04:10 Cravings
Det är hennes efterskalv jag saknar mest, när jag väl förträngt själva kärleken, och inte tänker på henne så ofta i första person längre. Just det där att småretas med sex, litet så där kärleksfullt busigt, har jag aldrig hållit på med tidigare; jag kontextualiserade sex så annorlunda förr. Antingen var det något svårt som det bodde en massa förträngda och komplicerande anspänningar kring, eller så var det något vi aldrig var två om, utan mer en fullkomligt ojämlik lekstuga där jag fick diktera allting, vilket bara inte fungerar för mig, eller så var inte riktigt hjärtat med mig helt och hållet. Sex kan vara så oerhört lätt och lekfullt och glimtigt och roligt, och så mördande komplicerat underminerat område. Det kan vara leka före frukost och det kan vara Blodigt Allvar. Samspelsfyrverkerier och ömhetsklimax som sköljer bort både tids- och rumsuppfattning i ett enda Vi i varandras armar, och en sakta återfärd till verkligheten med gos, snos, pyssel, pill och småprat om något ingen kommer kunna dra sig till minnes senare, för att allt man egentligen sade varann låg i tonfall och röstlägen och buffar med näsan.
Men när det mesta av det där sjunkit undan till en parallell dimension där det mesta ser väldigt overkligt och fantasiaktigt ut, så man kan förmå sig låtsas att det är mer fantasi än minne, har jag fortfarande inte blivit av med det där suget efter att väcka ny njutning ur en tränad kropp. Just den där känselåterkopplingen som känner in att utmattningen är långt borta än, och det finns en stig kvar upp till krönet, och vandra uppför den och hålla henne där ett slag, eller tio, tills hjärtslagen säger mig att om en liten stund börjar det bli mer elakt än underbart, och då i ett sista lyckligt utom sig vända hennes huvud långt bakåt så leendet blir en klar tandradsinsida och ett stycke gom, medan resten av kroppen underbart okontrollerat fat omkring som den vill. Det där är något så illa innerligt beroendeframkallande så det är inte riktigt rättvist. Sex på egen hand är liksom inte ens kul i jämförelse; vad är poängen?
Jag är helt enkelt ruskigt återkopplingsdriven. Plöjer gärna ner massor av tid, kärlek, energi och arbete i saker som väcker respons; det får en mening för mig som håller hjulet igång. Den senaste tiden har jag haft det litet knackigt på jobbet; jag lyckades lägga en jätteprestation i torsdags inför en demonstration, men i övrigt har det varit bra nära stiltje i min pöl; engagemanget har inte vaknat, och tron på att det jag gör är bra har inte haft någon följeslagare i känslan av att någon får ut något av det. Jag behöver det där så innerligt. Det finns nog fortfarande ett och annat som talar för en återvändå till spåret arbeta med människor. Men jag bör nog också ge Opera en ärlig chans, för att sondera arbetsklimatet. Med rätt människor och sammanhang kring dem vet jag att det där självsnurrande, självoljande hjulet går att få igång, medan omständigheterna är de rätta. Det fanns en tid på Roxen, då vi satt fyra-fem glada humanister och knackade manualer och websiter i ett rum med världens märkligaste jukebox, innan företagssjälen dog, och alla fåglar flyttade ut.
Men samtidigt som jag saknar det där, har jag börjat längta efter att läga mig en ny människa. Det är något så fantastiskt fint, att blunda, lyssna och känna in precis rätt våglängd, utan fruktan för att komma för nära; att träda in i landet Intill, här och nu, så långt jag vill och mer därtill. Det är så fint att det rentav rinner fram som poesi i oavsiktliga rim. Och så kanske cykeln börjar om på nytt, om man havererar igen, och något annat halkar snett någonstans längs vägen. Det är de där kulna vinterdagarna i mörkret mellan varven jag inte tycker om; resten står jag ut med, inklusive de där riktigt tunga ögonblicken då allting plötsligt rasar och en hel framtid går i graven. Det är tomrummet som följer jag inte tål. Ge mig någonting att pyssla med. Om. Så tiden inte bara går sysslolös och mattas ut, i ett långdraget sinande.
Ge mig sakta återhämtande andetag ur ett bröst som rofyllt häver sig, att somna till.
Men när det mesta av det där sjunkit undan till en parallell dimension där det mesta ser väldigt overkligt och fantasiaktigt ut, så man kan förmå sig låtsas att det är mer fantasi än minne, har jag fortfarande inte blivit av med det där suget efter att väcka ny njutning ur en tränad kropp. Just den där känselåterkopplingen som känner in att utmattningen är långt borta än, och det finns en stig kvar upp till krönet, och vandra uppför den och hålla henne där ett slag, eller tio, tills hjärtslagen säger mig att om en liten stund börjar det bli mer elakt än underbart, och då i ett sista lyckligt utom sig vända hennes huvud långt bakåt så leendet blir en klar tandradsinsida och ett stycke gom, medan resten av kroppen underbart okontrollerat fat omkring som den vill. Det där är något så illa innerligt beroendeframkallande så det är inte riktigt rättvist. Sex på egen hand är liksom inte ens kul i jämförelse; vad är poängen?
Jag är helt enkelt ruskigt återkopplingsdriven. Plöjer gärna ner massor av tid, kärlek, energi och arbete i saker som väcker respons; det får en mening för mig som håller hjulet igång. Den senaste tiden har jag haft det litet knackigt på jobbet; jag lyckades lägga en jätteprestation i torsdags inför en demonstration, men i övrigt har det varit bra nära stiltje i min pöl; engagemanget har inte vaknat, och tron på att det jag gör är bra har inte haft någon följeslagare i känslan av att någon får ut något av det. Jag behöver det där så innerligt. Det finns nog fortfarande ett och annat som talar för en återvändå till spåret arbeta med människor. Men jag bör nog också ge Opera en ärlig chans, för att sondera arbetsklimatet. Med rätt människor och sammanhang kring dem vet jag att det där självsnurrande, självoljande hjulet går att få igång, medan omständigheterna är de rätta. Det fanns en tid på Roxen, då vi satt fyra-fem glada humanister och knackade manualer och websiter i ett rum med världens märkligaste jukebox, innan företagssjälen dog, och alla fåglar flyttade ut.
Men samtidigt som jag saknar det där, har jag börjat längta efter att läga mig en ny människa. Det är något så fantastiskt fint, att blunda, lyssna och känna in precis rätt våglängd, utan fruktan för att komma för nära; att träda in i landet Intill, här och nu, så långt jag vill och mer därtill. Det är så fint att det rentav rinner fram som poesi i oavsiktliga rim. Och så kanske cykeln börjar om på nytt, om man havererar igen, och något annat halkar snett någonstans längs vägen. Det är de där kulna vinterdagarna i mörkret mellan varven jag inte tycker om; resten står jag ut med, inklusive de där riktigt tunga ögonblicken då allting plötsligt rasar och en hel framtid går i graven. Det är tomrummet som följer jag inte tål. Ge mig någonting att pyssla med. Om. Så tiden inte bara går sysslolös och mattas ut, i ett långdraget sinande.
Ge mig sakta återhämtande andetag ur ett bröst som rofyllt häver sig, att somna till.
postad 04:10 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar