12:05 Om konsten att stryka skjortor
[2006-05-31, 12:05 Pacific Time, note to hotel staff]
"Whether by somewhat dated ironing skills of mine, by design or an aging iron, ironing shirts proved a bit more hazardous than expected; once it's starting to run low of water, it also starts leaking hot water in unexpected places and quantities. No human injury caused nor irreoarable damage done, though -- on the whole, it's been an interesting experience.
/ Love, Xenophobe"
Jag tänkte väl det -- det fanns en garderob, insmugen bakom badrumsdörren. I den fanns det dessutom ett strykjärn och en strykbräda, och som jag inväntar ett telefonsamtal vid lunch här med mer info om middag i kväll och hur programmet torde se ut framöver, inte har något särskilt att ta mig för, inte är nämnvärt intresserad av att se på teve och hade med mig en något ledsen skjorta, tog jag fram dessa artefakter.
Strykbrädan ville stå i knähöjd. Jag luskade ut hur omställningsmekanismen fungerade, eller, närmare bestämt, slutat fungera någon gång, och hur jag kunde laga mekaniken till önskvärd effekt genom att spänna upp ett metallstag litet extra med en kil bestående av gårdagens mustiga strumpor. Kvällens, vill säga; resans strumpor torde ha frätt hål i brädan.
Till huvudrätten. Stryka med klorerat vatten verkade som en dum idé; mitt medhavda svenska eller flaskan med källvatten de vänligen lämnat åt mig på nattygsbordet? Jag chansade på den senare och fyllde på järnet, strax under halvfullt, då jag inte tänkte stryka så länge. I med den fiffiga amerikanske självmordsbleckkontakten i vägguttaget, tre prickar, och så mecket med att försöka släta ut någon attackvektor på skjortskrynklet. Jag gjorde en första attack mot kragen, och hade lagom tryckt upp den mot brädet när järnet var varmt.
Många års flitigt försakande av strykekonsten fick nu ett chockuppvaknande, allteftersom anfallet obönhörligen fortfor. Jag har aldrig varit den skarpaste kniven i lådan vad stryknin beträffar, jag fick inte min femma i hemkunskap och allmän förkovran har sedemera lämnat det här kunskapsfältet tämligen obruten mark, men nu grep jag mig an uppgiften med amerikanske pionjärers glöd och kämparanda en gång, sadlade hästen och gav mig av i sällan skådat sporrsträck.
Åtminstone lämnas eftervärlden inga bevis om motsatsen.
Och skjortan prunkar nu stolt på sin galge i garderoben, ett soligt leende över manken, efter att ha sett mer kärlek och uppmärksamhet än någonsin förr.
"Whether by somewhat dated ironing skills of mine, by design or an aging iron, ironing shirts proved a bit more hazardous than expected; once it's starting to run low of water, it also starts leaking hot water in unexpected places and quantities. No human injury caused nor irreoarable damage done, though -- on the whole, it's been an interesting experience.
/ Love, Xenophobe"
Jag tänkte väl det -- det fanns en garderob, insmugen bakom badrumsdörren. I den fanns det dessutom ett strykjärn och en strykbräda, och som jag inväntar ett telefonsamtal vid lunch här med mer info om middag i kväll och hur programmet torde se ut framöver, inte har något särskilt att ta mig för, inte är nämnvärt intresserad av att se på teve och hade med mig en något ledsen skjorta, tog jag fram dessa artefakter.
Strykbrädan ville stå i knähöjd. Jag luskade ut hur omställningsmekanismen fungerade, eller, närmare bestämt, slutat fungera någon gång, och hur jag kunde laga mekaniken till önskvärd effekt genom att spänna upp ett metallstag litet extra med en kil bestående av gårdagens mustiga strumpor. Kvällens, vill säga; resans strumpor torde ha frätt hål i brädan.
Till huvudrätten. Stryka med klorerat vatten verkade som en dum idé; mitt medhavda svenska eller flaskan med källvatten de vänligen lämnat åt mig på nattygsbordet? Jag chansade på den senare och fyllde på järnet, strax under halvfullt, då jag inte tänkte stryka så länge. I med den fiffiga amerikanske självmordsbleckkontakten i vägguttaget, tre prickar, och så mecket med att försöka släta ut någon attackvektor på skjortskrynklet. Jag gjorde en första attack mot kragen, och hade lagom tryckt upp den mot brädet när järnet var varmt.
Många års flitigt försakande av strykekonsten fick nu ett chockuppvaknande, allteftersom anfallet obönhörligen fortfor. Jag har aldrig varit den skarpaste kniven i lådan vad stryknin beträffar, jag fick inte min femma i hemkunskap och allmän förkovran har sedemera lämnat det här kunskapsfältet tämligen obruten mark, men nu grep jag mig an uppgiften med amerikanske pionjärers glöd och kämparanda en gång, sadlade hästen och gav mig av i sällan skådat sporrsträck.
Åtminstone lämnas eftervärlden inga bevis om motsatsen.
Och skjortan prunkar nu stolt på sin galge i garderoben, ett soligt leende över manken, efter att ha sett mer kärlek och uppmärksamhet än någonsin förr.
postad 12:05 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
hoppas Du har det bra därborta i stora landet. dina flödande bloggar skapar vana som nu saknas. vell. sköt om dej. //mian
Å, de kommer fyllas ut litet här i efterskott; jag är litet för skrivsam för att kunna låta bli ens när det är ont om skrivinaler i närheten, så det som hamnar på döda träd lär dyka upp när jag kommit hem igen och fått ett par andetag till godo. Jag har det finfint här borta, om fortfarande en smula flicktorrt. (Johan-livet vet vad det tar fasta på.)