12:18 En barndomsdysfantasi

Någon gång på lågstadiet var jag på födelsedagskalas hos min klasskompis Rickard, ett av klassens litet mer ostyriga busfrön jag idag kan tänka mig levde på en diet av rätt mycket socker, vitt mjöl, snabbmat och läsk (redan då, på mittre åttiotalet, innan sådant blev "mainstream"). Idag hade han kanske lämpats in under någon bokstavsrubrik, på ren slentrian, om någon vuxen litet trött gett sig till att sucka över honom, för det är väl ungefär det rådande läget av "diagnos" där vi har nöjt oss sluta leta orsakssamband i Sverige, snarare än att titta på vilket bränsle som gick in i hjärnan på honom att förbränna.

Men nog om Rickard: vi var på motsatta energinivåer – som tapetblomma hade jag inte så mycket kontakt och samröre med honom då, och jag vill minnas att familjen flyttade redan innan vi kom in i mellanstadiet. Såvitt jag vet har vi aldrig råkats sedan dess.

Den här noten handlar om det jag minns av det barnkalas som utspelade sig hemma hos honom, i huset intill min bästis Martin. De serverade någon sorts snabbmatshamburgare, ett fenomen jag då hart när stött på, och det satte tydligen igång min fantasi, för jag minns mig berätta om den där märkliga kosten för mina föräldrar när jag kom hem, med de alla fantasierna skenande för fulla segel i hård vind, som fast i någon slags loop jag litet olyckligt längtade efter att bryta mig loss ur, så jag kunde få stänga mun igen och glömma bort alltsammans.

Men det gjorde jag ju inte.

Eller, ja, till slut fick jag förstås stopp på allt fantiserandet när ämnet föll åt sidan eller andra räddande omständigheter tog vid – men jag minns starkt att jag hade bränt genom all sanning om kalaset och fortsatt skena på tom tank, med fantasin som villigt fyllde i resten, och hade tydligen redan då en rätt stark etik som sade att så gör man inte, men jag var så i gasen att jag inte visste hur man slutade heller. Det gnagde mig inuti, men jag hade väl spikat min överdos socker för dagen och visste inte hur man förbrände allt det där och fick ur sig överloppsenergin (jag hade inte varit en av ungarna som började slåss eller hamnade framför en sådan snyting och satt och grät i något hörn), och tydligen var det tungan som gick på mig i stället, under tiden jag någonstans inuti kände mig obehaglig till mods över kontrollförlusten, utan att begripa vad något handlade om alls. När jag sneglar på situationen idag, är det slående hur likt alkohol det hela låter – något jag förmodligen inte skulle ha kopplat före veckoslutets intensivkurs.

Det riktigt fascinerande är dock inte känslorna jag erfor, hur jag kände om beteendet eller ens fysiologin som låg bakom, utan vad mina fantasier skenade om – för även om jag knappast kan ha snappat upp någonting av det som vällde ur min mun någonstans på den tiden, eller hade några som helst belägg för det som sprudlade fram ur min sensationalistiskt lagda ådra, är de fantasier jag så frikostigt delade med mig av påfallande i fas med vad idag folk som Robert Lustig (ledande endokrinolog och barnläkare vid UCSF) säger idag (köa gärna upp och se hans 90 minuters föreläsning "Sugar: The Bitter Truth" på youtube någon gång när du har tid – han tar upp och fördjupar sig i en hel del jag lärde mig under helgen) om snabbmat.

I korta ordalag gick min fantasi ut på att det var något medel i hamburgarna som gjorde att man inte blev mätt på dem och bara ville ha mer för att man fortfarande var hungrig, och faktiskt kände sig mer hungrig, och i ännu kortare ordalag hade jag rätt, sånär som på att huvuddelen av det där medlet var i coca colan vi nog fick till, och att livsmedelsindustrin forskat på sådant där och filat på hur man driver upp konsumtion, utan att först behöva ändra på konsumenternas biologiska behov av mat.

Robert förklarar det fint sin demaskering, och jag gör nog klokt i att skaka av mig de där skamkänslorna om att inte kunna få tyst på min skenande dystofantasi, som ju nu bevisats sann. För nu är det dags att se till att vända på skutan och göra den falsk igen, som världen bör vara stadd för nästa generation barnkalas.