03:27 Plastmänniskor i media
Idag börjar jag i ett ämne som tappat det mesta av mitt intresse egentligen, ungefär som att det känns som slöseri med energi att förfasa sig över hur mycket dumhet det finns i världen. Jag började skriva en kommentar till fröken muffin a propos ett (rätteligen indignerat och äcklat) inlägg om plastdockifieringsretusch i media, och insåg halvvägs in att det var på väg att bli litet väl mycket för att sätta som kommentar på något, och nog hellre kunde få en egen not där den inte väger ned så mycket. Sammanhanget tänkte jag inte närmare referera här än att nämna att fokus var en portfolio arbetsprover från en mediaretuschör som visar bilder på folk före och efter sina photoshopingrepp.
De mer genomgripande (och arbetskrävande) förändringarna i flertalet av bilderna jag orkade kika på handlade om att snygga till ljuset i bilden i efterhand, vilket är någon slags ädel konst i min bok; det handlar om att aptitisera med ljus och färg, och göra det kameramannen inte gjorde med sin studioljussättning. Kodacolorifiering, så att säga. Ingenting jag upprörs av, vare sig det görs på bilder av mig själv, eventuell kommande avkomma till mig eller smaskiga bilder på läcker frukt (jordgubbar!) för en fruktdisk, förpackning, eller något ditåt.
Mycket av det där ägnar fotografer massor av tid och energi åt, för att plåta sin frukt ur tusen vinklar, med variationer av ljus, slutartid, filmljuskänslighet, objektiv, och hur många andra parametrar som helst (även om de i praktiken förstås lär sig vad som brukar fungera för att uppnå vilket sökt resultat, så de kan skära ned antalet varianter litet). Med bildredigering tar man en bild som är nästan som man tänkt sig, och så justerar man färger, toner och ljusnivåer tills man är nöjd. Fusk och bedräglig visuell lögn, förstås, men inte mer än fotografi eller målning eller någon annan avbildning av verkligheten är det, tycker jag. En estetisk konstform.
Plastifiering är något jag aldrig begripit mig på, dock; det är mycket lätt; en gaussisk blur tar bort hur mycket eller hur litet ytstruktur och detaljer man vill på ett föremål. Medieretusch har en förkärlek för att göra det med mänsklig hud, vilket mest ser motbjudande ut i alla fall för mina ögon.
Ta en titt i handflatan. Fullt av linjer, veck, mönstring och mikrofåror, mer kända på fingertopparna som fingeravtryck -- men vi har dem precis överallt, i varierande grad av visuell skönjbarhet. Fotar vi det och applicerar ett blur-filter, får vi något som har samma färg och dimensioner som din hand, men ser ut att vara gjort av någon slags plast. Det där brukar frikostigt göras på hela ansikten, kroppar och utstickande hudpartier i medial retusch för till exempel veckotidningar och reklam -- i varierande grad och intensitet (en del av de duktigare/smakfullare retuschörerna bibehåller det mänskliga i sina bilder).
Syftet är troligen i allmänhet sökta effekter som "Berra, dra bort femton år" eller "dra litet i reglaget för skönhet", eller kanske i bästa fall "förkorta den här bilden", det vill säga gör så att mottagarens hjärna inte själv behöver jobba för att ikonifiera, sortera ut motivet, dra bort all detaljrikedom och bara ta in sammanhanget. Har man redan gjort jobbet, är ju bördan lättad från betraktarens klena mentala funktioner så hen inte behöver göra jobbet själv.
Litet som när det lagts på ett skratt-ljudspår i kassa amerikanska sitcoms. "Det är roligt här; skratta!", eller ärligare uttytt, "vi hade tänkt att det här skulle vara roligt och hjälper dig på traven att tycka detsamma genom att ge dig ett studioskratt att instämma i". Samma slags fördumning, fast i retuschen, flyttat till ett fotografi. Jag har förvisso aldrig läst någonstans att visuella media arbetar med sådant här i aktiv åtanke, men det känns uppenbart för mig att idén inte skulle ligga kvar i karantän hos B-tevehumorserieproducenter någon längre tid, och effekten fungerar förstås bra på en majoritet av dagens konsumenter. Jag hoppas förstås det går över med tiden, allteftersom folk blir kräsnare och immuniserats, men det tar säkert sin modiga tid.
Men tillbaka till plastifiering och blur. Min egen reaktion på det, när det applicerats på hud, är mest associationer till censur. Som om man försöker anonymisera motivet, genom att skala av henne hudens identitet. För det är oftast tjejer som utsätts för den behandlingen idag. Jag tippar förvisso att det kommer bli väldigt mycket jämnare fördelat över könen när HDTV fått litet större genombrott och videoredigering blivit lika bekvämt automatiserat som bildredigering på blurfronten -- eftersom Hollywood levt på en illussion av skönhet de inrett åt sig som de inte längre kan upprätthålla i den bildkvalitet det nya mediet medger. (Humoristisk ironipoäng, men jag lägger inte in något studioskratt; det är faktiskt inte ens tänkt att skrattas åt, men man kan dra litet på munnen och tänka en sardonisk tanke eller två på temat "som man bäddar".)
Min reaktion är förmodligen inte så vanlig; jag har en rätt udda egen relation till hud, så där är jag nog tyvärr associativt sett väldigt orepresentabel någon större grupp människor. Hud är litet av mitt primärelement, och även om jag mer känner mig hemma i den med känseln, vet ögonen en hel del om hud och dess många dimensioner med som gör en plastmänniska motbjudande för min blick. Hud ska kännas, vara den där liksom paradisiska textur man stryker över med sin egen, och får en massa härlig sensoriskt gensvar från; det kittlande när ens pormönster möts och glider lätt utefter varann; alla mikrostruktur, från små linjer, upphöjningar, gropar, veck, till alla större kurvaturer, och makrostrukturer. Gensvaret på tryck, formbarheten, mjukhet-hårdhet och så vidare. All identitet. Det suddas ut i ett svep, och människan dör.
Inte det minsta sexigt. Och jag tänker inte ens gå in på objektifiering av kvinna eller någon annan heller för den delen, för det avhandlar andra så bra redan, och det skulle bara späda ut den här redogörelsen till ännu ett identitetslöst copycatinlägg i debatten. Blurra dess fokus, så att säga.
De mer genomgripande (och arbetskrävande) förändringarna i flertalet av bilderna jag orkade kika på handlade om att snygga till ljuset i bilden i efterhand, vilket är någon slags ädel konst i min bok; det handlar om att aptitisera med ljus och färg, och göra det kameramannen inte gjorde med sin studioljussättning. Kodacolorifiering, så att säga. Ingenting jag upprörs av, vare sig det görs på bilder av mig själv, eventuell kommande avkomma till mig eller smaskiga bilder på läcker frukt (jordgubbar!) för en fruktdisk, förpackning, eller något ditåt.
Mycket av det där ägnar fotografer massor av tid och energi åt, för att plåta sin frukt ur tusen vinklar, med variationer av ljus, slutartid, filmljuskänslighet, objektiv, och hur många andra parametrar som helst (även om de i praktiken förstås lär sig vad som brukar fungera för att uppnå vilket sökt resultat, så de kan skära ned antalet varianter litet). Med bildredigering tar man en bild som är nästan som man tänkt sig, och så justerar man färger, toner och ljusnivåer tills man är nöjd. Fusk och bedräglig visuell lögn, förstås, men inte mer än fotografi eller målning eller någon annan avbildning av verkligheten är det, tycker jag. En estetisk konstform.
Plastifiering är något jag aldrig begripit mig på, dock; det är mycket lätt; en gaussisk blur tar bort hur mycket eller hur litet ytstruktur och detaljer man vill på ett föremål. Medieretusch har en förkärlek för att göra det med mänsklig hud, vilket mest ser motbjudande ut i alla fall för mina ögon.
Ta en titt i handflatan. Fullt av linjer, veck, mönstring och mikrofåror, mer kända på fingertopparna som fingeravtryck -- men vi har dem precis överallt, i varierande grad av visuell skönjbarhet. Fotar vi det och applicerar ett blur-filter, får vi något som har samma färg och dimensioner som din hand, men ser ut att vara gjort av någon slags plast. Det där brukar frikostigt göras på hela ansikten, kroppar och utstickande hudpartier i medial retusch för till exempel veckotidningar och reklam -- i varierande grad och intensitet (en del av de duktigare/smakfullare retuschörerna bibehåller det mänskliga i sina bilder).
Syftet är troligen i allmänhet sökta effekter som "Berra, dra bort femton år" eller "dra litet i reglaget för skönhet", eller kanske i bästa fall "förkorta den här bilden", det vill säga gör så att mottagarens hjärna inte själv behöver jobba för att ikonifiera, sortera ut motivet, dra bort all detaljrikedom och bara ta in sammanhanget. Har man redan gjort jobbet, är ju bördan lättad från betraktarens klena mentala funktioner så hen inte behöver göra jobbet själv.
Litet som när det lagts på ett skratt-ljudspår i kassa amerikanska sitcoms. "Det är roligt här; skratta!", eller ärligare uttytt, "vi hade tänkt att det här skulle vara roligt och hjälper dig på traven att tycka detsamma genom att ge dig ett studioskratt att instämma i". Samma slags fördumning, fast i retuschen, flyttat till ett fotografi. Jag har förvisso aldrig läst någonstans att visuella media arbetar med sådant här i aktiv åtanke, men det känns uppenbart för mig att idén inte skulle ligga kvar i karantän hos B-tevehumorserieproducenter någon längre tid, och effekten fungerar förstås bra på en majoritet av dagens konsumenter. Jag hoppas förstås det går över med tiden, allteftersom folk blir kräsnare och immuniserats, men det tar säkert sin modiga tid.
Men tillbaka till plastifiering och blur. Min egen reaktion på det, när det applicerats på hud, är mest associationer till censur. Som om man försöker anonymisera motivet, genom att skala av henne hudens identitet. För det är oftast tjejer som utsätts för den behandlingen idag. Jag tippar förvisso att det kommer bli väldigt mycket jämnare fördelat över könen när HDTV fått litet större genombrott och videoredigering blivit lika bekvämt automatiserat som bildredigering på blurfronten -- eftersom Hollywood levt på en illussion av skönhet de inrett åt sig som de inte längre kan upprätthålla i den bildkvalitet det nya mediet medger. (Humoristisk ironipoäng, men jag lägger inte in något studioskratt; det är faktiskt inte ens tänkt att skrattas åt, men man kan dra litet på munnen och tänka en sardonisk tanke eller två på temat "som man bäddar".)
Min reaktion är förmodligen inte så vanlig; jag har en rätt udda egen relation till hud, så där är jag nog tyvärr associativt sett väldigt orepresentabel någon större grupp människor. Hud är litet av mitt primärelement, och även om jag mer känner mig hemma i den med känseln, vet ögonen en hel del om hud och dess många dimensioner med som gör en plastmänniska motbjudande för min blick. Hud ska kännas, vara den där liksom paradisiska textur man stryker över med sin egen, och får en massa härlig sensoriskt gensvar från; det kittlande när ens pormönster möts och glider lätt utefter varann; alla mikrostruktur, från små linjer, upphöjningar, gropar, veck, till alla större kurvaturer, och makrostrukturer. Gensvaret på tryck, formbarheten, mjukhet-hårdhet och så vidare. All identitet. Det suddas ut i ett svep, och människan dör.
Inte det minsta sexigt. Och jag tänker inte ens gå in på objektifiering av kvinna eller någon annan heller för den delen, för det avhandlar andra så bra redan, och det skulle bara späda ut den här redogörelsen till ännu ett identitetslöst copycatinlägg i debatten. Blurra dess fokus, så att säga.
postad 03:27 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar