03:52 Massagefingertoppskänsla
Vad tar man med för smått och blandat att ge till USAner, tro? Jag menar, glaspärlor och je ne sais quoi var nog helt rätt för 500 år sedan, men smaken har nog utvecklat sig litet i väst sedan dess, skulle jag tippa. Brända mandlar? Buljongtärningar, med litet receptförslag? Musik? Real Group? Min egen körs Missa Brevis-koncert, Mozartjubel, som det är? Knäckebröd? Osthyvlar? Hemslöjdsbidivipper? Jag får rådfråga de emigrerade exilsvenskarna i LysKOM. Och, med litet tur, hinna läsa tipsen inan jag far, till skillnad från quilt-tipsen jag bad om inför att åka upp till Stockholm och födelsedagsgratta systern idag. Det blev en trång dag igår, men en oerhört bra en också.
Först småtjattrade jag med en trevlig sångfågel i Skövde under småtimmarna, per Helgon, Haket och MSN, till gryningen. Sov till lunch, minus tre-fyra telefonsamtal från mamma och Maya om gemensam mat under dagen, vid två en dusch, minifrukost och mellan tre och fyra lånade jag mig villigt och planenligt till ett praktikmoment i Mayas massagekurs i någon liten lokal vid Industrigatan. Ett himmelrike trivsel, även att det kändes mycket konstigt att inte själv knåda någonting. Och oerhört inspirativt; jag låg och sög i mig massor av mysliga idéer, under tiden jag tänkte bort massagebänken och tänkte till mer allmäntillgängliga medel, främst min egen kropp.
Å, så roligt det ska bli att prova praktisera litet av de idéerna själv! När det nu kan tänkas bli, härnäst. En handduk att lägga över exponerade partier man inte häller hudkärlek över just för tillfället är nog också en bra sak att ta med sig; mycket mindre otympligt än, säg, ett täcke, som det annars lätt brukar bli i sammanhanget av mer praktiska skäl. Fast mer praktiskt är det ju definitivt inte alls. :-)
Så jag låg där och myste med varma, sköna händer som rann över större delen av min hud under en fantastisk timme som dels kändes som stillastående tid, dels som ett vattenfall tid i ett timglas, där allt rann ut på samma gång på ett litet kick. Och rygg, ben, nacke, armar, händer, fingrar, ansikte och bröst fick alla mer uppmärksamhet än på år dessförinnan; definitivt hudvälbefinnandets motsvarighet till att bli sedd -- jag blev känd. Det går inte att förklara bättre; hela kroppen blev ett solstrålsleende som gottade sig i händer och olja.
Och jag, som gottat mig mer i massagekonstellationer där jag själv sitter eller ligger på, över eller under den masserade, fann på litet nya alternativa och minst lika lockelsefulla sätt att vårda, främst nack- och bröstpartiet. Det var väldigt behändigt, praktiskt och mysligt att ha massören framför/ovanför huvudet, så händerna kommer bättre åt att rinna uppåt nacke och axlar, respektive diffundera utåt/nedåt rygg/bröst, i knådandet, i stället för tvärtom, som när man ligger ovanpå, eller sitter på stussen på, eller nedre ryggpartiet, och knådar. Det borde gå minst lika bra att ha huvudet vilande mot eller mellan sina ben direkt, om man sitter på huk, som i massagebordet, såväl magliggande som på rygg. Även om jag tippar att det mest kommer bli exen, framtida flickvänner och kärleksintressen som kommer känna sig bekväma med en bröstmassage. Och, som Maya konstaterade, är det nog litet svårare på tjejer med, att få händerna att riktigt nå in i muskulaturen där, annat än delen av bröstpartiet ovanför själva brösten. Ah! Bogpartiet, ju! :-)
Men faktum kvarstår: det där att ligga ned med massören i kroppens förlängning uppåt, och titta in mellan hennes ben, respektive upp i hennes famn, var mysigt i sig. Själsligare än kroppsligt, på något vis. Vilsamt, väldigt konkret och nära. Det blir nog bara bättre av mer hudkontakt också.
Annan reflektion ur egen pärm: som massör ska man ta sig friheter, och lyhört anpassa sig till reaktionerna på det, inte fega, undvika och vela undan kring vad som kan tänkas vara känsliga zoner. I alla fall i min bok; vad som gäller i professionella sammanhang lägger jag mig egentligen i (jag tar inte direkt strid mot andra idéer -- det här är mer av en ogillande avfärdande fnysning).
Jag sade inte något då, men då ben och lår fick sitt, var det väldigt politiskt korrekt undvikande kring övre delen av låren; jag tror inte hon någonsin följde hela lårets välvning upp till stussen eller underbyxkant, kupandes överdelen i sina händer -- utan började en bit ned, och fortsatte bara i den riktningen. På något vis accentuerar det att det skulle finnas en aja baja-gräns som stavas Fy!, som inte finns innan man uppfunnit den, men föds så fort man agerar därefter. Den blir bara skarpare ju mer man undviker att göra på grund av den. Det föder ett ömsesidigt distraktionsmoment där en massa fokus och uppmärksamhet tas bort från själva masserandet/njutandet. Dålig, onödig konkurrens, helt enkelt. Luta dig mer mot tilliten och det ömsesidiga förtroendet att stå i fysisk kontakt med och vila i varann; det är ett rikare språk än ord, och lyssna efter ett "nej" eller "hit men inte längre" i stället för att uppfinna det själv. Det blir mycket bättre så, och inte så ansträngt.
En massör, på samma sätt som en doktor, sjuksköterska, lärare eller älskare, måste helt enkelt ha litet av en särstatus och ett förtroende att förvalta och agera inom; stryker man det, som man gör när man inte förutsätter det och implicit agerar som om man inte hade det, har man dels omedelbart tappat det (vem litar på någon som agerar utifrån antagandet att förutsättas vara opålitlig?), dels för inskränkta befogenheten/behörigheter för att kunna göra sin gärning med någon som helst effektivitet.
Och ju mer jag reflekterar över att det här är allmängods i fingertoppskänsla, dess mer slår det mig att det är saker jag själv anammat och lärt mig av just det där jag trodde skulla vara det svåraste och mest övningskrävande på lärarutbildningen -- att skaffa sig hand, och ryggmärgskunskap. I ett klassrum har jag väl i och för sig fortfarande inte riktigt den fulla rollen i blodet, men den här nischen är redan min. Jag hoppas jag kan dela med mig av några av insikterna.
Och jag längtar inte direkt mindre efter att ha någon att praktisera dem med så här, igen. Jag undrar redan var hon kan tänkas komma att vara född.
Först småtjattrade jag med en trevlig sångfågel i Skövde under småtimmarna, per Helgon, Haket och MSN, till gryningen. Sov till lunch, minus tre-fyra telefonsamtal från mamma och Maya om gemensam mat under dagen, vid två en dusch, minifrukost och mellan tre och fyra lånade jag mig villigt och planenligt till ett praktikmoment i Mayas massagekurs i någon liten lokal vid Industrigatan. Ett himmelrike trivsel, även att det kändes mycket konstigt att inte själv knåda någonting. Och oerhört inspirativt; jag låg och sög i mig massor av mysliga idéer, under tiden jag tänkte bort massagebänken och tänkte till mer allmäntillgängliga medel, främst min egen kropp.
Å, så roligt det ska bli att prova praktisera litet av de idéerna själv! När det nu kan tänkas bli, härnäst. En handduk att lägga över exponerade partier man inte häller hudkärlek över just för tillfället är nog också en bra sak att ta med sig; mycket mindre otympligt än, säg, ett täcke, som det annars lätt brukar bli i sammanhanget av mer praktiska skäl. Fast mer praktiskt är det ju definitivt inte alls. :-)
Så jag låg där och myste med varma, sköna händer som rann över större delen av min hud under en fantastisk timme som dels kändes som stillastående tid, dels som ett vattenfall tid i ett timglas, där allt rann ut på samma gång på ett litet kick. Och rygg, ben, nacke, armar, händer, fingrar, ansikte och bröst fick alla mer uppmärksamhet än på år dessförinnan; definitivt hudvälbefinnandets motsvarighet till att bli sedd -- jag blev känd. Det går inte att förklara bättre; hela kroppen blev ett solstrålsleende som gottade sig i händer och olja.
Och jag, som gottat mig mer i massagekonstellationer där jag själv sitter eller ligger på, över eller under den masserade, fann på litet nya alternativa och minst lika lockelsefulla sätt att vårda, främst nack- och bröstpartiet. Det var väldigt behändigt, praktiskt och mysligt att ha massören framför/ovanför huvudet, så händerna kommer bättre åt att rinna uppåt nacke och axlar, respektive diffundera utåt/nedåt rygg/bröst, i knådandet, i stället för tvärtom, som när man ligger ovanpå, eller sitter på stussen på, eller nedre ryggpartiet, och knådar. Det borde gå minst lika bra att ha huvudet vilande mot eller mellan sina ben direkt, om man sitter på huk, som i massagebordet, såväl magliggande som på rygg. Även om jag tippar att det mest kommer bli exen, framtida flickvänner och kärleksintressen som kommer känna sig bekväma med en bröstmassage. Och, som Maya konstaterade, är det nog litet svårare på tjejer med, att få händerna att riktigt nå in i muskulaturen där, annat än delen av bröstpartiet ovanför själva brösten. Ah! Bogpartiet, ju! :-)
Men faktum kvarstår: det där att ligga ned med massören i kroppens förlängning uppåt, och titta in mellan hennes ben, respektive upp i hennes famn, var mysigt i sig. Själsligare än kroppsligt, på något vis. Vilsamt, väldigt konkret och nära. Det blir nog bara bättre av mer hudkontakt också.
Annan reflektion ur egen pärm: som massör ska man ta sig friheter, och lyhört anpassa sig till reaktionerna på det, inte fega, undvika och vela undan kring vad som kan tänkas vara känsliga zoner. I alla fall i min bok; vad som gäller i professionella sammanhang lägger jag mig egentligen i (jag tar inte direkt strid mot andra idéer -- det här är mer av en ogillande avfärdande fnysning).
Jag sade inte något då, men då ben och lår fick sitt, var det väldigt politiskt korrekt undvikande kring övre delen av låren; jag tror inte hon någonsin följde hela lårets välvning upp till stussen eller underbyxkant, kupandes överdelen i sina händer -- utan började en bit ned, och fortsatte bara i den riktningen. På något vis accentuerar det att det skulle finnas en aja baja-gräns som stavas Fy!, som inte finns innan man uppfunnit den, men föds så fort man agerar därefter. Den blir bara skarpare ju mer man undviker att göra på grund av den. Det föder ett ömsesidigt distraktionsmoment där en massa fokus och uppmärksamhet tas bort från själva masserandet/njutandet. Dålig, onödig konkurrens, helt enkelt. Luta dig mer mot tilliten och det ömsesidiga förtroendet att stå i fysisk kontakt med och vila i varann; det är ett rikare språk än ord, och lyssna efter ett "nej" eller "hit men inte längre" i stället för att uppfinna det själv. Det blir mycket bättre så, och inte så ansträngt.
En massör, på samma sätt som en doktor, sjuksköterska, lärare eller älskare, måste helt enkelt ha litet av en särstatus och ett förtroende att förvalta och agera inom; stryker man det, som man gör när man inte förutsätter det och implicit agerar som om man inte hade det, har man dels omedelbart tappat det (vem litar på någon som agerar utifrån antagandet att förutsättas vara opålitlig?), dels för inskränkta befogenheten/behörigheter för att kunna göra sin gärning med någon som helst effektivitet.
Och ju mer jag reflekterar över att det här är allmängods i fingertoppskänsla, dess mer slår det mig att det är saker jag själv anammat och lärt mig av just det där jag trodde skulla vara det svåraste och mest övningskrävande på lärarutbildningen -- att skaffa sig hand, och ryggmärgskunskap. I ett klassrum har jag väl i och för sig fortfarande inte riktigt den fulla rollen i blodet, men den här nischen är redan min. Jag hoppas jag kan dela med mig av några av insikterna.
Och jag längtar inte direkt mindre efter att ha någon att praktisera dem med så här, igen. Jag undrar redan var hon kan tänkas komma att vara född.
postad 03:52 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar