05:11 Integritet

Jag sov inte så gott, när väl dagen till slut löpt ut framåt 17-18, och vaknade strax före kvart i midnatt, ur en mardröm. En galning som tuttade eld på huset, och på folk, och vi -- vilka vi var -- var maktlösa och oorganiserade, och karln var maktfullkomlig, bara på ren och skär projicerad ondska och illvilja, precis som i västerländska b-skräckisar, med Ondskan i en av huvudrollerna. Det galna skrattet. Det obekämpbara vapnet, här spelat av någon slags tändvätska han sprutade på saker, och som brann ohejdligt, där det väl fick fäste. På människor, till exempel. Hänsynslösheten. Jag sprang ut ur huset, genom något hål i någon vägg, och orden "gick det sönder nu?" jagade mig. Han syftade på livet. Jag sprang ur eldinfernot, och lagom nästan ur räckhåll fick jag också det där på mig, och det var kört för mig med.

Sakta uppvaknandes började storhjärnan rätta till försvaret mot dumheterna, lekte med brandtriangeln; provade ta bort brännmaterialet -- nej -- sänka temperaturen under brännpunkten -- njä, frostskador -- och kväva syretillgången -- mjo, kan nog fungera. Jobbade ett slag med diverse sätt att göra det, innan jag ruskade litet på mig och lade drömmen på hyllan som ett kapitel jag inte behövde läsa ut innan jag gick och gjorde något bättre, och sen gick jag och gjorde någonting bättre än att tampas med trötta b-drömmar.

Mycket bättre.

Det finns få sätt att bryta ett dåligt uppvaknande som att prata med någon man tycker riktigt mycket om. Mycket, länge och om saker man, hm, brinner för. Och så föll det sig. Ett av alla dessa underbara samtal, där man glatt upptäcker små saker i sig själv, samtidigt som kartan av den andra klarnar, och man spricker upp i ett varmt leende som kan sätta eld på regnsura okluvna vedklabbar som vore de fnöske. Det är underbart att gå omkring i någon med förbundna ögon och försiktigt känna sig fram, och rätt vad det är bli vägledd av en hand som visar en allt det man inte kan se själv genom ögonbindeln. Så här sitter det ihop. Känna, lyssna, och se litet med det inre ögat som tänker i formspråk, känslor, människor och sammanhang. Allt det där som står skrivet inuti och inte utanpå.

Vi rann in och ut ur varann ett ganska bra tag, och jag insåg att det här är för bra för att få sina över något världsligt som att träffas, om det skulle vara ett krux, och förr flyttar jag allt all världens väg ifrån henne, om banden mer bryts än stärks av redan tanken på att ha förväntningar på varann. Det är litet lättare att tänka på en fjärran älskad platoniskt när man inte just är i full färd med att förgås av ömhetstörst, efter att ha kramats och famnats och kelat rätt flitigt med ett avhållet ex, som är lika bra på att ta emot närhet som någonsin förut. Och det är en befrielse att det i alla fall är gratis att kramas, när man tar saken i egna händer i stället för att bara sitta på sin pinne och försmäkta. Det är nästan alltid så där; det enda som kostar är att bjuda till.

Vi flackade mellan stora och fina ämnen och jag njöt storligen av känslan i att bli helt betuttad i någon och veta att det inte är den lilla känslolagarfen med sitt trollspö som fått vittring på hej-kom-och-laga-mig, vilket jag ju redan vet med mig att man kan meta upp mig med utan att det ens är en sport, och det kändes fasligt tryggt, precis som förra gången i södra landsändan. Det tycks alltid vara i samtalet som alla större intressanta upptäckter kryper upp i ljuset; man sorterar väl helt enkelt intrycken för att kunna dela med sig av dem, och förstår dem rätt vad det är själv i större ljuskägla än förr.

Vi pratade kärlekshandlingar och hur de känns och hur de kan hamna på fel sida om trivseltecknet och väga belastningar och saker att leva upp till, och jag har väl på känn att mitt eget funderande bergis monopoliserade en del av det, men jag fick i alla fall min egen tanke-känslolåda litet uppmärkt, och upptäckte väl att det är en hel del av mina naturliga värmeflöden kring älskade som kör av vägen och krockar med saker i stället för att vänligt puttra under deras härd och bidra till allmäntrivseln. Det är bara så fasligt svårt att bryta vanor man trivs med; jag kommer nog få jobba en del med det, tills vi råkats någon gång i alla fall och jag faktiskt känt efter hur värmen landar, annars bygger jag bara på hennes befästningsverk mer utifrån, tror jag.

