2007-01-26

14:52 Identitet, diagnoser, rädsla

Jag har fundrat litet härom sistens på bokstavsdiagnoser (ni vet, ADHD, DAMP, DVBF och så). Ett pratsubjekt jag språkade med någon sen natt för en tid sedan (medan jag dygnsligt sett befann mig någonstans i Stilla Havet, vad vakenhetsperioder beträffar) var rätt nöjd med att till slut ha fått en sådan diagnos, som liksom bringade litet reda i hur hon fungerade. Jag fundrade litet på hur jag själv skulle ställa mig till det, om jag fick en bokstavsetikett ("Johan" gills inte, även om jag är väldigt Johan), så där. Jag känner inte att jag har några inre oklarheter jag törstar efter att ha en förklaringsmodell för och ett namn på, än mindre någon man skulle benämna "diagnos".

Kanske är det litet av den där oviljan att bli reducerad, som jag språkat litet om med några närmare väninnor, och viljan att vara unik, olik alla andra? En individ som inte låter sig relativt förlustfritt komprimeras till en mycket liten tillståndsmaskin. Samtidigt som jag vet att abstraktioner är mäktiga trollstavar som just kan inordna vad som helst som inte är vitt brus i fina ekvivalensklasser, partialordningar och rent allmänt bringa reda i löst strukturerat kaos. Jag har en överblick av rang på just sådant där; det är liksom ett av de områden min förvärvade expertis förtjust kretsar kring.

Och det är föga mening i att försöka bryta sig ur dessa grupperande modeller; de är till för att hjälpa oss. Fördomar, till exempel. Jag tror vi vill bryta oss ur dem för att försöka undfly värdeomdömen förknippade (av andra eller oss själva) med grupperingarna, eller att vilja distansera oss från andra medlemmar av dem, för att vi själva inte kan eller vill identifiera oss med dem. Identitet är en så viktig fråga; det är sådant vi blir älskade, och älskar andra, för.

Men jag tror inte att jag brukar bekymra mig så mycket för vad jag blir sorterad som. Jag väljer mina vänner ur något urval människor som förhåller sig till mig på sätt jag trivs med, oftast, gissar jag, delvis som följd av att de lagt mig i samma slags lådor som jag trivs med att bebo och förknippas med. Känslopjunkare. Kelknarkare. Hudnörd. Språknörd. Filosof. Och väljer bort de som förhåller sig till mig på sätt jag inte trivs med, kanske som effekt av fack de lagt mig i och vilka konnotationer de själva anfäster vid dem. Känslomiffo. Klängig. Invasiv. Språkfascist. Nån sån därn som tänker en massa.

Jag snarare uppmuntrar det; ju fler som direktregistrerar vad som är rätt fack att stoppa mig i, dess bättre. Ni hör nog att den organisatorisk-praktiska halvan av hjärnan håller i pennan nu, men känslosidan håller med; det är helt enkelt rätt skönt att kunna sätta långsamma karantänsprocesser ur spel och snabbt nå en nivå av bekväm förtrolighet, att känna sig hemma kring och få visa samhörighet, empati, värme, trivsel och skämtlynne. Att vara personlig och vänta sig detsamma i retur utan för mycket omsvep och tasseri.

Jag brukar säga att jag gillar nördar, och i ordet nörd kanske främst lägga att öppet erkänna och bejaka sin passion för någonting. Det finns nördar till precis allting, och jag gör inte så mycket skillnad på dem, även om jag intresserar mig mest för dem som har ett rikt språk och en naturlig fallenhet för att dela med sig, och, i verkligheten räknat, då i synnerhet sina känslor. (Att glänta litet på sin emotionella tillståndsmaskin för mig, om man så vill.) Men också den som brinner för något litet obskyrt kransämne jag aldrig skulle kommit på tanken att intressera mig för själv, är potentiellt intressanta, i alla fall när de kommit ut, och åtminstone bjuder mig på litet av den passionen.

Nördar är så bra människor. Det är lätt att leka med dem, i bemärkelsen bjuda in sig själv (inte marionetta, alltså) och göra något tillsammans, lära sig, själv korspollinera, och de bygger kluriga tankebroar av oväntade material i sammanhang där man inte kommit på tanken själv.

Mitt harem är fullt av nördar av alla möjliga slag, somliga på nära håll, flertalet på tok för långt borta. Jag kunde nog bry mig mindre om avstånden om jag varit mindre hud-och-kroppskontakt-och-känslopjunk-nörd, men tror att mötet är en katalysator av rang även för er andra. Våra sociala gener är bäst tränade för den situationen; alla våra uppfunna substitut har sin plats, men kan inte ersätta mötet i allt. Som väl är. Väl?

Hjärnhalvorna krigar fortfarande litet om det där; logikhjärnan menar att det väl vore bra om det faktiskt gick; det skulle ju betyda att ersättningen var, inte bara fullgod (nödvändig och tillräcklig förutsättning för att totalt ersätta) ersättare, utan kanske, och jag vågar inflika ett "troligen", rentav bättre.

Men känslosidan är litet bakåtsträvande här och vill inte riktigt gå med på att något som berövar direktkontakt skulle kunna vara bättre. Det vore ju att berövas direktkontakt! Direktkontakt är bra! Hudkontakt är knark! Och sätter sig surmulet på tvären när någon slags logik säger att en ersättare som skulle ge precis samma känslor och upplevelse, men utan alla besvärliga krav på omständigheterna, väl ändå vore bra mycket bättre. Mer till mindre kostnad! Ögonblicklig utdelning och tillfredsställelse för alla!

Somliga menar att dagen virtuell verklighet hinner (tillräckligt) ifatt vanlig hederlig verklighet som farfars, är grunden lagd för mänsklighetens undergång. Folk kommer sätta sig med sina belöningsknappar och trycka på dem tills de dör. Jag är mer skeptisk, och tycker att folk redan gör det i dag, om de vill eller råkat fastna för det ofrivilligt; det står bara litet andra etiketter på knapparna, och oftast handlar det mer om beroenden av olika slag, kemiska eller sociala, till exempel.

Själv trycker jag gärna så mycket jag kan på oxytocinknappen, som omger mig med ett trivsamt trivseltöcken och ännu fordrar minst en medbrottsling. Jag har till och med mage att kalla det livskvalitet. Flertalet som är god vän med sina egna trivselknappar och har någon slags styr på att inte försaka alltför mycket av det liv som blir över runt omkring dem hanterar det ungefär likadant. Många skäms dock, mer eller mindre, för det, vad det nu månde vara. En hel del av knapparna har dåliga sidoeffekter på hälsan. Många är förbjudna, för att de påverkar andra mot deras vilja. Eller, också vanligt, för att de föder rädsla i grupper som haft inflytande nog att förbjuda som preventiv åtgärd.

Axiom: där det finns rädsla, går det att stifta förbud.

Rädsla är knepigt. Jag tycker om miljöer och människor där rädsla inte är en stor och kännbar strukturgivande kraft, utan att för dess skull ge avkall på lyhördhet och ett lagom mått respekt. Strukna hästar rädsla och dummkraft, ungefär. Det finns massor av exempel på försök att göra renkultur av det receptet, flertalet inte så lyckade, om min maggropskänsla är något att gå på; folk sovrar för hårt, eller så råkar fel människa spänna upp det lilla miniuniversum och dess friheter, och halva världens judar stryker med innan någon får stopp på det.

Men i liten skala, fungerar det ofta riktigt bra. Tendensen till romantisk parbildning, fluff och tillit och ömsesidiga beroenden man får trivselknotter av, till exempel. I sina bästa inkarnationer handlar det om att riva rädslor och bara trivas med läget; mer, ju fler och grundligare man jämnat murarna med marken. Det är skönt att inte stänga in sig ensam bakom en kilometer murverk, fältarbeten och helvetesmaskiner.

Jag tycker om att väva saker kring en kärna, som hela tiden skiftar form, i samspel med vad jag gör. Som i mitt skrivande här, till exempel; det börjar kring bokstäver och slutar någon helt annanstans, med näsan doppad litet varstans längs vägen. Jag håller mig sällan kring ett enskilt ämne, även om jag för ovanlighets skull faksitkt strök ett par inledande tvära slumpkast i den här noten. Eller som en lång fika med känslor och livet i allmänhet inbjudna till bordet. Eller händer mot hud, en av de bästa tillhörande komplementingredienserna till riktigt långa, givande samtal. De är allesammans sådant som håller intresset vid liv och låga, och jag behöver föränderligheten och flödet för att inte bli otålig eller tappa intresset. Närhet gör mig harmonisk. Avstånd och skyddszoner stöter bort mig.

Jag har funderat litet på bokstavsdiagnoser. Det är inte så mycket som fastnat på kartan, bland de tankar som kommit tillbaka ett par gånger är hur kopplingar till diagnoser och integrerade delar av personligheter kan skära sig när de möts någonstans på mitten. Manodepressiva människor, som identifierar sig med sin maniska sida, som får dem att uträtta sina storverk och är vad de älskar högst i sig själva. Eller hur jag själv, trots det besvärliga i att ganska ofta ha lagt ifrån mig saker någonstans, utan att ha registrerat det, ändå likafullt är ganska förtjust i mina mer disträa drag, och trivs med den sidan av mig. En akilleshäl jag unnar mig, så att säga. Skulle jag leva ett drägligare liv utan den?

Kanske. Men skulle man kunna expropriera den, och samtidigt låta mig behålla min idéspruta? Det känns väldigt mycket inuti som att de är intimt förknippade med varann. Litet styrkan sitter i håret, alltså. Precis som hos de manodepressiva. Och det skulle jag inte vilja. Jag är löjligt produktiv på idé- och konceptplanet när jag mår någorlunda bra och lever upp till mina behov. Nyligen har jag tydligt gjort ett bra jobb av det, för en gångs skull utan att ha en flickvän vid min sida. (Det är inte så där alldeles vanligt, i mitt liv.)

Jag går för högvarv, och har just börjat koppla den där idésprutan till en liten arkivarie som gör det rätt snabbt och lätt för mig att skissa ned idén på ett samlat ställe dit jag kan återvända till den senare. Jag ämnar göra det ännu litet lättare för mig, någon gång framöver, för det här är sådant jag kommer ha stor nytta av; en ren guldgruva för såväl jobb, hobby, skrivande och rätt mycket annat med, har jag på känn. Det vore praktiskt om jag kunde ha den med mig i fler sammanhang än där jag har en dator, men tills vidare får det duga med en liten applikation som samlar upp alla frön som börjar gro i mig.

Förr eller senare lär jag väl torka till och tvingas leva litet på förråden jag samlat ihop, med vad litet energi som återstår när jag inte tankat närhet, kel och nära vänner på ett bra tag. Jag hoppas litet försiktigt att en del av all den där anrikade kreativiteten kanske till och med kan vara neutrontät nog att sätta igång kedjereaktionen igen, på i alla fall försiktig sparlåga. Det lär väl ge sig. Nu ska jag jobbfrossa litet igen.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

10:55 Matematik och hjärnförruttnelse

Men uh! Min hjärna har ruttnat; jag kom inte på vad kvadratroten av 65536 var. Att inte ens tänka tanken att det blir är trivialt om man räknar hexadecimalt är en smula skamligt, med min uppväxt. Inte för någon person i gemen, då, utan för någon som är uppfödd på åtta bitar och vet mycket väl att det 65536 är antalet bytes minne i en Commodore 64, antalet bytes som kan mätas med sexton bitar, och sålunda blir 10000 hexadecimalt, och sålunda har kvadratroten 100, eller 256 decimalt. Givetvis rasslade allt det där ut direkt när jag såg svaret, så där som det så ofta är uppenbart varför någonting är sant, när man blir påmind om det, men det gör ju ingen glad.

Varför man fundrar över något sådant? Tja, min förströelseläsning noterade just att man kan köpa sig en virtuell ö à så många kvadratmeter i onlinespelet Second Life, vilket väl kanske skulle kunna beskrivas som ett MySpace, Lunarstorm eller liknande i 3D, eller ett World of Warcraft med bygga eget och socialisera i stället för att slakta saker, vad jag begriper. Och så fundrade jag på hur många meters sida en kvadrat av det omfånget skulle ha. 256, med andra ord. Och priset per kvadratmeter var strax under 18 öre, så man fick pynta elva tusen för sitt ö-paradis. Rätt hyggligt, om man betänker att man får terraforma det hur man vill. Eller rätt fånigt, om man betänker att man betalar för litet lagringsutrymme i en dator någonstans och sammanhanget att få nyttja dem litet som man vill där de råkar utgöra dna för en virtuell värld man kan bjuda in sina kompisar i. Vilket förstås är litet livat för den som vill göra så.

Det är ju åtminstone inte lika hutlöst dyrt som din lokala nätbank, där det kostar pengar i proportion till siffran du lagrar i ditt utrymme. :-) Femtio tusen kronor för två bytes det står C3 50 i, liksom. Det är rätt dålig bang for the buck. Fast så är det ju inte riktigt tjänsten att spara en siffra där som gör dem så ämlans dyra; den hårddisk jag suktat litet efter en tid, och så sakta följt dala i pris från sisådär 2200 i julas, när jag började nosa, till kring 1900 nu, kostar åtta miljontedels kronor för det utrymmet, och då får jag lagra vilka siffror i det jag vill.


Nyss snöade det handskar utanför mitt fönster. Det är beläget fem meter upp i luften, i ett innerhörn mellan två huskroppar, ytterligare inramat av mina elva kvadrat balkong. Tydligen är det rätt bra termik här, för stundvis snöar det lika mycket uppåt som nedåt. Och roterar gärna i en cirkel i planet.
Kategorier:

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se