23:58 Jag vill läsa dig

Jag föll för orden så snart jag såg dem. De var inte vända mot mig, men de sade precis det där jag själv inte har satt ord på på absolut bästa tänkbara sätt. Inte den minsta lilla krusidull; fornnordiskt kort, rak och direkt, utan anfang eller omsvep. Jag blir alldeles varm inombords. Kärnfull minimalism och enkelhet är helt enkelt vackrare än vilken slags ornamentering som helst.

Jag tycker om att läsa människor. I viss mån tycker jag om att läsa böcker, men jag har länge haft ett mycket större lässug efter människor. Jag är själaglad att bloggande blivit såpass mainstream; det finns många att läsa. Alla lockar inte, och jag är nog synnerligen kräsen russinplockare, där russinen är språkligt begåvade flickor som vallar skriften nära hjärtat och själsligt begåvade flickor som vallar hjärtat nära skriften.

Det är visserligen ett evigt bekymmer att en famn inte når lika långt som skrift, men ett aldrig sinande glädjeämne att i känslan vallfärda till Island, Göteborg, Umeå, eller någon annanstans där nära och kära gjuter ett stycke nu i ord, och låter oss hälsa på i dem. Är jag någorlunda hemma i vad som gör mig värd att läsa, är det precis samma glädje att hälsa på mig här i Linköping, i de ord som spunnits kring mitt eget liv, mina tankar och känslor. Språket är och förblir en fantastisk resebyrå. Och för mig är äktheten något en bok inte kan tävla med.

Du och jag, och ett membrantunt lager ord mellan känsla och känsla. All vänselverkan, kommunicerande sorl. Rinner det till litet här, sprider det sig strax till alla som doppar sig.

Jag tror det är den där tonårshobbyn att kära ned sig i folk som lever kvar på övertid i att läsa er. Litet ”samlar på dig!”, litet ”vill ha dig i mörkret hos mig” och oräkneliga andra ballader om närhet som mäts i andetag eller själsliga harmoniska svängningar. Det är att mötas med mjukdelarna först, helt och hållet sublimerat och fritt från alla namnlappar, avstånd, former, färger och smaker. Precis tvärtom, helt enkelt, och en värld som nog inte är alldeles olik en sann bokälskares värld mellan pärmarna. Men en där mötena inte tar slut när pärmen är nådd. Eller egentligare en där sidorna inte tar slut, annat än i mycket, mycket sällsynta fall.

Det är så levande.

Det bästa mått jag har på att det är just det där jag är så såld på är citat. Läser jag dig, och form och meter med ens antyder att det är en annans verk, hoppar jag över det, nöjer mig med att leta rätt på vem det härrörde från och fortsätter bland dina ord; det är ju dem jag vill umgås med. Och är det först efter att jag läst alltsammans det framgår att det är ett inlån eller en honnör till någon annan skribent, känner jag mig harmsen och lurad; det spelar ingen roll om det var fint eller ej; det var ju inte du. Och då är det helt enkelt inte lika fint, längre. Jag vill att du ska veta det; känna att de som läser dig, nog inte alldeles sällan läser dig för att det är dig de tycker om. Även om du själv ofta känt att du inte kan mäta dig med dina idoler, är det ofta helt tvärtom. Winnerbäck, Kent och alla de andra kan slänga sig i väggen.

Jag vill läsa dig.