Vi är bestämt rätt många som håller på att bygga in henne i skyskrapor att leva upp till, och jag gjorde mitt bästa för att i alla fall grusa vad jag själv månde ha byggt, då jag i vilket fall är långt mer intresserad av att sitta intill henne och peka på saker och vända ut och in på dem, i hopp om att kanske förstå dem och upptäcka någonting om världen. Det där som känsloumgänge handlar om. Sådant där man kan göra över en ocean om man har text, och i vilket fall mest är invand att göra så. Sådant där som kanske faktiskt blir jobbigare att göra om man skulle prova på att göra det över en muggkant eller huvudkudde, som jag väl vanligare drömmer. Jag lovade oss båda två att försöka låta bli att tossa in henne i dagdrömmerierna jag skriver någonting om, även om jag vet att jag kommer misslyckas kapitalt, då det är litet för lätt hänt att falla tillbaka in i dem bara genom att vara jag. Jag delar ju ut smärre kärleksbett åt alla möjliga håll, när jag väl vet ungefär hur de tar.

Dessutom har jag aldrig riktigt hittat någon kärleksyttring som inte lämnat något litet spår av välmående efter sig, trots snedhalkanden som att de blir fellästa som "usch, så smutsigt du har omkring dig", eller "hu, den där fantasin om mig kommer jag aldrig kunna leva upp till". För någonstans inuti bor det alltid ett litet troll som rullar sig lyckligt i vad han/hon gjorde för mig, eller sett i mig, eller känt för mig.

Även att jag vet att man kan stänga in det där trollet i ett vakuum och beröva det all kontakt med ens känsloliv. Jag vet, och förstår, och skiter blankt i det. Och jag har på känn att just det där har att göra med att jag pratar om någon jag inte ser som en trasig patient. Och jag slickar i mig det om och igen av rena förtjusningen.

Jag frågar mig hur jag själv skulle känna inför tanken på en känselsam djupkär flicka med mig i målsiktet, som bestämt sig för att det finns inga faror i att kära ned sig i mig som spelar någon roll, för kraschar det, kraschar det och det är det värt för att ha fått försöka. Och det kommer för mig att jag skulle ägna mig mycket mer åt att ge henne alla möjliga turer i de mindre fina och presentabla delarna av mig själv, och att jag skulle spela mycket mer djävulens advokat i hennes ställe och syna mig skeptiskt, om hon inte gjorde det själv.

Och det slår mig att det var precis vad jag gjorde i början av min senaste relation, då involveringsdjupet började starkt förskjutet åt hennes håll, innan jag själv knep åt mig tyngdpunkten och tippade över så starkt åt andra hållet att hon for all världens väg, bildligt talat. För egentligen bodde hon ju kvar där hon alltid bott, ur mitt eget perspektiv räknat. Men den litet roliga insikten var att allt det där jag grävde fram ur mig som djävulens advokat inte alls var vad som sköt det i sank sen. Det var nog en mer blandad kompott av till vart man var på väg och inte, och, har jag på känn, att mitt liv inte var så stort då.

Fast det har jag egentligen inte så mycket mer fog för att misstänka än att det är vad jag själv känner när jag tittar tillbaka på mig själv för knappt ett halvår sedan på vad där var och varthän jag fröade det. För någonstans innan vi gled isär tappade jag den där djupare kontakten med henne där jag kände vad hon tänkte och kände, och det är väl inte helt otänkbart att jag blev utestängd ur det eller stängde ut mig själv genom att vara för nyfiken på att läsa det för att kunna forma om mig själv för att passa in, igen, som det började en gång. Integritetsbrott.

Jag har börjat tänka rätt mycket på integritet nyligen; det är jättesexigt. Jag har inte lagt så mycket självgranskningskrut på integritet förut, för jag har varit mer upptagen av empati, moral och att divergera från vår rikliga population svin, som jag har något mentalt otalt med, efter att ha haft näsan rätt djupt in i rätt ordentligt många kvinnoliv det senaste decenniet -- och då menar jag dagböcker, denna värld av avkläddhet och slutstation för oförrätter, känslosänken och allmän misär som kommit av någonting. En litet skruvad bild, jag vet, men Gustav Karlsson tror, att det ligger litet sanning i. (Magister flykt, att hon, har livlig fantasi.) Och på den vägen fann jag någon slags korståg mot män.

Jag är nog snudd på genom den fasen nu, för jag känner inget behov av att vika från den normen längre; det är redan så långt från mig att det är slöseri att sitta kvar i en så entonig pipas malande, och att F! och proponenter för ledande mediafeminism har börjat blåsa samma melodi gör mig tvär och tredsk. Inte en dag för sent heller, tror jag, för det finns så mycket att lära sig om integritet, och jag har helt enkelt inte brytt mig förut; det har varit tillräckligt givande att gå upp i andra och gå in och ut ur människor utan att stanna till så ofta eller mycket i mig själv mellan varven. Delvis av ointresse för det hemland och den innerficka jag redan känner, delvis av glädjen att upptäcka nytt och ta med mig små souvenirer ur vackra människor att bygga in i mig själv på prominenta platser. Jag är klädd invärtes i alla era safirer och rubiner, ska ni veta.

Men att sitta tillbakalutad där inne och kika ut, plira folk långt in i själen med alla de där glittren någonstans i en djup del av pölen folk tittar in genom, det har jag inte lagt mången minut på att öva upp än. Faktum är att det var länge sedan jag tittade någon riktigt djupt i ögonen och satt kvar inuti mig själv, med ett "titta in på" som min egen kontext. Jag har ägnat all tid åt att titta ut genom, de senaste åren, helt enkelt för att era inre liv är något jag känner så starkt för och vill bonda med. Och det ger nog rätt skön bekräftelse, tror jag, om man är förtjust i den, men det kanske blir litet tråkigt, på litet sikt.

För det finns allt något rätt skönt i att möta en stadig blick som sitter där den sitter, och vänder utochin på en utan att vika eller flacka, och som formar om en mer än formas om av en. Jag kan redan följsam. Trivs i att ha fristäder i människor, där de själva valt hur jag bor och vad jag är.

Men att själv ställa litet krav och inte bölja fullt så flödande runt alla hinder, utan faktiskt ta ut kurs, dämma upp, leda om, dika ut, palla upp, säga stopp, vända om, ge på tafs, linda upp, smila ned, reta upp, gå en rond, spänna på, spänna av, lägga ut, ta en till, slappna av -- det finns en massa kul saker att prova på där och bemästra, innan jag blir gubbe med pliriga ögon, en stor trädgård och ett ton sjörövarhistorier att berätta. Men det tänker jag nog bli en dag, för jag tycker om gubbar med ett bra plir, och det är absolut obligatoriskt om man till exempel tänkt bli morfar någon gång.

Och även om vägen dit inte är så utstakad som någon stackars jämårig halvbekant, som nyligen fick höra av en liten snärta att jaså du är så gammal, då har du ju bara ett par år kvar innan du skaffar barn, och det är massor av år kvar innan jag är där, och han litet chockat undrat vad barn var för ena tingestar, och förmodligen hade fler decennier dit än hon, som i alla fall hade dem på kartan redan. Han hade tydligen aldrig känt sig så gammal förr, stackaren.

Själv reagerade jag mest med förtjusningen över varje nytt exempel på flicka som, i hennes fall vid cirka tjugoett, inte hade en tanke på att nu ska sättas barn till världen -- även att jag vet att det finns en massa bra mammor vid unga år. Jag kan inte låta bli att tycka att det finns en sådan massa att hinna lära sig om världen och sig själv, innan livet börjar om och man samtidigt har en knodd att odla och lägga sin kärlek i.

Klockan var fortfarande strax före kvart i midnatt, när vi ett par timmar senare, litet efter två, sade godnatt och bytte kramar efter att ha frotterats varmt och milt under veckans själsligt mest engagerande höjdpunkt. Jag tror bestämt jag får skaffa litet nya batterier till min väggklocka.

• integritet