06:44 Otålig
- Dig brukar jag inte se otålig, sade Fredrik.
Och jag tänkte efter ett slag. Dina vänner känner dig, heter det, och ofta ligger det rätt mycket i det. Just nu känner jag mig JätteOtålig. Men jag kan också vara förste man på att måna om att känslor ska få ta tid. Definitvt oftare det senare.
Jag har litet stress i ryggen nu. En släng ohälsosam psykologisk stress av att jag känner av att jobbet inte engagerar mig, för närvarande, vilket är något jag behöver för att göra ett bra jobb. Så nyligen har jag inte gjort ett bra jobb. Och från kristi himmelsfärd i torsdags till och med nationaldagen nästa måndag far jag på semester, får vi väl kalla det, och det har jag haft litet dåligt samvete över; vi ska leverera någonting i slutet av veckan som följer på det, och det kommer bli en smula taffligt, har jag på känn.
Å andra sidan är en semester precis rätt drag i det här läget. Jag jobbar inte bättre av att sitta och lida av att inte få någonting gjort. Då är det bättre att spaa hos nära och kära, eller fara iväg rakt ut i det okända, ohemma och frikopplade, ett slag, lösgöra sig ur sina bojor och komma hem igen med nya intryck, hoppeligen med ny kraft att ta sig an saker och köra så det ryker igen. Så jag borde släppa litet på de där samvetskvalen.
I morgon kväll (tekniskt i kväll) kommer min bilande Holländare på besök över resten av helgen, vilket är bra, för då lär jag inte vara otålig över att det inte redan är måndag så jag får fara, men jag har så mycket kul som ligger precis runt hörnet att jag kan gnaga av en fot; jag vill ha allt nuNuNU! Inte snart. NUU! Ju.
För jag är så trött på att köra fast i sirap och stå stilla i slow motion. Ja. Precis så. Det är stopp i oxytocinflödet, ingen spirande romantik inom kramhåll och den utom kramhåll är jag så rädd om att jag rest höga murar all den där otåligheten inte får ta sig genom, för att jag respekterar henne, för att känslor ska få ta tid och för att jag behöver något att vårda ömt och redan i detta på sätt och vis börjat. Men det kostar litet på egna otålighetskontot att resa murar, och jag blir i stället litet mer otålig själv, vilket jag kanaliserar iväg i den allmänna otålighetspotten, som alltså är rätt stor. Det ska bli fasligt skönt att punktera den, när resan väl gått igång och alla hjul, kuggar och mojutter börjar snurra, gnissla och bära sig allmänt Tim Burtonskt åt.
Jag längtar ut. Ut i friheten, ut i ny, spännande karriär, ut i ny, ljuvlig kärlek. Och jag längtar in, i nya vänkretsar och sammanhang, in i nya hjärtan och förtroenden, in i en ny omhuldad omvurmad människas liv, och sen vill jag titta ut igen, tillsammans, och se allting runt omkring med ännu ett par ögon, allt det vackra på nytt. Och jag vill klä av henne naken emotionellt, beundra och älska henne, och svepa in henne i någonting nytt, mer värmande, svepa med henne i en uppvind, flyga, framåt, jag vet inte hur långt, men någonstans tar säkert tiden slut och det blir i alla fall suddigt långt hitom horisonten. Särskilt med min vana av närblindhet.
Jag vill springa framåt, för att se vart jag tar vägen i alla vägskäl jag ser framför mig, se vart vägen leder och vilken av dem som blir den som leder vidare från nu; det är så många och så stora stigar som grenar ut sig, precis här, i tid, rum och känsla, och jag vet vare sig när första klivet tas, om det blir i Sverige eller om jag vandrar själv -- och jag vill veta nuNuNU! Sen kan jag skrida majestätiskt fram, hjälpa kyska jungfrur över bäckar och åar, bryta ny mark i obeträdda fält, skriva historia, ge ut böcker och leva lyckligt i alla mina da'r. Jag är otålig!
Varje hjärta har sina egna konturer och kännetecken, och vart och ett omfamnar mig sina egna gissel. Senast var det att under inga omständigheter skriva ett namn, eller ens en hint om identitet, som band mig; en stad och ett yrke var redan det för mycket -- men i gengäld, fick jag också gå i förtroende, okopplad, i hennes inre rum och förundras över allt jag såg, dela det med henne, glittra ögon och sola hela hennes jag i uppskattning. Vilket fick henne att glittra ännu mer; det var tydligen rätt starkt synligt även för hennes familj och nära vänner. Den här gången är jag själv rätt fri, men hon tyglar sig själv, och dämmer upp vad som sipprar åt mitt håll; en försiktig reservation jag inte gärna kan klandra, den heller. Vi formas alla av vad vi sett och upplevt; den ena hur det respektlöst publicerade skrivna ordet kan beröva en privatliv och ansikte, den andra hur Fel person kan bli en plågoande man knappt alls kan lyckas skaka av sig.
Och egen tungas band är jag mycket mer van vid än att andras sitter så tätt, så det här är på sätt och vis så mycket svårare, för att jag med ens i all den här otåligheten har min egen otålighet att slåss mot, för att känslor tar tid och ska ta tid. För de ska ta tid. Jag tänker inte rubba den stenen; så är det bara. En del axiom har jag ingen anledning att ifrågasätta, och det finns inga toleranser att tulla på här. Hon ska få ta tid. Även om jag längtar ut genom hennes ögon. Jag ser knappt vilken färg hennes iris ser världen i än. Jag känner fortfarande bara konturen av hennes värld, av vad hennes signalfyr på webben har sagt de år den lyst. Jag har hart när börjat svänga i samma takt som henne i ord, harmoniera med hennes språk, säga du, jag och vi i närheten av varann, och nära alla nyfikenheter som besvaras blott i dialog är ännu oöppnade, välinslagna paket. Det är julafton i flera år framöver i den här takten. Så det är inte synd om mig. Jag är bara otålig.
Och jag kostar på mig en befriande genomskinlighet. Jag spelar dåligt i sällskapsspelet hålla min och mask och smyga med korten; hellre gör jag en naken uppriktighet, så slipper jag vaka så mycket på mig. Litet ospännande och så där, men det blir så mycket enklare, och dessutom blir det mycket roligare läsning av det, än när jag anstränger mig för att smussla, som någon utdragen novell med romanambitioner. I vad mån mitt ryggmärgsblomsterspråk inte i vilket fall gör det snårgenomträngligt. Men hellre en tät atmosfär av stoff än en tät atmosfär av hemlis. I alla fall just här, där jag råder över alla orden. Och ännu hellre om all den där öppenheten råkar klia någon på ryggen. Då kan jag kanske till och med ta litet glädje och lycka ur det själv, för jag tycker om att klia på ryggen, och det har jag inte hittat så många sätt att kanalisera än. Det är litet svårt att klia på ryggen över nätet. I synnerhet när hon är litet smygig kring vad som kittlar skönast i hjärtat. Det där hon har rätt att vara, ni minns.
Jag formar, och jag omformar mig. De emotionella högre konsterna är inte så olika kampsportens -- flöda som ett vatten.
Jag tror en av mina forna flickvänner ser litet brytt på mig när jag förlustar mig så här djupt i den konsten; hon brukade oroa sig över att jag förlorade mig själv, och förmodligen på ganska goda grunder med, på sin tid. Det har flödat rätt mycket vatten under broarna sedan dess. Jag tror inte jag skulle kunna hålla på så här, utan ett ganska fast och välkänt jag inuti; en trygghet i min egen form som låter mig flyta och gå in i och ut ur andra former efter behag, blanda, blunda, suga i mig och hitta tillbaka, en droppe rikare, en nyans fullare och litet mer bekant med världen än innan. Men jag skriver inte så mycket om mig själv, annat än per inferens, och vad mina handlingar och känslor säger om vem jag är. Det är ju i vilket fall meningslöst att ge min egen bild av mig själv; det tror jag det behövs en annan upptäcksresandes perspektiv till.
Om inte annat, så för att inte heller jag är helt Jantefri, och en oberoende läsare har så mycket lättare att teckna mina ljusdagrar än jag själv, precis som jag så mycket lättare läser skönheten i er andra för er. Och jag lovar dyrt och heligt att jag ska göra mitt bästa för att läsa riktigt sakta, i din egen takt, så du inte tar slut för fort. Och vad du själv känner för mig, om så mest en pirrig smickran, får du också upptäcka i egen takt. Jag är glad så länge det kliar skönt, för så länge är det också skönt att klia dig. Och jag längtar inte efter nya jaktmarker, än mindre efter bytesdjur. Jag är blott upptäcksresanden. Jag kommer i vinden, rinner med vattnet, och porlar lyckligt, när jag hittar fårorna. Alla de där livsådrorna man sticker ned rötterna i för att ta nytt vatten att blomma med. I egen takt, och efter hand.
Och jag tänkte efter ett slag. Dina vänner känner dig, heter det, och ofta ligger det rätt mycket i det. Just nu känner jag mig JätteOtålig. Men jag kan också vara förste man på att måna om att känslor ska få ta tid. Definitvt oftare det senare.
Jag har litet stress i ryggen nu. En släng ohälsosam psykologisk stress av att jag känner av att jobbet inte engagerar mig, för närvarande, vilket är något jag behöver för att göra ett bra jobb. Så nyligen har jag inte gjort ett bra jobb. Och från kristi himmelsfärd i torsdags till och med nationaldagen nästa måndag far jag på semester, får vi väl kalla det, och det har jag haft litet dåligt samvete över; vi ska leverera någonting i slutet av veckan som följer på det, och det kommer bli en smula taffligt, har jag på känn.
Å andra sidan är en semester precis rätt drag i det här läget. Jag jobbar inte bättre av att sitta och lida av att inte få någonting gjort. Då är det bättre att spaa hos nära och kära, eller fara iväg rakt ut i det okända, ohemma och frikopplade, ett slag, lösgöra sig ur sina bojor och komma hem igen med nya intryck, hoppeligen med ny kraft att ta sig an saker och köra så det ryker igen. Så jag borde släppa litet på de där samvetskvalen.
I morgon kväll (tekniskt i kväll) kommer min bilande Holländare på besök över resten av helgen, vilket är bra, för då lär jag inte vara otålig över att det inte redan är måndag så jag får fara, men jag har så mycket kul som ligger precis runt hörnet att jag kan gnaga av en fot; jag vill ha allt nuNuNU! Inte snart. NUU! Ju.
För jag är så trött på att köra fast i sirap och stå stilla i slow motion. Ja. Precis så. Det är stopp i oxytocinflödet, ingen spirande romantik inom kramhåll och den utom kramhåll är jag så rädd om att jag rest höga murar all den där otåligheten inte får ta sig genom, för att jag respekterar henne, för att känslor ska få ta tid och för att jag behöver något att vårda ömt och redan i detta på sätt och vis börjat. Men det kostar litet på egna otålighetskontot att resa murar, och jag blir i stället litet mer otålig själv, vilket jag kanaliserar iväg i den allmänna otålighetspotten, som alltså är rätt stor. Det ska bli fasligt skönt att punktera den, när resan väl gått igång och alla hjul, kuggar och mojutter börjar snurra, gnissla och bära sig allmänt Tim Burtonskt åt.
Jag längtar ut. Ut i friheten, ut i ny, spännande karriär, ut i ny, ljuvlig kärlek. Och jag längtar in, i nya vänkretsar och sammanhang, in i nya hjärtan och förtroenden, in i en ny omhuldad omvurmad människas liv, och sen vill jag titta ut igen, tillsammans, och se allting runt omkring med ännu ett par ögon, allt det vackra på nytt. Och jag vill klä av henne naken emotionellt, beundra och älska henne, och svepa in henne i någonting nytt, mer värmande, svepa med henne i en uppvind, flyga, framåt, jag vet inte hur långt, men någonstans tar säkert tiden slut och det blir i alla fall suddigt långt hitom horisonten. Särskilt med min vana av närblindhet.
Jag vill springa framåt, för att se vart jag tar vägen i alla vägskäl jag ser framför mig, se vart vägen leder och vilken av dem som blir den som leder vidare från nu; det är så många och så stora stigar som grenar ut sig, precis här, i tid, rum och känsla, och jag vet vare sig när första klivet tas, om det blir i Sverige eller om jag vandrar själv -- och jag vill veta nuNuNU! Sen kan jag skrida majestätiskt fram, hjälpa kyska jungfrur över bäckar och åar, bryta ny mark i obeträdda fält, skriva historia, ge ut böcker och leva lyckligt i alla mina da'r. Jag är otålig!
Varje hjärta har sina egna konturer och kännetecken, och vart och ett omfamnar mig sina egna gissel. Senast var det att under inga omständigheter skriva ett namn, eller ens en hint om identitet, som band mig; en stad och ett yrke var redan det för mycket -- men i gengäld, fick jag också gå i förtroende, okopplad, i hennes inre rum och förundras över allt jag såg, dela det med henne, glittra ögon och sola hela hennes jag i uppskattning. Vilket fick henne att glittra ännu mer; det var tydligen rätt starkt synligt även för hennes familj och nära vänner. Den här gången är jag själv rätt fri, men hon tyglar sig själv, och dämmer upp vad som sipprar åt mitt håll; en försiktig reservation jag inte gärna kan klandra, den heller. Vi formas alla av vad vi sett och upplevt; den ena hur det respektlöst publicerade skrivna ordet kan beröva en privatliv och ansikte, den andra hur Fel person kan bli en plågoande man knappt alls kan lyckas skaka av sig.
Och egen tungas band är jag mycket mer van vid än att andras sitter så tätt, så det här är på sätt och vis så mycket svårare, för att jag med ens i all den här otåligheten har min egen otålighet att slåss mot, för att känslor tar tid och ska ta tid. För de ska ta tid. Jag tänker inte rubba den stenen; så är det bara. En del axiom har jag ingen anledning att ifrågasätta, och det finns inga toleranser att tulla på här. Hon ska få ta tid. Även om jag längtar ut genom hennes ögon. Jag ser knappt vilken färg hennes iris ser världen i än. Jag känner fortfarande bara konturen av hennes värld, av vad hennes signalfyr på webben har sagt de år den lyst. Jag har hart när börjat svänga i samma takt som henne i ord, harmoniera med hennes språk, säga du, jag och vi i närheten av varann, och nära alla nyfikenheter som besvaras blott i dialog är ännu oöppnade, välinslagna paket. Det är julafton i flera år framöver i den här takten. Så det är inte synd om mig. Jag är bara otålig.
Och jag kostar på mig en befriande genomskinlighet. Jag spelar dåligt i sällskapsspelet hålla min och mask och smyga med korten; hellre gör jag en naken uppriktighet, så slipper jag vaka så mycket på mig. Litet ospännande och så där, men det blir så mycket enklare, och dessutom blir det mycket roligare läsning av det, än när jag anstränger mig för att smussla, som någon utdragen novell med romanambitioner. I vad mån mitt ryggmärgsblomsterspråk inte i vilket fall gör det snårgenomträngligt. Men hellre en tät atmosfär av stoff än en tät atmosfär av hemlis. I alla fall just här, där jag råder över alla orden. Och ännu hellre om all den där öppenheten råkar klia någon på ryggen. Då kan jag kanske till och med ta litet glädje och lycka ur det själv, för jag tycker om att klia på ryggen, och det har jag inte hittat så många sätt att kanalisera än. Det är litet svårt att klia på ryggen över nätet. I synnerhet när hon är litet smygig kring vad som kittlar skönast i hjärtat. Det där hon har rätt att vara, ni minns.
Jag formar, och jag omformar mig. De emotionella högre konsterna är inte så olika kampsportens -- flöda som ett vatten.
Jag tror en av mina forna flickvänner ser litet brytt på mig när jag förlustar mig så här djupt i den konsten; hon brukade oroa sig över att jag förlorade mig själv, och förmodligen på ganska goda grunder med, på sin tid. Det har flödat rätt mycket vatten under broarna sedan dess. Jag tror inte jag skulle kunna hålla på så här, utan ett ganska fast och välkänt jag inuti; en trygghet i min egen form som låter mig flyta och gå in i och ut ur andra former efter behag, blanda, blunda, suga i mig och hitta tillbaka, en droppe rikare, en nyans fullare och litet mer bekant med världen än innan. Men jag skriver inte så mycket om mig själv, annat än per inferens, och vad mina handlingar och känslor säger om vem jag är. Det är ju i vilket fall meningslöst att ge min egen bild av mig själv; det tror jag det behövs en annan upptäcksresandes perspektiv till.
Om inte annat, så för att inte heller jag är helt Jantefri, och en oberoende läsare har så mycket lättare att teckna mina ljusdagrar än jag själv, precis som jag så mycket lättare läser skönheten i er andra för er. Och jag lovar dyrt och heligt att jag ska göra mitt bästa för att läsa riktigt sakta, i din egen takt, så du inte tar slut för fort. Och vad du själv känner för mig, om så mest en pirrig smickran, får du också upptäcka i egen takt. Jag är glad så länge det kliar skönt, för så länge är det också skönt att klia dig. Och jag längtar inte efter nya jaktmarker, än mindre efter bytesdjur. Jag är blott upptäcksresanden. Jag kommer i vinden, rinner med vattnet, och porlar lyckligt, när jag hittar fårorna. Alla de där livsådrorna man sticker ned rötterna i för att ta nytt vatten att blomma med. I egen takt, och efter hand.
postad 06:44 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar