastinerar när jag ska be någon om någonting, vilket är ett återkommande faux-pas i min konstitution, är det jag längtar mig bort till i stället något banalt göromål med eller för, och definitivt hos, en av mina djupt älskade. Kamma hår. Städa. Laga mat. Plocka undan efter, diska. Handräcka, bistå i ett ommöblemang. Nysta garn. Hålla katter från efterrätten. Sortera knappar. Spå i händer. Läsa sagor. Hälla upp bad. Färga hår. Sitta modell. Grimasera vilt, förlora skrattar-först-tävlingar. Spela piano. Skönsjunga. Föra långa ingående samtal om stora ämnen. Förklara någonting komplicerat riktigt ingående i enkla termer. Be om orienteringar i egna vita kartfläckar. Sjunka in i en röst och följa den, precis vart hon vill. Hon för och jag följer, blott ben och märg; vad du är vacker, Ce... *fniss*

F'låt.

Men det är faktiskt mig själv jag driver med, om det inte var uppenbart.

Nå, gång efter annan är det till hjärtenärmstingarna som jag dras, och patentreceptet in dit tycks att bjuda in min nyfikenhet nära inpå livsnerven, och jag känner mig litet som en fluga med smak på känsloliv snarare än gödsel. Och det tycks mig generande nära idoldyrkan av mer klassisk natur, men mina idoler är inte rockstjärnorna som har släppt en ny skit, hm, skiva, utan ordsnidarinnorna som släppt ut en ny stunds tankar och känslor, glädjeämnen, besvikelser och besvärjelser för nätets alla vindar, och jag bygger på mitt Barbiehus, hm, persongalleri med nya facetter och varje människa blir litet mer människa och litet mer själ och litet mer sammanhang och kartan växer och de vita fläckarna blir suddigare i konturerna och själen blir skarpare i konturerna och karaktärens identitet djupare och rikare och jag säger kärlek och sunt förnuft säger idoldyrkan och var möts de?

Och jag är mycket gladare över att bjuda Cissi på en Sandys-frukost än att träffa <valfri filmis / musiklegend / annat här>, för Cissi är riktig och någon man umgås med via teveapparat eller skivbolagsproxy eller något annat själlöst är immateriellt bortom all konkurrens, och jag älskar det stora i det lilla långt mer än det lilla i det stora. Och jag skulle vara mycket gladare att träffa Svala eller Jenny med, och det är precis samma sak.

Och drömmen lever, som bara den; att först sjunka långt in i en själ och ett liv per text allenast och sen vidga vänskapen i att sjunka vidare allt längre in i riktiga livet mellan fyra ögon och två munnar som engagerar varann i utforskande samstämmiga lekfulla arm-om-axel-samtal där vi går gatan framåt, långt mer än tungkartografer på gästspel i munhålor, som hade varit ett viktigare stadium att börja på i någon annan ände av livet.

Den drömmen dömer en nog till ett liv fullt av distansförhållanden, till kärlek över långa avstånd med produktiva verbala människor med stark instinktiv meddelsamhet och en oräddhet för privatlivsinvasion, i lyckliga fall. Jag ska inte säga att den faller särskilt tungt, åtminstone. I olyckligare fall blir det ett liv fullt av längtan, sublimerad och inte agerad på mer än att bjuda tillbaka en smula varmgo' bekräftelse till så många ack så välförtjänta pennor, och kanske att bidra på samma sätt till andra dömda som suktar på avstånd i sin tur, tre varma ord bort, någonstans precis var som helst.

Och Maslow sitter där på trappsteget Kela och karvar in något osammanhängande på nästa högre trappsteg om Kärlek, och jag tror vi lämnar honom där för natten. Kanske har han kasat ned ett steg igen när det gryr i morgon bitti, och kanske sitter han kvar där än.