21:19 Artriktig

“Date your species” är ett rätt bra tips ur Reid Mihalkos sortiment – vare sig jag är monogam, relationsanarkist, polyamourös eller något annat särartligt, är det en bra riktlinje för att leva lyckligt och ömsesidigt i relationer.

Och likafullt har jag har, fram till 2014, nästan aldrig följt det tipset, i mitt eget kärleksliv. Det kommer sig nog litet indirekt av att jag är introvert och sällan umgås mycket i miljö och sammanhang där jag automatiskt kommer i kontakt med människor av min egen art, så att urvalet kvinnor jag kommer i kontakt med och intresserar mig för skulle dra mer åt relationsanarkister, polyamourösa och dylikt. Detta i kombination med ett litet kluster egna föreställningar och vanföreställningar som brister i självkänsla och att de sorters intelligens jag dras till är sällsynta nog redan innan jag filtrerar på art också, och att en relation med fel art men rätt människa likafullt är en guldgruva.

Sistnämnda är nog ingen vanföreställning, men det är inte heller ett liv. Med min ganska välkalibrerade känsla för människor, blir det dock en enda lång serie fleråriga relationer som mynnar i nästa lektion av nästan samma karaktär.

Det är med artriktig kärlek som det är med artriktig föda: det går att leva utan den, och den är gissningsvis också vanligare – i direkt proportion till hur sällsynt insikten är.

Vi har flera hundra år av icke artriktig föda bakom oss, i djupt invävd konstellation med vår kulturella identitet; djupt förankrade spannmålsbaserade institutioner som bröd, och mjölkprodukter samt, litet mer nyligen, socker – och våra normer är så stenhårt ingrodda i våra inre att det är sjujäkla svårt att ens föreställa sig att bana en ny födoväg i sitt eget liv där man skalar bort sådant. Blotta tanken tornar upp sig som ett berg att bestiga varje dag resten av livet ut, omgiven av oändligt tillgängliga outs, överallt vi rör oss i den omgivande värld som oftast inte vet – eller, i vad mån den faktist vet, blundat och vaggat sig till ro i lugnande denialdimmor.

Det är klart det är svårt – vi är människor, och det kostar att staka ut sin egen väg i en miljö som inte stödjer den. Det kostar att erkänna det som en addiction, och känns så orättvist för att vi inte valt den, för att den valt oss; att vår kultur valt åt oss och att, ställda inför valet då, första gången vi fick upp ögonen för hur det ligger till, vi redan levt hela livet tills nu i vårt beroende, berövade det slags utifrånperspektiv på droger man behöver för att kunna se nyktert på dem. En helsvenssonsk tjackpundarkultur, helt normaliserad, en liten bubbla folk lever hyfsade liv i, runt den breda mitten av normalfördelningskurvan, med några litet känsligare strödda efter vänsterkanten, som, om de drivits upp utan knark, levt minst lika hyfsade liv som alla normisarna som inte bryts ned nämnvärt av allt de stoppar i sig, men i stället lever jävligt jobbiga liv och inte får mer stöd av sjukvård och dylikt än “vill du ha litet dämpande preparat, lilla vän?”, när verkligheten inte inverkar på dem som på normiserna.

Ända sedan jag härom året gick Bitten Jonssons kurs i sockeraddiction och hjärnbiokemisk reparation och på så vis fick det där fina utifrånperspektivet på den värld jag vaknade i, fann mina vägar framåt och inåt i livet, har förståelsen varit samtidigt en stor lättnad och en lika stor sorg, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Jag har någon slags livslång hobby i att identifiera och resa mig ur denial, som må vara hjälper mig själv, men jag är sorgsen över att så många trygghetsinstitutioner i mitt sociala arv är må vara inte livshotande, men knyter an till en livsföring det vore sunt att klippa alla band till.

Jag sörjer det enklare liv det vore om det inte förhöll sig så här, eller om jag levde femtio generationer senare, i en fantasivärld som skulle kunna bli verklighet en dag, om vi uns för uns bröt ned alla traditionella ekonomiska egenintressen för att bibehålla vår konsumtion och vår världsförståelse intakt och oberoende av vetenskapliga rön om hur människokroppen fungerar. Om kulturer var mer referensgranskade, och rörde sig i riktning mot vad som är bra för mänskligheten, mer än vad som givet en massa ekonomiskt starka nuvarande institutioner råkar vara profitabelt idag, och vad som är bekvämt eller ger kortsiktiga lustupplevelser i våra kollektiva nervsystem.

Det här blev inte alls den not jag hade tänkt, om kärlek – det kom en sådan plötslig massa känslor jag behövde arbeta ut att det fick brista och handla om det i stället, för jag har tydligen inte ens börjat sörja eller känsloarbeta med det här sedan jag vaknade själv. Jag hoppas återkomma om kärleken i senare not.

Om du vill försvara eller invända mot något här, men själv aldrig varit i tolvstegsprogram, saknar djupare insyn i addiction, och inte kan eller vill föreställa dig att rätt stora delar av din egen världsbild är hälsofientliga, skriv det annorstädes. Av hänsyn, för att det kostar massor att upprätthålla en motarbetad världsbild och alla “men det är väl ändå inte så farligt att” fräter på den. På mig. Don’t be that dealer.