10:48 Radering
Jag provade just Rapportive, ett småtrevligt och gratis litet hack för google mail, som byter ut annonslisten i högerkant mot en liten infovy med webtillgänglig information om författaren till det brev man kikar på -- närmare bestämt -- personen vars epostadress figurerar i From-fältet till det (något av de) brev man kikar på -- eller dito vars epostadress man just fört muspekaren över. Ofta hittar den ingenting, och stör inte nämnvärt (i synnerhet inte jämfört med den svada obehagligt riktad reklam från google som relaterar till brevinnehållet), och ibland visar den en liten bild av författaren, en eller flera länkar till personens profil på diverse websiter (LinkedIn, Facebook och dylikt), och/eller personens hemvist, yrke med mera.
I mitt fall visade den ett nästan korrekt namn (o i stället för ö), en korrekt nuna från Gravatar, en näst intill korrekt hemvist (San Francisco), en helt korrekt jobbtitel (troligen från LinkedIn), och en drös websiter jag förmodligen hade registrerat mig på med min gmail-adress någon gång: LinkedIn, Facebook, Flickr, MySpace, Friendster, Bebo och Hi5. Jag hade en period (förmodligen kring 2005 plus/minus några år) då jag bedrev litet hobby-research i sociala webtjänster (och i synnerhet de fenomen som deras mekanismer, presentation, finesser, brist på finesser, med mera, ger upphov till), och det kom aldrig för mig att säga upp någon tjänst jag registrerat mig till. De flesta av länkarna var förmodligen mycket riktigt profiler jag skapat någon gång, sånär som på Facebook-länken, som pekade på någon namne.
Jag beslöt mig för att städa bort i princip allihop den grundliga vägen; logga in, hitta avregistreringslänken och klicka den, efter att först ha letat rätt på epost-adressfältet och, om möjligt, ändrat den till minepostadress+websitens-domännamn@gmail.com, om websiten var kompetent nog att acceptera det, och därefter radera kontot. Det tål sägas att det är en alldeles ypperlig, och på tok för illa känd finess i epost att du kan ändra din epostadress på det viset, för att på så vis skapa dig unika epostadresser som når fram till dig, och dessutom ger dig en hint om adresskällan.
Det är tyvärr alldeles för vanligt att inkompetenta websiter vägrar acceptera epostadresser med plustecken i sig, dock, och för att kanske göra världen en liten smula bättre, passade jag på att berätta för siteägarna att jag avregistrerade mig för att deras site inte accepterade plustecknet i min epostadress (för de websiter som inte gjorde det, varhelst det fanns ett fritextfält för återkoppling).
Sedan bad jag Rapportive glömma bort alltsammans utom LinkedIn, vilket de glatt gjorde. På litet sikt ska jag nog följa Fredriks exempel och göra så mycket sorti från Facebook som möjligt är (till skillnad från dem var det ingen i min lista som verkade bedriva skurkaktig låtsasradering, med en massa krumbukter och försök att vägra min begäran om att utträda), men efter att jag nyligen gjorde ett svep genom mina data där och raderade allt jag inte skulle posta var som helst på webben, för någon vecka sedan. En titt på den här fina visualiseringen över hur information man en gång i tiden delgav siten med tiden gjorts allt mer publik, under återkommande revisioner av deras policies, är väldigt instruktiv om hur många miljoner människor som bereds åtkomst till allting man gör där; klicka på den fina grafen för att se hur dels facebookpopulationen växer med tiden, dels hur stora delar av den som kommer åt ens diverse olika data. (Den radiella skalan är logaritmisk, så de yttre skikten för i år representerar 400 miljoner facebookanvändare respektive 1.8 miljarder internetanvändare.)
Fredagens förvånansvärt neutrala, sansade, korrekta och läsvärda artikel FRA gör inte det du tror står IDG för. Litet synd att den inte dök upp när FRA-debatten lågade på som bäst. (Även om jag är glad över att fjärde statsmakten såg till att gå hårt åt luddigheterna som föreslagits om att allsköns myndigheter skulle kunna beredas tillgång till material som filtrerats fram med de här metoderna, vilket den här artikeln helt förbigick.)
I mitt fall visade den ett nästan korrekt namn (o i stället för ö), en korrekt nuna från Gravatar, en näst intill korrekt hemvist (San Francisco), en helt korrekt jobbtitel (troligen från LinkedIn), och en drös websiter jag förmodligen hade registrerat mig på med min gmail-adress någon gång: LinkedIn, Facebook, Flickr, MySpace, Friendster, Bebo och Hi5. Jag hade en period (förmodligen kring 2005 plus/minus några år) då jag bedrev litet hobby-research i sociala webtjänster (och i synnerhet de fenomen som deras mekanismer, presentation, finesser, brist på finesser, med mera, ger upphov till), och det kom aldrig för mig att säga upp någon tjänst jag registrerat mig till. De flesta av länkarna var förmodligen mycket riktigt profiler jag skapat någon gång, sånär som på Facebook-länken, som pekade på någon namne.
Jag beslöt mig för att städa bort i princip allihop den grundliga vägen; logga in, hitta avregistreringslänken och klicka den, efter att först ha letat rätt på epost-adressfältet och, om möjligt, ändrat den till minepostadress+websitens-domännamn@gmail.com, om websiten var kompetent nog att acceptera det, och därefter radera kontot. Det tål sägas att det är en alldeles ypperlig, och på tok för illa känd finess i epost att du kan ändra din epostadress på det viset, för att på så vis skapa dig unika epostadresser som når fram till dig, och dessutom ger dig en hint om adresskällan.
Det är tyvärr alldeles för vanligt att inkompetenta websiter vägrar acceptera epostadresser med plustecken i sig, dock, och för att kanske göra världen en liten smula bättre, passade jag på att berätta för siteägarna att jag avregistrerade mig för att deras site inte accepterade plustecknet i min epostadress (för de websiter som inte gjorde det, varhelst det fanns ett fritextfält för återkoppling).
Sedan bad jag Rapportive glömma bort alltsammans utom LinkedIn, vilket de glatt gjorde. På litet sikt ska jag nog följa Fredriks exempel och göra så mycket sorti från Facebook som möjligt är (till skillnad från dem var det ingen i min lista som verkade bedriva skurkaktig låtsasradering, med en massa krumbukter och försök att vägra min begäran om att utträda), men efter att jag nyligen gjorde ett svep genom mina data där och raderade allt jag inte skulle posta var som helst på webben, för någon vecka sedan. En titt på den här fina visualiseringen över hur information man en gång i tiden delgav siten med tiden gjorts allt mer publik, under återkommande revisioner av deras policies, är väldigt instruktiv om hur många miljoner människor som bereds åtkomst till allting man gör där; klicka på den fina grafen för att se hur dels facebookpopulationen växer med tiden, dels hur stora delar av den som kommer åt ens diverse olika data. (Den radiella skalan är logaritmisk, så de yttre skikten för i år representerar 400 miljoner facebookanvändare respektive 1.8 miljarder internetanvändare.)
Fredagens förvånansvärt neutrala, sansade, korrekta och läsvärda artikel FRA gör inte det du tror står IDG för. Litet synd att den inte dök upp när FRA-debatten lågade på som bäst. (Även om jag är glad över att fjärde statsmakten såg till att gå hårt åt luddigheterna som föreslagits om att allsköns myndigheter skulle kunna beredas tillgång till material som filtrerats fram med de här metoderna, vilket den här artikeln helt förbigick.)
postad 10:48 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar