06:25 Telefonkrax

Igår tisdag pratade jag i telefon med fler än jag vanligen gör på en vecka, eller ibland månad. Tre stycken, närmare bestämt -- en grabb som just anlänt till ytterdörren ett par trappor ned för intevju till ett jobb jag utlyst, en väninna i Örebro som ville höra hur jag låter, och en riskkapitalist i Kalifornien som ville ha mig till att sätta ihop ett utvecklingsteam och bedriva utvecklingen av en uppochnedvänd web-idé som är ungefär samma slags kul skruvade bakochfram idéer mitt eget huvud kläckt och lekt med de senaste månaderna.

Fast inte riktigt i den ordningen; flickan ringde faktiskt sist. Förmodligen är det inte ett sammanträffande att jag var väl medveten om när samtliga tre skulle ringa på förhand. Ska man ta sig tid att prata med någon, vill i alla fall jag typiskt vara lika beredd på det som på ett planerat möte någonstans -- telefon är något så allokerande, och så synkront. Jag vill inte bara skaka av mig vad jag höll på med, för att någon ringer mig, mitt i det.

Det blev ett kort, ett långt och ett jättlångt samtal. Och kanske pratade jag alldeles för mycket för vad mina stämband är vana vid, för när jag vaknade i morse var halsen helt igenkloggad med förkylningen som inte riktigt brutit ut i helgen och jag trott varit något inbillat. Det var dock bara krax kvar i halsen idag, och jag svarade "krax krax" i telefon, när någon hade ringt fel under eftermiddagen. Hon frågade förbryllat vad jag hette, och jag upprepade inte kraxet. Sen lade vi på igen, och jag förmodar att nästa försök nådde rätt abonnent. Jag tror jag ska försöka vara glad över att det knep mig idag, och inte i lördags före operaföreställningarna. Fast jag har varit litet butter nyligen, så det kanske inte blir så mycket bevänt med det.

Det litet muttra är att jag litet bespetsat mig på att åka till exets danstävling och se henne och hennes britt salsa runt på ett dansgolv och kamma hem fina elitdanspriser i SM i latinsk dans på lördag, och jag vet inte hur kul det skulle kännas att ge sig på en sådan eskapad med kråkor i halsen och slem på schemat halva dygnet. Bör jag chansa och få mitt livs överdos yta, som hon så välment varnade mig, till ett facilt pris kring 700, inklusive åtta timmar resa? Det jobbiga är att det väger så illa jämt; jag tycker fasligt mycket om mitt ex, och det skulle vara jättekul att se henne. Jämrans krax att väga ned, så där. :-/


Hur gör man om man har ett helt hushåll fullt med pryttlar man vill arkivera, när man far utrikes i några månader eller år? Jag ska väl inte direkt påstå att jag valt väg än, men jag har i alla fall börjat överväga möjligheten. Tricket är tydligen att inte intala sig själv, utan höra någon annan tycka att det låter som en bra idé. Dessutom känns det som ett mognadskliv jag borde ta någon gång att kasta loss och göra något jag inte är van vid. Att inte vara van vid kulturen och flickorna lät som en annan rätt bra idé. Och har mina fördomar något minsta rätt om endera är chansen god att det kan kännas rätt skönt att återvända igen, efter ett par år, sisådär.

I morgon har jag lovat baka massor av muffins till körfikat jag ska hålla i. Med de här kontrasterna känns livet väldigt, väldigt inrutat just nu. Krax, krax. ...Vad hade min farbror Oswald gjort?

• emigrera