08:38 Händer, hästar och katter
Det blev en bra dag igår. Den levde upp till sitt namn; jag mådde bra. Trots att det inte blev många timmar i sängen, kom jag på något sätt upp och iväg lagom till klockan nio, då jag enligt programmet skulle dyka upp på Hälsohuset. Med en titt i gula sidorna och på kartan.linkoping.se (jag älskar geografiska informationssystem -- så mycket mer när jag kan ge dem en adress och zooma in på den i ett flygfoto :-) kom jag fram till att det torde vara samma hus som Bosses Glassbar, och så var det mycket riktigt -- det låg i våningen ovanför. Man kunde till och med gå ut på deras balkong och kika ned på kön om man ville, men folk hade inte börjat äta glass i någon mätbar utsträckning så tidigt på morgonen.
Det bodde känsla i den lokalen; en mild organisk atmosfär som man omedelbart blev en del av när man klev in. Jag kände mig hel och härlig, ren och ljus, och det var mer än en känsla; precis så var det också. Mitt bad bodde kvar i porerna, och jag bar inte ett klädesplagg som gick i någon färg utanför det milda ljusa färgspektrum inramat av gul, beige och brun. Var tråd på kroppen bar en av de ljusmatta färger som får mig att känna mig mysig. Någon dag vill jag lära mig beskriva färg; jag har inte riktigt ordförråd för det idag, eller för den delen känsla för läran som sådan. Men jag trivs i mina mysliga kläder. Mjukt solljus kring mig.
Jag blev ombedd att slå mig ned en stund, och velade ett slag över om jag skulle läsa litet i min medhavda kåserisamling ("Män som pratar") eller något ur hyllan som fanns på plats. Det landade på Nalle Puhs bok om Feng Shui (möjligen var det inte den exakta ordalydelsen), men jag hade inte hunnit långt in i den innan vi (jag och den lilla tanten som också hunnit anlända till utsatt tid) adresserades, och föreslogs välja någon av behandlingarna som stått i menyn. Jag genmälde min på förhand utvalda kinesiska ryggmassage, och föll i händerna på en flicka i den rödvioletta regionen av färgskalan; hon kan ha persenterat sig som Marie.
Hon visade vägen till ett litet rum i de inre regionerna av lokalen, inrett med ett massagebord, någon musikanläggning, ett par planscher av rygg och fot längs ena väggen och, tror jag, små trivselföremål och stämningsprydnader här och där. Känslan bodde också i det här rummet. Så bytte vi några ord; jag sade något om min lilla knut i ryggen, hon något om hur massagen gick till och kanske dess rötter. Så ombads jag lämna mina överkroppsskal, och jag ömsade mina mjuka yttre skinn och lät dem vila på en stol. Rummet var inte svalt, slår det mig; någon förnimmelse av kyla lånade aldrig uppmärksamheten.
Jag ombads lägga mig på mage på bänken, och när jag lagt mig med händerna ovan huvudet föreslogs jag lägga dem som det kändes bäst, där eller längsmed sidorna. Mina tankar sysselsattes ett slag av det skickligt formulerade tipset, eller förmaningen, om den kanske var en sådan, under tiden jag slappnade av och kände hur mycket bättre de hörde hemma där. Säkert en vardagsparentes för en massös, men det enda som slog mig var just hur väl den fungerat. Hur viljor lindas kring ens egen, när man har den rätta tonen och mildheten i sin röst och sina ord. Om jag någon gång blir i lag med en kvinna som gett sig den på att forma mig till vem hon vill finna i mig, vill jag bli förledd just så. Förslag som antyder någonting bättre, lockar in i vägvalet utan att ställa upp det som någon frågeställning eller intressekonflikt. Ju fler ord jag böjer kring ämnet, dess mer tydligt känner jag mig sortera bort ord i neutrum, till fördel från följsammare och mindre tvärt avbrutna i reale. Ord som inte slutar på t. Det går lustiga troll i mitt språk.
Mitt i min fascination över den avväpnande formuleringen byts min inre horisont ut när min rygg möts av händer och massageolja. Där fördunklas mitt minne; jag minns fragment och brottstycken, men ingen övergripande ordning. Händer som plöjer ryggen, fingrar utefter ryggraden, händer som knådar axlarna. Fingrar som följer nacken vidare upp till en punkt på vardera sidan förlängda märgen mot skallen, i vilken jag nästan lyfts som en liten kattunge i nackskinnet. Känslan av att ha blivit en kattunge är mycket stark och väldigt rogivande; en sinnebild av kärlek och ömt handlag. Rent fysiskt var kanske förnimmelsen inte egentligen behaglig, men det var i så fall omöjligt att avgöra för mig; känslan var underbar. Någon närmare redogörelse för något annat har jag inte att ge; de föll alldeles bort i sorteringen.
Jag löper nog viss risk att göra återfallsbesök, har jag på känn. :-)
Eftermiddagsaktiviteten, ridning och körning med islandshäst, blev visserligen inte riktigt vad jag väntat mig, men inte heller direkt dålig för det. Någon ridtur i naturen blev det inte; vi hölls inom en liten inhägnad, som nästan lika gärna kunde ha varit ett ridhus. Men kontakten med hästen var där, och det var det viktiga för mig. Närheten och samspelet. Man kan heller inte klappa en bil. Jag tycker inte om bilar.
När vi ridit en stund, växlades programmet över på utlovade spår två, körning; att spänna fast en liten skrinda bakom hästen och åka runt, runt i den. Jag hade ingen särskild lust att kliva på och åka med utan att få ut någonting av det hela. I stället hade jag hittat någonting mycket bättre: en katt. Jag slog mig ned på det brunnslock hon tagit i besittning, och började klappa henne, något hon inte hade någonting emot, men heller inte riktigt låtsades bry sig om, till en början. De andra for runt varv efter varv; jag tittade upp någon gång ibland då de for förbi oss, men ägnade mig mest åt att ha det trevligt och trivas. Det gjorde snart missen med, och ännu en stund senare dök det upp en till som såg ut att också vilja vara med. Nu hade jag både den vitbruna med lång päls och en svart med kort päls och vita tassar, och det gick lika fint att klappa båda två på en gång (efter att den första först inte trott mig om att ha så god simultanförmåga, och försökt väsa bort den andra kissen, vilket fungerade en hel sekund eller två).
Där satt jag och funderade och trivdes en lång stund. Funderade på hur dagen blivit som den blev. Slogs av att jag hade valt ur menyn som om det var just fysisk kontakt som var det kriterium jag gått efter, och undrade om det var en undermedveten förnuftig gärning som bara blivit rätt, eller om det var någon slags oplanerad bieffekt av de alternativ som fallit mig i smaken när jag valde. Jeeves eller slumpen? En stund blev missarna flickor, och så missar igen, och jag funderade över hur mysigt det vore att ha sådana att behandla som missar. Flickor att hantera, smeka och pyssla om, med själ och hjärta men främst genom händerna. En i taget, flera samtidigt, i någon slags myshög, kanhända. Säkert finns det nog också flickor som spinner lika mysigt som katter. Fast de är nog sällsynta.
Det bodde känsla i den lokalen; en mild organisk atmosfär som man omedelbart blev en del av när man klev in. Jag kände mig hel och härlig, ren och ljus, och det var mer än en känsla; precis så var det också. Mitt bad bodde kvar i porerna, och jag bar inte ett klädesplagg som gick i någon färg utanför det milda ljusa färgspektrum inramat av gul, beige och brun. Var tråd på kroppen bar en av de ljusmatta färger som får mig att känna mig mysig. Någon dag vill jag lära mig beskriva färg; jag har inte riktigt ordförråd för det idag, eller för den delen känsla för läran som sådan. Men jag trivs i mina mysliga kläder. Mjukt solljus kring mig.
Jag blev ombedd att slå mig ned en stund, och velade ett slag över om jag skulle läsa litet i min medhavda kåserisamling ("Män som pratar") eller något ur hyllan som fanns på plats. Det landade på Nalle Puhs bok om Feng Shui (möjligen var det inte den exakta ordalydelsen), men jag hade inte hunnit långt in i den innan vi (jag och den lilla tanten som också hunnit anlända till utsatt tid) adresserades, och föreslogs välja någon av behandlingarna som stått i menyn. Jag genmälde min på förhand utvalda kinesiska ryggmassage, och föll i händerna på en flicka i den rödvioletta regionen av färgskalan; hon kan ha persenterat sig som Marie.
Hon visade vägen till ett litet rum i de inre regionerna av lokalen, inrett med ett massagebord, någon musikanläggning, ett par planscher av rygg och fot längs ena väggen och, tror jag, små trivselföremål och stämningsprydnader här och där. Känslan bodde också i det här rummet. Så bytte vi några ord; jag sade något om min lilla knut i ryggen, hon något om hur massagen gick till och kanske dess rötter. Så ombads jag lämna mina överkroppsskal, och jag ömsade mina mjuka yttre skinn och lät dem vila på en stol. Rummet var inte svalt, slår det mig; någon förnimmelse av kyla lånade aldrig uppmärksamheten.
Jag ombads lägga mig på mage på bänken, och när jag lagt mig med händerna ovan huvudet föreslogs jag lägga dem som det kändes bäst, där eller längsmed sidorna. Mina tankar sysselsattes ett slag av det skickligt formulerade tipset, eller förmaningen, om den kanske var en sådan, under tiden jag slappnade av och kände hur mycket bättre de hörde hemma där. Säkert en vardagsparentes för en massös, men det enda som slog mig var just hur väl den fungerat. Hur viljor lindas kring ens egen, när man har den rätta tonen och mildheten i sin röst och sina ord. Om jag någon gång blir i lag med en kvinna som gett sig den på att forma mig till vem hon vill finna i mig, vill jag bli förledd just så. Förslag som antyder någonting bättre, lockar in i vägvalet utan att ställa upp det som någon frågeställning eller intressekonflikt. Ju fler ord jag böjer kring ämnet, dess mer tydligt känner jag mig sortera bort ord i neutrum, till fördel från följsammare och mindre tvärt avbrutna i reale. Ord som inte slutar på t. Det går lustiga troll i mitt språk.
Mitt i min fascination över den avväpnande formuleringen byts min inre horisont ut när min rygg möts av händer och massageolja. Där fördunklas mitt minne; jag minns fragment och brottstycken, men ingen övergripande ordning. Händer som plöjer ryggen, fingrar utefter ryggraden, händer som knådar axlarna. Fingrar som följer nacken vidare upp till en punkt på vardera sidan förlängda märgen mot skallen, i vilken jag nästan lyfts som en liten kattunge i nackskinnet. Känslan av att ha blivit en kattunge är mycket stark och väldigt rogivande; en sinnebild av kärlek och ömt handlag. Rent fysiskt var kanske förnimmelsen inte egentligen behaglig, men det var i så fall omöjligt att avgöra för mig; känslan var underbar. Någon närmare redogörelse för något annat har jag inte att ge; de föll alldeles bort i sorteringen.
Jag löper nog viss risk att göra återfallsbesök, har jag på känn. :-)
Eftermiddagsaktiviteten, ridning och körning med islandshäst, blev visserligen inte riktigt vad jag väntat mig, men inte heller direkt dålig för det. Någon ridtur i naturen blev det inte; vi hölls inom en liten inhägnad, som nästan lika gärna kunde ha varit ett ridhus. Men kontakten med hästen var där, och det var det viktiga för mig. Närheten och samspelet. Man kan heller inte klappa en bil. Jag tycker inte om bilar.
När vi ridit en stund, växlades programmet över på utlovade spår två, körning; att spänna fast en liten skrinda bakom hästen och åka runt, runt i den. Jag hade ingen särskild lust att kliva på och åka med utan att få ut någonting av det hela. I stället hade jag hittat någonting mycket bättre: en katt. Jag slog mig ned på det brunnslock hon tagit i besittning, och började klappa henne, något hon inte hade någonting emot, men heller inte riktigt låtsades bry sig om, till en början. De andra for runt varv efter varv; jag tittade upp någon gång ibland då de for förbi oss, men ägnade mig mest åt att ha det trevligt och trivas. Det gjorde snart missen med, och ännu en stund senare dök det upp en till som såg ut att också vilja vara med. Nu hade jag både den vitbruna med lång päls och en svart med kort päls och vita tassar, och det gick lika fint att klappa båda två på en gång (efter att den första först inte trott mig om att ha så god simultanförmåga, och försökt väsa bort den andra kissen, vilket fungerade en hel sekund eller två).
Där satt jag och funderade och trivdes en lång stund. Funderade på hur dagen blivit som den blev. Slogs av att jag hade valt ur menyn som om det var just fysisk kontakt som var det kriterium jag gått efter, och undrade om det var en undermedveten förnuftig gärning som bara blivit rätt, eller om det var någon slags oplanerad bieffekt av de alternativ som fallit mig i smaken när jag valde. Jeeves eller slumpen? En stund blev missarna flickor, och så missar igen, och jag funderade över hur mysigt det vore att ha sådana att behandla som missar. Flickor att hantera, smeka och pyssla om, med själ och hjärta men främst genom händerna. En i taget, flera samtidigt, i någon slags myshög, kanhända. Säkert finns det nog också flickor som spinner lika mysigt som katter. Fast de är nog sällsynta.
postad 08:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar