14:56 Utökad helg
Jag har tagit mig ett par dagars utökad helg, och slappnar av som bäst. Eller gjorde det i alla fall igår; jag vet inte riktigt hur det ligger till idag. Men igår var i alla fall den mest avslappnade och arbetsammaste dagen på mycket länge. Riktig regenerationsvila, och så gjorde vi sta'n. Gick omkring i alla butiker som hade med inredning, pyssel, böcker, väskor, hattar och underkläder att göra. Ungefär. Och mina ben ville mörda mig. Och det var hett, om än molnigt. Och vattenståndet i tvålitersflaskan sjönk stadigt. Och jag kommer inte göra om det snart. Men det var riktigt kul att gå omkring i femininare affärer med förkläde. På egen hand hade jag näppeligen haft tålamod eller intresse.
Det var skoj att träffas. När dagen började lida mot sena timmar och fötterna lida mer i största allmänhet och magarna skrika efter krubb och påfyllning och vi bara skulle ta en sväng genom Panduro eller vad det nu var, slog det oss att vi gått omkring större delen av dagen som ett gammalt par. Inte i den där rynkiga sett-hela-livet-bemärkelsen, utan mer i den där förbi-allt-fluff-och-förälsk, och med den slags kärvänligt avslappnade naturliga blandning närhet och distans som kommer av mångårig vana vid varann, eller i vårt fall, av gammal nätlig bekantskap.
Ett jaså-det-är-så-här-du-ser-ut-och-känns, och så var prat och promenerande igång. En promenad via närmsta öppna matvaruaffär, och så hem med allt pick och pack. Och det var söndag kväll och det var måndag, och det blev tisdag, och min lägenhet djupandas lyckligt i sin nyvunna fräschör, och det har gjorts limelemonad så det stått härliga till, och vi har satt i oss munkar från Munk och muffin, som hette Archie's en gång men nu ser ut som rena rama lyxlattestället med inredning i mörkt mahognyskt, och det har varit både hemlagad paj och uteköpt Wokaway-jordnötskycklingäggnudlar av bästa sort, och banne mig, ser det inte ut som att jag kan titta in i min grannes badrum från min balkong och rentav från datahörnan i mitt vardagsrum?
Det har jag aldrig lagt märke till förut, de år jag bott här. Dessutom ser det ut som att den grannen är på väg att bytas ut mot en ny, för kanske fjärde eller femte gången på ett par år. Det är kanske ingen kul lägenhet att ha, trots att den har en balkong man får plats med ett par medelstora elefanter på under tak.
Ewelina tar sig just ett bad. Igår, efter en natts sova precis intill och pyssla om och ha det skönt, kändes det så där som att flicka eller inte må väl vara som det må, och jag står mig bra, hur det än är, och idag vet jag inte så noga, efter att ha sovit litet mer på varsin kant i stället för att skeda. Så hur det än är, antar jag att just skedandet är en stark bidragande faktor i trivas och må prima, när den finns där, och det är den där startrampen att ta fart från mot hur höga höjder som helst.
Om inte annat stämmer det rätt bra mot att jag mådde rätt prima även när jag bodde ihop med Maya och vi var tillbaka på stadiet goda vänner utan att ha brutit med hela samboskapet, även när det åt oss en del att inte vara sambos för att det bubblade och småskuttade i hjärtat för varann. Så inte så mycket boskapshantering framöver i kärlekslivet, och definitivt försiktigt med bli sambo står väl kvar som det stått, men råkas och framförallt sova tillsammans ofta: alla gånger, lätt och givet.
Visst tar du rätt mycket när du ger? frågade flickan observant, och det var allt ett rätt bra sätt att beskriva hur jag kelar och pysslar om. Det är en massa symbiotisk egoism bakom det, skulle jag nog själv ha funderat, med hela hjärnbagaget förankrat i orden som en bojsten, men så slapphänt överkomplicerat behöver man ju inte göra det för sig. Jag pysslar och knådar litet tills jag hittat något som ger rätt glädjesvar, och sen puttrar trivseln på å båda sidor rätt bra. Och det är där njutningen bor i det hela. Åtminstone så länge jag inte har för mycket stängsel och inhägnader att vakta på och så länge hon tål en massa kel utan att känna sig instängd; det skulle nog vara svårt att orientera fram trivsel i, även för mig. Men det har jag tursamt sällan råkat ut för än.
Någonstans inuti tror jag att jag börjat förlika mig med att Cissi är skitsöt och farligt svåråtkomlig, och att det kanske inte är så illa pinkat att bara vara litet inkopplad på hennes känsloliv, på hennes villkor och på distans, de gånger hon har något att hämta av ett kvällsprat smärre eller större livsfrågor. Är jag petig med vad jag tycker och känner, är det ju likafullt den kopplingen som betyder mest för inutit, kring dem jag älskar. Allt det där runt omkring i att ge sig och vara någons och vara varandras och vara två är en dröm som dels inte vävs från ena hållet, och dels inte är det jag bottnar i. Det är fint, men det är själskopplingen som står för värdet, och den kan jag mer eller mindre ha utan några vantar på någon. Och utan vantar får den leva på egna meriter, utan att det är något som försöker hålla liv i den för att det ska vara så, som när man är sambos av fel anledning och vill hålla annat sken uppe, för sig själv, eller för varann, eller för omvärlden. Which is good.
Och inte utan viss fascination, anar jag en underströmning av tålamod, även i mitt känsloliv. En känsla av långsiktighet, som kanske grydde den där vinterdagen då jag körde för fort i livet och skrämde exet på flykten, sjöng in världens fånigaste och mest smäktande patetiska (i ordets ursprungliga bemärkelse) julklapp åt henne, om framtider jag längtade in i och fnöskförflutet och en vidöppen dammlucka in mot de där känslorna man ska släppa på litet försiktigt, en i taget, för att inte skrämma slag på sin älskling, så man hinner läsa hur hon reagerar på dem och vara rädd om henne, så det inte blir en vägg av känslor och ett obestigligt berg att hisna inför och något att leva upp till, och på alla möjliga sätt livsfarligt och läskigt och mamma, det här är för stort för mig.
Men den där dagen såg jag i alla fall hur lång framtiden är, och även om jag inte såg och förstod att det också gör att vägen dit är lång och värd sin tid, den med, och med all brådstörtad dumhet hos första bästa tonåring inte skyndade långsamt, släppte det där organiska tänjandet ur sikte och dränkte henne, sköljde nog läxan upp där på min strand, i alla fall, för att vrakfyndas någon gång litet senare, som idag.
Jag var på intervju i fredags, för ett jobb jag tror på, och vill pyssla med någon gång. Jag var i USA härom veckan, för ett miljöombyte jag tror på, för att växa någonstans och stå på litet bredare ben, ta litet lättare på förändring och öka på vingspannet ett par decimeter, över loppet av någon tid. Jag förälskade mig i en tjej härom månaden, en flicka jag tror på, vill växa närmare och följa upp i livet, någon gång.
Och det är litet samma sak. Jag tål vänta på Opera, och kanske tål det vänta på mig, medan jag odlar skinn på näsan i USA. Och det finns ingen särskild anledning att jag inte skulle tåla vänta på en flicka, och hon leva ett liv som kanske inte helt stänger dörren mot mig, under tiden, och fortsätta nära och tillmötesgå och läsa och trivas, även utan hennes famn. Och någon dag får man veta hur det gick, på alla plan, och kanske föll något in på ett annat spår, och kanske gjorde det inte det.
Och sen spelar det mindre roll om namnet Cecilia (eller hennes hår) faller över hennes axlar som en tunn sjal med små glittrande pärlor bärnstensinfattning i; fluffporren går över litet med förälsklingsperioden, och jag kan nog stå ut med att inte ha den med henne i närheten, eller se den som ett tunt regn över år i exil, om det faller sig så, och har det sen likafullt dykt upp annan kärlek på andra horisonter när tiden maler på, är jag nog lika lycklig över det.
Det löser i alla fall upp den där knuten i magen över någon man älskar men inte riktigt kan uppvakta, för att man tycker hon verkar alldeles tillräckligt ansatt av all möjlig bångstyrig uppmärksamhet från andra håll redan och för att man inte känt in sitt eget läge riktigt som nyckeln som löser upp hennes moment 22, och ju mindre jag själv ger mig på att committa dess mindre krav och hakar krokar det i henne, och det känns alltid bra att låta flickor leva och verka precis hur de vill.
Dessutom ska man inte underskatta sagan om att det är prinsessan som väljer, och sagan är sann, så sant som att det sitter en kung på tronen till att bekräfta att vi alla lever i ett sagoland. Jag tror det får en flicka att känna sig speciell, och det är en av alla de nedärvda könsrollsmönster och -privilegier jag inte för allt i livet vill se tas ifrån henne och upplösas.
Så jag är nog ingen fullblodsfeminist, jag heller.
Det var skoj att träffas. När dagen började lida mot sena timmar och fötterna lida mer i största allmänhet och magarna skrika efter krubb och påfyllning och vi bara skulle ta en sväng genom Panduro eller vad det nu var, slog det oss att vi gått omkring större delen av dagen som ett gammalt par. Inte i den där rynkiga sett-hela-livet-bemärkelsen, utan mer i den där förbi-allt-fluff-och-förälsk, och med den slags kärvänligt avslappnade naturliga blandning närhet och distans som kommer av mångårig vana vid varann, eller i vårt fall, av gammal nätlig bekantskap.
Ett jaså-det-är-så-här-du-ser-ut-och-känns, och så var prat och promenerande igång. En promenad via närmsta öppna matvaruaffär, och så hem med allt pick och pack. Och det var söndag kväll och det var måndag, och det blev tisdag, och min lägenhet djupandas lyckligt i sin nyvunna fräschör, och det har gjorts limelemonad så det stått härliga till, och vi har satt i oss munkar från Munk och muffin, som hette Archie's en gång men nu ser ut som rena rama lyxlattestället med inredning i mörkt mahognyskt, och det har varit både hemlagad paj och uteköpt Wokaway-jordnötskycklingäggnudlar av bästa sort, och banne mig, ser det inte ut som att jag kan titta in i min grannes badrum från min balkong och rentav från datahörnan i mitt vardagsrum?
Det har jag aldrig lagt märke till förut, de år jag bott här. Dessutom ser det ut som att den grannen är på väg att bytas ut mot en ny, för kanske fjärde eller femte gången på ett par år. Det är kanske ingen kul lägenhet att ha, trots att den har en balkong man får plats med ett par medelstora elefanter på under tak.
Ewelina tar sig just ett bad. Igår, efter en natts sova precis intill och pyssla om och ha det skönt, kändes det så där som att flicka eller inte må väl vara som det må, och jag står mig bra, hur det än är, och idag vet jag inte så noga, efter att ha sovit litet mer på varsin kant i stället för att skeda. Så hur det än är, antar jag att just skedandet är en stark bidragande faktor i trivas och må prima, när den finns där, och det är den där startrampen att ta fart från mot hur höga höjder som helst.
Om inte annat stämmer det rätt bra mot att jag mådde rätt prima även när jag bodde ihop med Maya och vi var tillbaka på stadiet goda vänner utan att ha brutit med hela samboskapet, även när det åt oss en del att inte vara sambos för att det bubblade och småskuttade i hjärtat för varann. Så inte så mycket boskapshantering framöver i kärlekslivet, och definitivt försiktigt med bli sambo står väl kvar som det stått, men råkas och framförallt sova tillsammans ofta: alla gånger, lätt och givet.
Visst tar du rätt mycket när du ger? frågade flickan observant, och det var allt ett rätt bra sätt att beskriva hur jag kelar och pysslar om. Det är en massa symbiotisk egoism bakom det, skulle jag nog själv ha funderat, med hela hjärnbagaget förankrat i orden som en bojsten, men så slapphänt överkomplicerat behöver man ju inte göra det för sig. Jag pysslar och knådar litet tills jag hittat något som ger rätt glädjesvar, och sen puttrar trivseln på å båda sidor rätt bra. Och det är där njutningen bor i det hela. Åtminstone så länge jag inte har för mycket stängsel och inhägnader att vakta på och så länge hon tål en massa kel utan att känna sig instängd; det skulle nog vara svårt att orientera fram trivsel i, även för mig. Men det har jag tursamt sällan råkat ut för än.
Någonstans inuti tror jag att jag börjat förlika mig med att Cissi är skitsöt och farligt svåråtkomlig, och att det kanske inte är så illa pinkat att bara vara litet inkopplad på hennes känsloliv, på hennes villkor och på distans, de gånger hon har något att hämta av ett kvällsprat smärre eller större livsfrågor. Är jag petig med vad jag tycker och känner, är det ju likafullt den kopplingen som betyder mest för inutit, kring dem jag älskar. Allt det där runt omkring i att ge sig och vara någons och vara varandras och vara två är en dröm som dels inte vävs från ena hållet, och dels inte är det jag bottnar i. Det är fint, men det är själskopplingen som står för värdet, och den kan jag mer eller mindre ha utan några vantar på någon. Och utan vantar får den leva på egna meriter, utan att det är något som försöker hålla liv i den för att det ska vara så, som när man är sambos av fel anledning och vill hålla annat sken uppe, för sig själv, eller för varann, eller för omvärlden. Which is good.
Och inte utan viss fascination, anar jag en underströmning av tålamod, även i mitt känsloliv. En känsla av långsiktighet, som kanske grydde den där vinterdagen då jag körde för fort i livet och skrämde exet på flykten, sjöng in världens fånigaste och mest smäktande patetiska (i ordets ursprungliga bemärkelse) julklapp åt henne, om framtider jag längtade in i och fnöskförflutet och en vidöppen dammlucka in mot de där känslorna man ska släppa på litet försiktigt, en i taget, för att inte skrämma slag på sin älskling, så man hinner läsa hur hon reagerar på dem och vara rädd om henne, så det inte blir en vägg av känslor och ett obestigligt berg att hisna inför och något att leva upp till, och på alla möjliga sätt livsfarligt och läskigt och mamma, det här är för stort för mig.
Men den där dagen såg jag i alla fall hur lång framtiden är, och även om jag inte såg och förstod att det också gör att vägen dit är lång och värd sin tid, den med, och med all brådstörtad dumhet hos första bästa tonåring inte skyndade långsamt, släppte det där organiska tänjandet ur sikte och dränkte henne, sköljde nog läxan upp där på min strand, i alla fall, för att vrakfyndas någon gång litet senare, som idag.
Jag var på intervju i fredags, för ett jobb jag tror på, och vill pyssla med någon gång. Jag var i USA härom veckan, för ett miljöombyte jag tror på, för att växa någonstans och stå på litet bredare ben, ta litet lättare på förändring och öka på vingspannet ett par decimeter, över loppet av någon tid. Jag förälskade mig i en tjej härom månaden, en flicka jag tror på, vill växa närmare och följa upp i livet, någon gång.
Och det är litet samma sak. Jag tål vänta på Opera, och kanske tål det vänta på mig, medan jag odlar skinn på näsan i USA. Och det finns ingen särskild anledning att jag inte skulle tåla vänta på en flicka, och hon leva ett liv som kanske inte helt stänger dörren mot mig, under tiden, och fortsätta nära och tillmötesgå och läsa och trivas, även utan hennes famn. Och någon dag får man veta hur det gick, på alla plan, och kanske föll något in på ett annat spår, och kanske gjorde det inte det.
Och sen spelar det mindre roll om namnet Cecilia (eller hennes hår) faller över hennes axlar som en tunn sjal med små glittrande pärlor bärnstensinfattning i; fluffporren går över litet med förälsklingsperioden, och jag kan nog stå ut med att inte ha den med henne i närheten, eller se den som ett tunt regn över år i exil, om det faller sig så, och har det sen likafullt dykt upp annan kärlek på andra horisonter när tiden maler på, är jag nog lika lycklig över det.
Det löser i alla fall upp den där knuten i magen över någon man älskar men inte riktigt kan uppvakta, för att man tycker hon verkar alldeles tillräckligt ansatt av all möjlig bångstyrig uppmärksamhet från andra håll redan och för att man inte känt in sitt eget läge riktigt som nyckeln som löser upp hennes moment 22, och ju mindre jag själv ger mig på att committa dess mindre krav och hakar krokar det i henne, och det känns alltid bra att låta flickor leva och verka precis hur de vill.
Dessutom ska man inte underskatta sagan om att det är prinsessan som väljer, och sagan är sann, så sant som att det sitter en kung på tronen till att bekräfta att vi alla lever i ett sagoland. Jag tror det får en flicka att känna sig speciell, och det är en av alla de nedärvda könsrollsmönster och -privilegier jag inte för allt i livet vill se tas ifrån henne och upplösas.
Så jag är nog ingen fullblodsfeminist, jag heller.
postad 14:56 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar