23:46 Sexsmak och singelliv
Jag skulle nog inte påstå att jag har så mycket kärleksliv just nu, men jag älskar inte så mycket mindre för det. Vilket inte vill säga att jag lever singellivets glada dagar, ur säng i säng, bland lösa förbindelser och one night stands. Det kanske är någonting man borde ha provat på och ha fått bakom sig, egentligen, men jag har inte lockats av det livet, så jag har nog vare sig gått miste om upplevelsen eller ett stadium som man måste ta sig genom för att ta sig vidare. Fast jag erkänner att jag ibland undrat, om det inte är så. Torde det inte egentligen vara dags för ett neopilskt 2010-tal, kanske, i sviterna av ett par decenniers reaktion mot sextio- och sjuttiotalen?
Säg det. Kanske väntar det in medicinska framsteg mot sexuellt överförbara sjukdomar, medan allmänt förankrade normer i de bredare befolkningslagren håller sig litet i skinnet och praktiserar säker sex. Mycket bred pensel här, jag vet, och mycket egeninfärgning i den med; jag är ju bara människa. Men även om jag fått litet mersmak på sex, jämfört med fem-tio år sedan, då jag kärlekssvultet konstaterat att jag klarar mig finfint utan, om jag bara har kel och närhet, har jag haft ett synnerligen Förståndigt sexualliv. En och endast en sexuell relation åt gången, i långlivade förhållanden utan andra parter (vad jag vet och tror), och innan min senaste flickvän gav jag blod några gånger, vilket gav mig en fin kvittens på att inte utsätta henne för någon blodsmitta. Det kändes jättebra. Jag ska nog fortsätta på det spåret, i alla fall en gång innan oskyddad sex med ny part, även om jag blev litet avskräckt den gången en nålsudd gick av och jag hade ont i ena armen i en månad.
Det är litet beklämmande att, bokstavligen, ha fått smak på en form av sex som är som allra svårast att få till och fortfarande vara rädda om varann. Ibland hade det faktiskt varit lättare att vara tjej och tycka om pojkar. Jag tjattrade litet en natt för inte så länge med en obekant med samma smakriktning -- att rå om andras njutning -- medan vi överträffade varann på att i subtilaste detalj teckna alla förunderliga små som stora tecken på hur någon så sakta blir helt redlös av ohämmad sexuell njutning, och formligen vältrade oss i gottandet. En rolig natts verbalt halvduellerande om allt det där som sätter guldkant, eller morgonrodnad, eller efterglöd, på livet. Kooperativ duell, snarare än en segrare och en besegrad.
Det är faktiskt lika bra som rodnadsduell, att spela på varandras fantasier och käraste stundminnen och hitta dragläget för mental plågsam och samtidigt lustfylld åminnelse. Kanske är det någonting i stil med vad mer rakt på människor kallar mindfuck. Det är inte riktigt cybersex, i alla fall, tycker jag; det här är mer subtilt och indirekt. Jag är rätt förtjust i subtilt och indirekt; det är stort att gå runt i ring, och bara göra smärre antydda infall mot kärnan.
Fast vad beträffar det mer direkt konkreta, vill jag lära mig mer om vilken roll smak spelar för mig. Det är ett av de där sinnena jag inte i vanliga fall rankar så jättehögt, men i sex har jag hittat på att det kan vara en jättestor wow!-faktor. Tänk godtycklig reklam för något luktmärke (Yx, Eau de Sniff, eller vad som helst; reklamkonceptet brukar vara detsamma) -- smått feromoner dragningskraft jag bara inte får nog av. Jag vill bredda referensramarna litet så jag kan få någon slags pli på om det faktiskt ligger så mycket i smaken som det känns som, eller om det är med känsla och smak som det är med känsla och utseende, eller lukt och smak -- att någon man älskar så där riktigt illa mycket, också automatiskt smakar underbart, på samma sätt som hon blir vacker att se på, eller hur något man har i munnen antar smaken av någonting annat man luktar på.
Ett stickprov ger ju liksom bara en mätpunkt, och ingenting att jämföra med, och jag är oerhört nyfiken på hur det hela hänger ihop. Jag vill begripa mig själv. Och gärna, i vad mån det visar sig gälla fler än mig själv, andra likaså. Det är en fin hobby.
Och så vore det kul att kunna berätta för henne att hon smakar objektivt gott, om det är hur det visar sig ligga till, eller vad jag nu kommer fram till. Och förmodligen är det ett mycket större och mer fascinerande ämne för mig än för henne, även om jag tror att det värmt rätt fint inuti att få se, känna och verkligen uppleva hur starkt den där åsikten ligger hos någon annan. Jag föreställer mig det som en fantastiskt upplyftande kick, eller ett uppåtlyft i någon del av självkänslan långt inuti, som man inte direkt kan ta på eller föreställa sig att man ens kunde bli lyft i innan det hänt.
Det känns som att mina parenteser och utveckling i sidonischer blir större för varje år som går; allt det här rann ut ur en liten stundreaktion på en dubbeltydig mening jag inledde den här noten med, om att det inte känns som att jag har något kärleksliv för tillfället. Så låt mig ta upp den tråden på nytt, och spinna vidare litet mot det jag ville komma till. Jag lever singelliv, med betoning på singel, även om jag samtidigt får en hel del abstrakta utlopp för allt älska som hela tiden vill ut inifrån. En del av älskar far ut i de här noterna, men det mesta kanaliseras per brev. Till nära kära, och till nya, spännande bekantskaper jag gör, ibland.
Och jag har insett, nu, några dagar i följd, att även om jag inte känner att det står sig mot att solfrossa, eller hångla, eller ha sex, så är det någonting som kan försätta mig i det där trivsamma sinnestillståndet flow, att spinna ord kring ömma känslor för folk som betyder mycket för mig och jag är orolig för, eller älskyttringar i form av att slå mentalt följe med något kärleksintresse man vill lära känna mer av och få ett mer rikt inre porträtt av i persongalleriet inne i hjärtat.
Det där är två odd man outs i ett annars mycket typiskt singelliv -- den första är litet av gräddan av grädden på moset på ett fast förhållande -- ömheten, värnandet om och ompysslandet av en kär, och värmen det alstrar å båda sidor -- den andra är det där fint tricklande regnet man lapar i sig dag ut och dag in i en nyförälskelse, medan man kartlägger hennes alla egenheter, fallenheter, märkligheter och andra henneheter i minsta detalj för sig själv, och förundras över varje litet fynd, som en tonåring på strikt diet av fluff och hormoner.
Det går bara litet långsammare, och är till ungefär lika delar författande, inkännande och omhjärtenhet. Och just för närvarande går ekvationen på något sätt rentav ut, utan att jag känner mig frustrerad någonstans i slitsträckningen mellan ensidigt det ena eller ensidigt det andra.
Tack vare en väldig massa ord, varav de flesta nog aldrig någonsin kommer ljudas. Det är litet fascinerande, hur språk evolverar från något ljudligt till något konkret, synligt, på ett papper, till någonting substanslöst på en skärm som, alldeles tyst och omedelbart, fortplantar tankar från en människa till en annan, och kan sprida känslor som ringar på vattnet. Och jag älskar det.
Säg det. Kanske väntar det in medicinska framsteg mot sexuellt överförbara sjukdomar, medan allmänt förankrade normer i de bredare befolkningslagren håller sig litet i skinnet och praktiserar säker sex. Mycket bred pensel här, jag vet, och mycket egeninfärgning i den med; jag är ju bara människa. Men även om jag fått litet mersmak på sex, jämfört med fem-tio år sedan, då jag kärlekssvultet konstaterat att jag klarar mig finfint utan, om jag bara har kel och närhet, har jag haft ett synnerligen Förståndigt sexualliv. En och endast en sexuell relation åt gången, i långlivade förhållanden utan andra parter (vad jag vet och tror), och innan min senaste flickvän gav jag blod några gånger, vilket gav mig en fin kvittens på att inte utsätta henne för någon blodsmitta. Det kändes jättebra. Jag ska nog fortsätta på det spåret, i alla fall en gång innan oskyddad sex med ny part, även om jag blev litet avskräckt den gången en nålsudd gick av och jag hade ont i ena armen i en månad.
Det är litet beklämmande att, bokstavligen, ha fått smak på en form av sex som är som allra svårast att få till och fortfarande vara rädda om varann. Ibland hade det faktiskt varit lättare att vara tjej och tycka om pojkar. Jag tjattrade litet en natt för inte så länge med en obekant med samma smakriktning -- att rå om andras njutning -- medan vi överträffade varann på att i subtilaste detalj teckna alla förunderliga små som stora tecken på hur någon så sakta blir helt redlös av ohämmad sexuell njutning, och formligen vältrade oss i gottandet. En rolig natts verbalt halvduellerande om allt det där som sätter guldkant, eller morgonrodnad, eller efterglöd, på livet. Kooperativ duell, snarare än en segrare och en besegrad.
Det är faktiskt lika bra som rodnadsduell, att spela på varandras fantasier och käraste stundminnen och hitta dragläget för mental plågsam och samtidigt lustfylld åminnelse. Kanske är det någonting i stil med vad mer rakt på människor kallar mindfuck. Det är inte riktigt cybersex, i alla fall, tycker jag; det här är mer subtilt och indirekt. Jag är rätt förtjust i subtilt och indirekt; det är stort att gå runt i ring, och bara göra smärre antydda infall mot kärnan.
Fast vad beträffar det mer direkt konkreta, vill jag lära mig mer om vilken roll smak spelar för mig. Det är ett av de där sinnena jag inte i vanliga fall rankar så jättehögt, men i sex har jag hittat på att det kan vara en jättestor wow!-faktor. Tänk godtycklig reklam för något luktmärke (Yx, Eau de Sniff, eller vad som helst; reklamkonceptet brukar vara detsamma) -- smått feromoner dragningskraft jag bara inte får nog av. Jag vill bredda referensramarna litet så jag kan få någon slags pli på om det faktiskt ligger så mycket i smaken som det känns som, eller om det är med känsla och smak som det är med känsla och utseende, eller lukt och smak -- att någon man älskar så där riktigt illa mycket, också automatiskt smakar underbart, på samma sätt som hon blir vacker att se på, eller hur något man har i munnen antar smaken av någonting annat man luktar på.
Ett stickprov ger ju liksom bara en mätpunkt, och ingenting att jämföra med, och jag är oerhört nyfiken på hur det hela hänger ihop. Jag vill begripa mig själv. Och gärna, i vad mån det visar sig gälla fler än mig själv, andra likaså. Det är en fin hobby.
Och så vore det kul att kunna berätta för henne att hon smakar objektivt gott, om det är hur det visar sig ligga till, eller vad jag nu kommer fram till. Och förmodligen är det ett mycket större och mer fascinerande ämne för mig än för henne, även om jag tror att det värmt rätt fint inuti att få se, känna och verkligen uppleva hur starkt den där åsikten ligger hos någon annan. Jag föreställer mig det som en fantastiskt upplyftande kick, eller ett uppåtlyft i någon del av självkänslan långt inuti, som man inte direkt kan ta på eller föreställa sig att man ens kunde bli lyft i innan det hänt.
Det känns som att mina parenteser och utveckling i sidonischer blir större för varje år som går; allt det här rann ut ur en liten stundreaktion på en dubbeltydig mening jag inledde den här noten med, om att det inte känns som att jag har något kärleksliv för tillfället. Så låt mig ta upp den tråden på nytt, och spinna vidare litet mot det jag ville komma till. Jag lever singelliv, med betoning på singel, även om jag samtidigt får en hel del abstrakta utlopp för allt älska som hela tiden vill ut inifrån. En del av älskar far ut i de här noterna, men det mesta kanaliseras per brev. Till nära kära, och till nya, spännande bekantskaper jag gör, ibland.
Och jag har insett, nu, några dagar i följd, att även om jag inte känner att det står sig mot att solfrossa, eller hångla, eller ha sex, så är det någonting som kan försätta mig i det där trivsamma sinnestillståndet flow, att spinna ord kring ömma känslor för folk som betyder mycket för mig och jag är orolig för, eller älskyttringar i form av att slå mentalt följe med något kärleksintresse man vill lära känna mer av och få ett mer rikt inre porträtt av i persongalleriet inne i hjärtat.
Det där är två odd man outs i ett annars mycket typiskt singelliv -- den första är litet av gräddan av grädden på moset på ett fast förhållande -- ömheten, värnandet om och ompysslandet av en kär, och värmen det alstrar å båda sidor -- den andra är det där fint tricklande regnet man lapar i sig dag ut och dag in i en nyförälskelse, medan man kartlägger hennes alla egenheter, fallenheter, märkligheter och andra henneheter i minsta detalj för sig själv, och förundras över varje litet fynd, som en tonåring på strikt diet av fluff och hormoner.
Det går bara litet långsammare, och är till ungefär lika delar författande, inkännande och omhjärtenhet. Och just för närvarande går ekvationen på något sätt rentav ut, utan att jag känner mig frustrerad någonstans i slitsträckningen mellan ensidigt det ena eller ensidigt det andra.
Tack vare en väldig massa ord, varav de flesta nog aldrig någonsin kommer ljudas. Det är litet fascinerande, hur språk evolverar från något ljudligt till något konkret, synligt, på ett papper, till någonting substanslöst på en skärm som, alldeles tyst och omedelbart, fortplantar tankar från en människa till en annan, och kan sprida känslor som ringar på vattnet. Och jag älskar det.
postad 23:46 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar