2006-07-19

16:09 Vari jag hade fel

Genant nog hade jag fel; det var inte alls lagningen som sprack, utan tanden bakom, men mitt generade solskensleende mötte inga sura miner och jag fick en liten patch och ett ät inte på en halvtimme så klarar det sig tills vi ses härnäst och den där inte så tokiga smaken i munnen jag tror ska vara morot, och på det stora hela var det kul att se henne även om jag hade så hjärtligt fel, tandis. Cyklade hem och storlog åt alla fina människor som var ute och rörde på sig på sta'n, och tänkte på hur litet koll jag har på tänder och hur stora felslut jag gör och på Vanligt Folk som beter sig på precis samma sätt kring sin dator och förklarar för en, Du Som Kan Data, vad som är fel och hur hopplöst fel de också brukar ha, och kände mig trivsamt ödmjuk på hennes expertområde.

Jag gillar ju den där ödmjukheten; det är så ljuvligt att helt öppet inte kunna ens det första om något och bara ha luddiga bilder som expertisen fyller i tydliga konturer på med svart tusch medan man swoonar litet lätt intill och känner mötet med deras hud när de lägger handen på ens arm och frågar om man följt med så långt. Det kan vara politik och hästar och VVS-installation och stadsplanering och demokratiformer och en kolossal vattentrappas effekt på naturen omkring i centralafrika och det spelar ingen roll så länge man bjuds in och tålmodigt leds ämnet ut utan idiotförklaring och otåligt vift med en irriterad arm som slår ifrån sig. Bjud in mig i dina världar och stå vid din röst och jag älskar dig litet grand eller ganska mycket.

Och bjud in mig i din själ, och jag lovar inte röra bara titta tills du säger rör mig, och jag för mig mycket mjukt och varligt för du sade rör mig, inte förstör mig, och jag vet skillnaden.

Och fjäderlätta steg och forsande genomströmmande syndafall känsla och små mjuka smekningar och känslostormar som sliter med sig land och sand och grus och sten och morän och allting flödar genom mina händer armar länder vader ben fötter och mig, när jag håller om dig. Och det är där kärleken bor och det är alltid här den börjar och knoppas och blommar och rätt vad det är flyger den ut genom fönstret som en maskrosboll någon blåst på och man undrar för sig själv om det blir idag, i morgon, någon gång eller aldrig, och man hoppas att det blir snart, för man är ändå ett mycket litet djur, även om man har ett rymligt hjärta.

Och livet är så kort och livet är så långt och livets rikedom börjar i fattigdom och det är så lätt att hälla aforismer omkring sig och man kan skratta åt det eller sucka åt det eller skaffa sig ett öra att viska i i stället för att stryka svärta på en skärm och hud att smeka, kropp att forma, i stället för kala ord som skvalpar omkring för sig själva i ett vakuum utan känsla. Och mina meningar visar inga tecken på att skaka av sig henne ens när jag exponerat dem så öppet och lika väl är väl det, kanske bemästrar jag en dag ett litet hörn av hennes språk att gjuta mina egna tankar och känslor i.

Jag tror vi alla tar med oss någonting av de vi älskar; somliga samlar minnen, själv samlar jag ord och språk och recept, och jag måste göra kycklinggryta snart igen så inte Ida dör i mig, trots att jag bara fick den grytan och tungförföraren en enda gång. Och jag undrar för mig själv vad Jenny lagar för läckerheter när hon inte har pennan i hand, och tänker igen en smula på det där roliga om hur hon kliver fram och tar vad hon vill ha från fyllda hyllor med grundmurad självsäkerhet snyggsomfan och lever ett så helt annat kärleksliv än mitt till förutsättningarna, medan jag själv inte plockar ut godisdisken och tar vad jag vill ha med kaxigheten som får vad jag pekar på, utan tar min tid och formar mig runt alla jag älskar och liksom mer vaggar dem in i mig själv.

Lika säker på vem jag är och vad jag vill och vad jag drömmer och hur jag tar mig dit och ändå helt olika på helt andra ledder längs andra axlar. Och det är så jäkla kul, och jag känner så stora saker flyga i luften och ingenting är farligt när man alltid känner i alla fall ett eller tre sätt att landa alla mjukt, och vet att allt som kan hända längsmed vägen är man rustad för att hantera, på ett eller annat sätt, även om man tar på sig fler människors väl än sitt eget, i någon mån. Den har varit ett sådant gissel, den här empatin, ibland, men den ger så oerhört rika gåvor när den ger så den är förlåten det nu.

