07:15 En grön kofta, kanske

Så prekärt -- jag somnade i badet. Men det var ett bra bad, och det är ju det viktigaste.

När jag vaknade, några timmar senare, var det kallt i vattnet, jag var skrynklig som ett russin, och klockan var fem. Eller, tja, när jag klivit upp ur badet, torkat mig och hittat ut i vardagsrummet, för att lufttorka klart det inte handduken fått bukt med (och jag tar gärna en stund på mig så det blir bra gjort också, om ingenting brådskar), torkat och till slut konstaterat att japp, nu är det läggdags, då var klockan fem.

Dessförinnan, hände det en massa kul och märkliga saker i min lilla ankdamm. Eller i alla fall en sak, som höll mig förbryllat sysselsatt ett bra tag, med läsnäsan förtjust nedplöjd i nackhåret på en mig sedan tidigare okänd grönkoftad skribent. Som en, förmodar jag, blivande bekant och översättare sade (eller kanske som jag reflekterade; jag minns inte så noga och känner mig ruskigt disträ för stunden) -- människor är böcker och böcker är människor. Mycket vist sagt av henne, om hon sade det, eller så var det kanske ett litet finkänsligt överslätande över att hon fått för sig att jag läste mycket böcker, medan jag snarare läst många människor, de senaste åren. Och läser. Ni är underbara, ska ni veta; fortsätt skriva.

Senast igår satt jag och njöt i stora drag av skrivelser ur en citronmuffins dagbok, något jag tydligen delar med ett flertal andra med min smak på ord, språk och människor, och däribland, befanns det rätt vad det var, en Svala jag sett flyga in och ut ibland, och nu senast ut. Ett kärt återseende, och inte minst till hennes ord, som nuförtiden visst svarvas hos Blogger mer än i slutna sfärer på obskyra communities. Det är underbart, hisnande och inte så litet fascinerande, när bloggar får just den där flugpappersklistriga effekten att dra till sig en viss sorts människor med snarlik smak på tankar, eller ord, eller känslor, attityder till livet, eller vad annat det kan vara som självorganiserat sammanför dem kring någons egen saga. På den fronten har jag inte varit så framåt, eller så framgångsrik, tror jag; jag har nog rätt många passiva läsare men det florerar inte så mycket flerpartssamtal om eller kring mina ord, åtminstone inte i nära anslutning till dem.

Och det är mer ett konstaterande än en önskan om annat, just nu; jag tror jag skriver litet för självupptaget och litet för långt åt gången för annat. Hellre dessutom omgärdat av tystnad än krystat, tillkonstlat eller direkt ovidkommande brus. Ännu en faktor kan nog vara att jag inte är så mediumtrogen -- jag syndikerar mig själv, och ordar litet varstans jag bott förut och inte riktigt brutit med än. Mest hemma känns, i dagboksorienterad värld, förvånande nog Lunarstorm, ett community för barn mellan tolv och tjugo med stark betoning på slätstruket, att mjölka pengar ur denna stinna pengako och att vara en naturlig aspekt av tonåringslivet. På de stora hela lyckas de riktigt bra också, och framförallt finner jag det litet imponerande att det är så pass väl genomtänkt och tekniskt underhållet att jag inte lämnat det för länge sedan. Men mest är det förstås mänskliga band som fjättrar -- till och med de riktigt värdelösa fora, som Spray Date, kan ha den effekten. Ett slags otvunget umgänge, som utkristalliseras ur urval och nätlig vistelseort, och binder samman människor med varann i små minisamhällen. Öar i större korallrev, som frodas, trots ofta riktigt usla förutsättningar. Vi har en fantastisk kapacitet att inreda ogästvänliga miljöer och göra dem till våra egna; mänsklig anpassningsförmåga är spektakulär.

Och som tekniker skäms jag ofta å alla möjliga aktörers vägnar över att de inte drar fler strån till stacken själva för att anpassa miljöerna till människorna. Förhoppningsvis är det sådant jag bidrar med själv till på jobbet, i alla fall, även om det är för en så socialt ointressant företeelse som sofftevekonsumtion och tjänster kring det.

Men nu har jag slirat ut på ett flertal sidospår jag inte riktigt tänkt hamna på; jag hade en annan liten rutt vagt planerad i bakhuvudet, som jag kanske skulle återvända till ögonaböj. Det var nämligen så här, att min gode vän och lärling Henrik (sade han, med något mossigt på axlarna) byggde ett litet kul pyssel för några månader sedan, som knycklar till Helgon.net litet grand så det känns litet mer personligt; torra listor med namn på personer som passerat någonstans (stället är proppfullt av dem) ges en liten uppiffande nuna på vederbörande, och rätt vad det är ser allting väldigt mycket trevligare ut. Ett jättebra hack, med andra ord. Härom sistens mekade jag litet med det för mitt eget höga nöjes skull, och satte bland annat ihop en liten vy som visar en jättevy över massor av folk vars vägar man på något sett korsat nyligen, sorterat på ålder och kön, om jag inte minns fel, och den tog jag ett snegl på vid det här laget:



Fascinerande visualisering, tycker jag. Jag gillar visualiseringar -- med sådana här vyer får man någon slags konkret känslokoppling till fenomenet att nätet är fullt med folk! som oftast inte syns och känns så mycket i vanliga fall. Det är liksom du och webben, webben och din browser, din browser och du, även att precis denna miniekologi multipliceras om och om igen, i miljontal, över hela världen. Tillsammans är vi en jättestor bikupa det myllrar och kryllar i, där liv läggs i kors över och kring varann, idéer frodas och växer och det händer en massa saker. Jättehärligt. Dygnet runt, året om. Jag försökte mig på en annan visualisering av litet av det där på min nördblogg (där jag frotterar mig med andra nördar som framställer mer eller mindre fåniga saker av luft, coca cola och komputroner), i form av en karta som gör små skutt ett par gånger i minuten mellan hundra nyliga besökare och var de håller hus i världen.

Men det är också ett irrelevant stickspår; låt oss återvända till folkbilden. Längst nere i högra hörnet fångade en primärfärg min blick, i ett grönt trivsligt någonting som sa "Krama mig!" till mig, ett sådant där väldigt trevligt plagg jag själv gärna haft fler av. Nu är det förmodligen inget universalspråk i kläder, som fungerar likadant på var och en, men den här sade så till mig, och det räcker bra för att jag inte ska fara ut på nya stickspår nu. Hej! tänkte jag, och klickade nyfiket på koftan. Som säkert inte var en kofta; det var ju det här med vokabulär och kvinnliga kläder, som jag fortfarande är fasligt dålig på. I don't know much about art, but I do know what I like. Det blev inte sämre; det satt en söt fotogenisk flicka i den också. Och hon bodde i Linköping. Och hon var full av ord och berättelser, av känslor, sorger och glädjeämnen, av vilka det mesta slog an klara toner när jag läste det. Och hon var biolog, och heterosexuell, och i den där märkliga osannolikhetsdriftens statistiskt omöjliga eller i alla fall vanligtvis odetekterbara kvantfas "obunden", som den här sortens människor enligt alla vettiga premisser inte torde kunna existera i många bråkdels sekunder utan att ändra fas. Och allt det här sammanföll, och existerade, samtidigt, i en människa. Inget fusk med att kombinera ihop en bra fantasifigur ur litet olika källor här och var. Jag lovar.

See?

Så jag hälsade, gjorde charmant bort mig litet grand, läste litet, noterade det själv, hälsade igen, och försökte gå och lägga mig att sova igen, på slaget fem. Vilket inte gick så värst bra. Det var litet som att Mannen-som-inte-kunde-sluta-röka-temat gick igång inuti med en svajig enveten bas som tuffade på, eller Inga-Sörman-temat ur Magister Flykt, som mot en nedtonat men stressig hihat taktfast mässande utan uppehåll för andhämtningar -- någonting i stil med:

Inga Sörman, Inga Sörman, kommer alltid för sent; kommer man för sent så stör man -- men Sven-Gunnar En, han tror på Sörman -- Gustav Karlsson tror, att det ligger litet sanning i -- Magister Flykt, att hon, har livlig fantasi.

och så en kort andrum följt av ett mycket sobert:

Tvillingarna Jansson säger att hon ljuger.

Och det var precis likadant -- först sprang hjärnan vilt omkring utan att kunna lägga sig till ro, även att jag försökt göra just detta under täcket, och så till slut, gav den upp, och jag klev upp, klädde på mig, åt frukost och tänkte att tja, jag kanske inte behöver sova mer ändå, och den där sovmorgonen kan jag ju ta någon annan dag i stället, eller kanske byta mot en liten eftermiddagslur? Och litet kul är ju omväxlingen att dyka upp på jobbet redan före åtta.

...men idag kom hon först; vad gör man?