06:06 Bång! Jens Bång!

Jag har nog nämnt att jag bor i USA någon gång, ett land i väst där företagare varannan vecka skriver checkar till sina anställda, som om det vore 1955. Ett annat typiskt amerikanskt fenomen är OS, eller bristen därpå – i en monopolitisk bravur som imponerar på någon som liksom undertecknad växt upp med Systembolaget – är videala media helt fria från olympiadtäckning, om man inte först häller pengar på ett företag som heter NBC (en förkortning som bland annat står för särskilt åbäkig och obehaglig militär skyddsmundering mot ohyggliga stridsmedel: Nuclear, Biological & Chemical), för att få ta del av alla dessa svettiga flåsbälgar som väntat klart på nästa OS.

Själva bälgarna i sig är jag rätt glad att slippa, men då jag var en smula nyfniken på britternas allsköns påhitt före och efter, så tog jag mig en slug titt i piratbukten, där det, i vanlig ordning, fanns gott om kultur till låns. Och efter att själv ha kikat på invigningen och konstaterat att det vore kul att se det igen med Katla, insåg jag att hon borde få stifta bekantskap med herr Bång först. Jens, skakad men oberörd.

Så under helgen, tog vi en tur till ett litet mysigt bibliotek ganska nära Berkeley, som påstod sig ha ett exemplar av The Spy who Loved Me – vilket också visade sig vara fallet, för utlåning. Kvällen innan hade vi tillsammans tittat genom "From Russia with Love", vilken stod sig ganska hyggligt även 2012 – och jag hade inte riktigt brytt mig om att fråga mig varför det enda jag mindes av förstnämnda var öppningssekvensen i alperna som årets OS flirtade med en smula.

Jag kan avslöja hemligheten, så ni slipper forska själva: resten av filmen är ohyggligt usel! :-D Den var så platt, tam, genant och tråkig att vi nödgades bryta mitt i och byta film (till Mr. & Mrs. Smith, som i sammanhanget tog an ett sken av god kvalitet och kompetent skådespeleri från två hjältar, i stället för noll). Det var definitivt inte den Rååger Måååår Hasse Alfredsson glappade imponerat om i Spiken i Foten, som spelade bonntölpen i Älskade Spion. Däremot gav superskurken i toppen av Spectre prov på en hel scens (aldrig förr och aldrig senare skådat) emotionell kompetens i en liten monolog om en just avliden rysk agent och ex-älskare till den här filmens litet extra korkade bonnbrud, någonstans i början. Sedan bar det raskt utför.

Om jag ska välja en till Bång att värma upp Katla med före OS, med nuvarande Daniel Craig, vilket borde jag välja? Fritt fram för frispråkiga ogenerande kritikutfall mot konkurrensen i stil med mina ovan; munhuggeri uppmuntras! :-)