15:51 Second sister

For på småkort varsel upp till Stockholm på ett jobbmöte för att synka litet och se till att teknikerna i norr pratade samma språk och verklighet som vi i söder igår morse. Det var ett rätt bra möte, såtillvida att det behövts och min chef inte riktigt hade klarat av det. Fast jag tappade ännu en del motivation för det växande projektet och vad som ska bli klart till sommaren; det är litet för många utvecklingsfronter för att det ska kännas så direkt kul. Jag borde skynda på litet med att skriva de där tre jobbannonserna, innan det blir ännu fler och så litet fler folk kan nappa och dras in i salltammans. Det är ju egentligen ett idealt läge att börja jobba just nu; vi ska just börja bygga jättesaker, designfasen är just på väg att påbörjas, och vi har en massa nyttigt bagage med från förra iterationen i form av bra erfarenheter om vad som gick bra, sämre och vad som borde göras och hur.

Lång och ointressant parentes; bort! Det här skulle inte handla om jobb, även om det var något av en lustig ironi i att min eftermiddag sedan slösades bort med att meka med hårdvara. Hårdvara och jag hatar varann; den högg upp ett hack i mitt vänstra pekfinger utan att jag lade märke till det förrän jag helt plötsligt märkte att det sved litet i en två centimeter lång längsgående ytlig skåra i fingertoppen. Håhåjaja; någon gång ska jag skaffa mig bättre koll på vad jag egentligen tillfogar min kropp för smärre skavanker; det är alldeles för vanligt att jag upptäcker ett hack i pannan, sårskorpor på ryggen eller benen, utan att ha någon aning om vad jag gjort eller när. Är jag smärttålig eller bara ruskigt disträ, tro?

Och varför trillade det ut en lapp ur min bok med namnet på en av tjejerna i min kör, och en adress jag förmodar är hennes, bådadera, tror jag, skrivna i min handstil? Om det varit hennes elpostadress i stället för snigelpostadress hade jag begripit det, för den skulle jag justera för körlistan härom sistens, men nu begriper jag faktiskt inte alls. Kanske kommer jag på det, så småningom, som jag gjorde med påminnelsepipet i jobbmobilen med den hjälpsamma påminnelsen "Tati 20" och en liten fånig ikon för födelsedag. Det stod visst för "tandläkartid", och var tänkt att sitta på dagen innan. Men det gjorde ingenting, när jag kom på kopplingen några dagar senare, för den var återkallad och inställd på förhand.

Jag har förresten några övriga skråmorn på vänster hand, som jag i alla fall med bestämdhet vet att jag råkade åsamka mig när jag härom kvällen brådskade ifatt en buss, med blodsockret långt under nollstrecket, och drattade omkull på en förrädisk glashal fläck och bröt fallet litet ograciöst framför en annan annalkande buss. Fast det ser mer ut som att jag grälat med en katt.

Det har jag dock inte, även om jag gästade katternas högborg igår kväll, hos en nära väninna i Stockholm, hos vilken jag spenderade natten, och bistod med ännu litet mer datormeck. Det blev dock väldigt mycket kattkelande; Suvi har blivit en riktig kelgris. Det var ett trevligt besök; jag mår alltid litet bättre när jag hälsat på där, och den här gången tror jag det lossnade ett av de där sista bitarna is, om man alls kan tala om is -- något som slog mig först åtskilliga timmar senare när jag klev av bussen hem, och tankarna yrde omkring i kaskader, från klarhet till klarhet. Långfärdsbuss är oerhört bra för att mediera tänkande; det är litet som förspel för sex för mig; det öppnar och frigör tankarna, så man verkligen kommer i kontakt med sig själv och inte sitter fast i lunket med näsan i asfalten. Jag gillar det, och har inte så mycket sådana kanaler nu för tiden, tycks det. Pillow talk brukade nog vara en annan, tror jag.

Det som slog mig, i alla fall, där jag spankulerade i solskenet från fjärrbussarna mot centralstation (för att köpa mig ett nytt busskort, modell fritidskort, för att se om det kanske kunde spara in litet på mina busspengar och riva tröskeln för att jag ska ta en buss om kvällarna, om jag får lust att hälsa på någon god vän i yttre regionerna), var att hon numera verkligen känns mer som en familjemedlem än någonting annat. Och, när jag tänkte ännu litet närmare efter, var det förmodligen första gången jag inte en enda flyktig stund under besöket tänkte någon sexuell tanke kring henne. Fantastiskt vacker, välskapt och välhållen kropp och en härlig människa inuti den, men jag är nog förbi det nu, så att säga. Bara vänner, helt utan Hellman-underton. Jag tror hon också kände av det, i det att hon till synes oreflekterat bytte om inför mig ett par gånger. Den där avslappningen är en oerhört skön känsla; jag förstår den som tycker att det där med nakenhet och naken hud är något att ransonera och knyta tät mystik kring, men jag känner så själv i väldigt liten grad. Ställt mot naturlig nakenhet är det inte mycket att ha alls, egentligen.

Jag fick mitt busskort, och knatade upp till Ha Long vid Vasavägens hjalt, där jag hade turen att pricka deras jordnötssås för andra gången av tre försök -- torsdagar och fredagar är tydligen de lyckosamma tillfällen man ska luncha där; med jätteräkor idag och kyckling i morgon. Den är alldeles utomförträfflig, intygas varmt. Med magen full av glädje och humöret likaså, spatserade jag sedan hem uppför hela Vasavägen, sjungandes ditt och datt på latin, med början i Mozart och slut någonstans i Söderman utan att bli alltför utstirrad av förbipasserande. Jag ska nog fortsätta öva på några av de där styckena en tid, när de kommer på hjärnan, för även om jag kan melodierna i ryggraden, halkar texten fortfarande litet efter; mitt textminne är inte så värst välutvecklat. Ave Verum Corpus (KV618) och Osianna sitter, i alla fall. Och en rätt stor del av promenaden gnolade jag på Sanctus, och kom nog på hela texten utom namnet och just de långa Saaaaaa-aaaaaa-aaaa-anctus:arna. :-) Det är bergis för att just de partierna verkligen går i ultrarapid, så orden kliver över tolkningsrummets tröskel för ord och övergår i något slags läte i stället; attention span guldfisk.

Får jag någon gång en liten dotter-sak, tror jag att jag så småningom, när det månde vara lagom, ska lura på henne först på Grottbjörnens folk-filmen och sen del två i den serien som bok. Den är faktiskt riktigt skitbra på flera plan, även om den när jag just nu läser den ofta känns rätt mellanstadialt OÄ-bok, vad beträffar allt som har med det där forntida och naturnära att göra. Men på fronten sex och relationer är den en riktig pärla. Jag tror jag börjar se vartåt det barkar nu, och att min tipsare kanske har rätt i att den är boken i serien som maximerar kvoten sex per sida, även om det fram till sidan 444 varit bara ett par småepisoder. Men det är väldigt skönt att känna igen sin egen kvinnosyn, när den tittar fram litet här och där. Det är helt enkelt en väldigt trevlig känsla att läsa om sina egna värderingar. Och dito rysligt enerverande att läsa Orson Scott Cards skildring av bibliska värderingar i Sarah. Brrr. Den serien dröjer det innan jag tar i igen. Och kanske nöjer jag mig med den här Grottbjörnen med, om min tipserska har rätt i att de andra mest handlar om övergrepp på den fronten. Brrr, igen.

Nu ska jag försöka jobba en stund, och kanske skicka några duktiga mail. Jag har bara en känsla av att jag kommer skolka litet till idag först. Men det är bra skolk.

• relationer