Och jag har dagdrömt på kul om att sjungande åka bil längs södergående highways över gränsen halvannat år framöver på weekendtrippar och ironin det vore, när jag tänkt jaga engelskspråkiga kjoltyg och hjärtan och tror inte ett smack på tanken fast ler möjligheten litet i smyg off the record. Och det är så kul som så många gånger förr med älsk älsk älsk, för hjärtat liksom kippar av glädje över att användas till någonting igen, och det känns inte som igår, även om det bara var i vintras som det var igång senast och någonting svarade i andra änden.

Strax innan jag nattade mig igår, strax efter näsan i någon personals-quiz och någon meny conversation starters jag smuttat på och hittat den där frågan om en dag, om någon, jag skulle vilja leva om i mitt liv, drömde jag mig tillbaka till den där härliga Nobelmiddagen förra året, som jag fick så mycket mer ut av än alla som varit där på festen själva. Trots att det bara var hon och jag, en teve ingen egentligen hade mer än brottstycken uppmärksamhetskapital över till, en middag i himlen eller himlarna, och världens vackraste krumbukter, läten, det varma, det mjuka, det utmattade och trancen som en gloria, medan det var flyktigt prat om mode, ceremonier, sång och ögonlåt i den snofsens icke lika lyckligt lottade högborg. Jag minns det som kulmen av välmåga och den absoluta fulländning som kanske bara är möjligt i minnets dunklande vindlingar, och jag undrade om jag någonsin skulle kunna teckna något av det för att dela med mig av minnet, eller om det skulle gå i graven med mig, någon gång, och en okänd nobelpristagare i kärlek som förhoppningsvis har det bra nu med, med någon annan.

Jag vill unna alla jag älskar det där, om så jag inte får ge dem det själv, för det är inte så viktigt vem som ger så länge alla får och alla mår som de prinsar och sessor de är i mig. Just nu tror jag Fredrik får, och tar, och ger, och Angelica får, tar och ger, och kanske Henrik, förhoppningsvis min så sällan sedda gamla bästisJenny ute i närmarkerna, och någonstans där tror jag tyvärr att den listan ebbar ut just nu. Jag vill fortsätta med Cissi och Sofia och Jenny och Svala och alla tysta litet fjärran som så sällan tindrar på himlen nu utan smugit undan i dunklet; Ida, Marian i min gamla korridor, kärlekarna som spreds efter gymnasiet, efter högstadiet, efter universitetslivet och folk som bara diffunderat bort från ett redan ganska anonymt nät, då och då, här och var.

Det har känts inuti som om det varit ordet promiskuitet som bubblat upp som nyfavorit i vokabulären på sistone, men som någon så riktigt påpekade handlar det inte om det, det är mer aptit på livet, mer gourmet än gourmand men gärna litet av båda och definitivt ett sådant där innerligt lyxsex och lyxlott som man inte bara strösslar över folk utan mer kräver dyrbara investeringar och kanske ett gott öga från Fru Fortuna någon gång med rätt timing.

Men jag kan ju alltid sitta här och sublimera det i text, så kan ni smutta förtjust på känslan eller undra hur mycket kärlek det egentligen får plats i världen. För mycket är det, vill jag lova. Räcker definitivt till dig med. Kram på er!

1 kommentar:

Anonymous Marie skrev...

Vad underbart du skriver och tänker! Jag behövde inte läsa mkt innan jag visste att "det här kommer bli min favoritblogg". Tack så mkt! Nu ska jag läsa vidare... :)

19 juli, 2006 22:44  

Skicka en kommentar

13:41 Kärlekssaga för öppna gallerier

Jag äter soul food på webben och det skriker och sliter i hjärtatsomvillpysslaom, och jag är så sugen på att åka buss eller tåg och Stockholm är ju hemmamark och hemma är ju där hjärtat bor, inte sant?

Och hon har hjärtat utanpå så jag har hjärtat utanpå och det känns bra i hjärtat inuti men det känns svårt i känslotrollet som är kramar pyssel och skäm bort men sitter i Linköping i exil, och inga kramar når vår fröken svår.

Men det är fint och det är skönt och det kuttrar litet trevligt i mig och jag kan inte gärna bli någon i den omsjungna raden män och möss, på samma sätt, och jag lutar mig tillbaka och trivs rätt bra med att älska så här fast tänk att få låna ut en axel ibland ändå.

Och nu ska jag på efterlängtat återbesök hos tandis, och laga om lagningen som rasat ihop, och jag stormtrivs så med livet just så här, luta-sig-i-keltorka till trots, och tack Jenny för att det är så lätt att älska dig. Kram!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se