2005-11-02

08:50 Giriga förbenade Nordea!

Mutter!

Då jag släpat litet med tidrapporteringen och det börjat bli litet småskralt på mitt rörliga-pengar-konto, tänkte jag överföra litet pengar från sparfonder jag, av någon mig för stunden obegriplig och definitivt daterad anledning, haft i Nordea. Någon gång härom året, har jag för mig att jag ville göra sammalunda, och knatade in på deras kontor, bad dem utföra transaktionen, och fick dessutom med mig ett kuvert koder för att själv kunna göra detta, lika gratis, men smidigare för både mig och dem, på nätet. Fint som snus; jag vill minnas att jag gick hem, provade logga in och konstaterade att jo, det fungerade. Sen glömde jag prompt bort min personliga kod, eftersom jag nästan aldrig har anledning att röra mitt fonderade sparkapital. (Jag skyr att hantera pengar som pesten, och glömmer helst bort sådant långa tider när det alls är möjligt.)

Igår hälsade jag på på samma kontor igen, för att hämta ut ny kod, men hade inte det goda omdömet att fråga om de kunde sköta samma transaktion åt mig igen på plats, utan nöjde mig med mitt kuvert, och promenerade hem det, för att sköta pengaflytten när min hyresavi landat hos mig. I morse loggade jag in för att finna att för att flytta pengar någonstans alls, även mellan Nordeas egna fonder och konton, måste man signera sig för en månatlig kostnad á just nu tolv kronor, ochsåvardetmeddet. Som bonus, var man också tvungen att teckna sig för denna regelbundet intermittenta stöld för att få ta del av informationen om dessa betaltjänster och villkoren därikring, utöver att de kostade tolv kronor i månaden just nu, litet mindre (sex? nio?) om man i något godtroget ögonblick anförtrott all sin bankaktivitet åt Nordea och förärat sig titeln "Pluskund", eller något liknande, i mina ögon synnerligen synonymt med "Lurad!".

Och som grädde på bonusen får jag just nu, en god kvart efter att ha klickat i den tre steg långa dialogen "Ja, jag vill att ni sakta tullar på mitt konto för förmånen att kanske kunna flytta omkring mina pengar", allenast en sida med ett rött "FEL", och ett blått "SYSTEMET ÄR TILLFÄLLIGT UR FUNKTION", "Var vänlig försök senare." varhelst jag i Nordeas nätbank mig än vänder. Hurra!

Jag sköter mina dagliga monetära ärenden i Skandiabanken, en bank som må vara inte har landets vackraste rykte om sig av att hantera pengar snyggt och etiskt, och det ena med det tredje, men de tar inte betalt för att jag anförtror dem mina pengar och också förväntar mig kunna använda dem till något, eller har åtminstone den goda smaken att väga av sådana eventuella inboende kostnader mot den räntesats de väljer att ge mig på mitt innestående kapital. Det ser ut som att Skandiabanken kan få ta över mina fonderingar med inom kort, och jag ger katten i att det säkert innebär att ditt och datt går med förlust på illa valt tillfälle att terminera, eller vad annat som kan tänkas gälla när man med mitt obefintliga monetära sinne byter bank i ren och skär indignation.

Inte hade Nordea heller någon elpostadress publicerad synligt någonstans, där man som telefonskygg individ kunnat vädra sådana här frågeställningar och ge dem en chans att förklara att det verkligen är så här de bedriver sin bank och att jag inte missat att jag kan göra si eller så för att behålla mitt kapital i deras famn utan att de börjar tulla på det, utöver vad förvaltningsavgifter och liknande de redan nu kammar hem.

(Och mest för att inte göra orättvisa jämförelser utan att ha kollat andra sidan, konstaterade jag just att jo, Skandiabanken kan man kontakta även med telefonfobi, via formulär på hemsidan. Till vem det anbelangar i andra banker: se och lär. Tack.)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

06:52 Force Majeure

I kölsvallet av gårdagens not om så vanligt begångna textuella misstag, mognar jag till den vuxna försoningsgesten att återvända till nära jag alienerat, beredd att erbjuda dem ett förlåt, eller ett inte längre skamset, men heller inte direkt stolt konstaterande att jag i en stundkänsla svävat ut mycket längre än jag haft täckning för, litet beroende på vad som behövs. Det är ibland så lätt att skrämma iväg dem man älskar men inte får älska för öppet, för direkt. Med sina egna ord, i sammanhang där de inte läses blott av dem som känner utläsa just mina underströmningar bakom dem.

Jag tror det föll sig ungefär som att jag förtjust utbrast något varmt till väninnan, och i en bisats kallade henne något alldeles för förtroligt epitet, vad minns jag rakt inte, i en relationsligt potentiellt känslig situation där hon nyligen börjat bli med karl. Det var i vilket fall fullkomligt berövat allt vad takt och fingertoppskänsla heter, inte på något vis något avsiktligt, men jag fick en rak köldknäpp på näsan, som om jag hade försökt visa upp henne som min inför en konkurrent, vilket det förmodligen hade sett ut som, för de allra flesta, och det kunde jag inte riktigt hantera då, så jag svansade iväg och lämnade alla banden avklippta i isen, i träda eller klippta för all framtid; vad visste jag inte då, vet väl inte än idag. Klippta band måste lagas från båda håll.

Det var helt nyss jag påmindes om den där människan på andra sidan, och det kom för mig att det inte fanns någon anledning att lämna så fina vänner på så långa avstånd om det är mina egna skrupler och spöken som spelat bort dem och håller avståndet på plats ännu, så jag klev fram ur halloweendimmorna och frågade om jag var välkommen tillbaka in i värmen. Ett kliv i taget, när mediet inte tillåter dialoger som utvecklar sig olika beroende på hur första klivet landar, men är jag ur karantän, ska jag höra mig för om hon är upptagen på lördag, då jag har vägarna förbi och inte är schemalagd själv. Älskling behöver mig, och jag få vara med henne i det, så jag har avsatt resten av veckan att resa ned till henne, och under force majeure skjutit normalt veckoflöde åt sidan och sagt åt alla håll det behövs att jag är indisponibel nu i familjära akutlägen. I alla fall jag ska inte leva ett liv där man inte kan göra så då det behövs.

Men på lördag, fick jag veta, har jag mig själv att råda över, och Fredrik, som jag föreslogs dela den med, har på sin front redan fått ett mycket bättre program för helgen som jag inte skulle överväga för ett ögonblick att riva i, och nu har jag i alla fall ett litet idéfrö att nyfiket vända på, tills jag vet mer. Och i värsta fall kan jag nog alltid sitta och jobba litet; min chef ser gärna att det uppstår litet tid som inte finns i mitt program, för att fixa en hög problem som kom lastade i sviterna av ett gnäll från nästa högdånigare chef ovanför honom härom dagen.

Det var så sant; jag lovade ju mig själv att ta tag i att tidrapportera för ett par månader som förflutit sedan det hände senast. Är jag så duktig, får jag till och med litet lön snart, och sådant är busbra när man ger sig ut att resa litet i höstrusket. Och snart går säkert solen upp också, så det är allt hög tid att jag dukar upp mig en liten frukost.

Mitt liv är fortfarande fullt av en hel massa kaos, men jag är löjligt lycklig över alla vänner som bebor det och bidrar till att göra det så rikt att leva. Som en liten familj utan oskrivna löften eller utvärtes förväntningar om att vara något särskilt. Varför känner jag en så vilsam lättnad i att ha mina vänner helt otyglade? Inte en endaste stabil planetbana, vad jag kan komma på; vi är kometer allihopa. Älskar alla rymmer fler. Välkommen!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se