09:09 Plötsliga förändringar

Veckan som gått (räknat från förra onsdagen till i onsdags, närmare bestämt :-) tillbragte jag i Berkeley tillsammans med Katla, jobbandes på distans, liksom flertalet av mina medarbetare brukat göra i allmänhet. Från jobbsynpunkt, har hela sistonet varit en smula på sniskan, med början kvällen den elfte -- då min första medarbetare delgav (i hjärtligare, om än inte fullt så pillemariska ordalag) att han lyckats såpass bra med att anställa medarbetare att täcka upp de delar av vår verksamhet som vi tekniker tittar i november kring (marknadsföring och marknadsstrategiska spörsmål) det senaste halvåret -- att företagsledningen, inte utan fog, konstaterat att han själv inte längre fyllde någon funktion i företaget. Med omedelbar verkan, deras välsignelse och goda vitsord och ingångar till fortsatta jobbsökerier i ryggen, samt ett hyggligt avgångsvederlag, lämnade han företaget, och idag hörde vi att han fått napp på något annat litet företag i trakten -- så allt väl där, tror jag.

Det kom litet plötsligt; första reaktionen var emotionell förvåning och ett slags "men så kan det väl ändå inte vara?" -- men redan vid andra tanken möttes det upp av ett rent intellektuellt konstaterande att det faktiskt var precis så det låg till. Han fyllde sedan några veckor sedan, då vi fick en företagspresident (fin titel :-), mer av en bekvämlighetsfunktion, och var mer utfasad än infasad -- och vid minnet av någon episod från blott veckan dessförinnan, då jag haft en trängande känsla av att ha lagt energi på att ta rätt på någon arbetsuppgift åt honom som kunde matcha hans kompetenser (i brist på att han just då hittat någon själv, och i stället råkat börja ligga andra till last), var det glasklart att det var precis så det låg till. En märklig känsla.

Jag har haft litet produktivitetssvacka ända sedan dess, och liksom varit litet vilse, delvis förmodligen för att en annan kollega, samma kväll, meddelades att hans far höll på att gå under hemma i Taiwan. Så plötsligt halverades vår lilla teknikkvartett, bara så där. David tycks ha reagerat ungefär motsatt, dock, så vi har tuffat på i ungefär vanlig takt ända sedan dess, och gjort en massa bra saker i alla fall, och förmodligen har jag uträttat en smula mer än jag riktigt ser själv.

Och nu i onsdags, spirade en annan idé upp ur askan, som med ens fick den litet sömnigt metodiska arbetsvardag vi tuffat på i mer eller mindre likadant, två år i sträck (vilket är stick i stäv med hur små teknikstartups brukar fungera), att likna något långt mer kaotiskt tvärkast åt sidan, det vill säga mer som ett teknikstartup brukar bete sig, i synnerhet när det inte hittat sin starka nisch än, vilket jag tror stämmer in bra på oss. Tänk om vi skulle göra som så, att vi slänger ut cirka nittio procent av all kod vi byggt upp, och närmare hundra procent av vår funktionalitet, och nischar om oss till att ge andra utvecklare inkomster i stället för att sikta på att bygga något som du och jag vore intresserade av?

Vår president var ganska exalterad, och kanske med rätta; om spekulationerna pekade rätt, och de förtjusta små siffrorna som också prunkade förtjust i sviterna av hans funderingar, kunde det vara en fantastisk plan. Någon slags motsvarande förtjusning på teknikfronten grep också mig -- kasta bort och skära ned är bland det bästa som finns för en programmerare. David såg en smula mer måttligt förtjust ut, med en viss sentimental affinitet för en del av de kreationer vi närt under åren, men strävade på intet sätt emot, han heller.

Och efter litet mer klurande och övervägande av vart det hela skulle kunna bära vidare, kom jag på ett helt litet knippe trevliga idéer om hur det skulle kunna förändra hur jag själv jobbar, från ett sömnigt, och uppriktigt sagt tämligen oengagerat idag, till ett i morgon, där jag klivit halvvägs tillbaka till det öppna hobbysysslande jag en gång ägnade mig åt på fritiden, för en bredare allmänhet. Jag tror min gamle medarbetares avgång kapade en hel hög bojstenar kring metodik och gammalekonomiskt tänkeri i oss allihop, för den sortens tänkande har mer eller mindre varit helt bortblåst från all strategisk verksamhet tills nu. Och såvitt jag ser det, är det plötsligt rentav sannolikt att jag kommer stå med ena foten i open source igen -- på arbetstid, rentav -- och sponsra världen med att förbättra fri mjukvara, på sätt som råkar gynna vad vårt företag vill hitta på med.

Nå, efter att jag varit borta i en vecka och till slut knatat upp för trappan till min ytterdörr, konstaterar jag att min hyresvärd har varit i farten igen -- det nedre självlåsande låset som dessutom är så meckigt att låsa upp att jag själv låter bli det (vilket också gör det till en utmärkt indikator på att min hyresvärd har hittat på något, eftersom de, amerikaner som de är, är jätteförtjusta i låsmekanismer de kan låsa sig själva ute med) var låst. Några minuter senare, och med en rätt stor dos nyfikenhet över vad det kan tänkas vara den här gången (senast, installerade de rökdetektorer i båda sovrummen), och befarandes att det förmodligen inte var att laga den de senaste månaderna mycket långsamt, men för jämnan spolande klosetten, fick jag upp låset, och gick in på upptäcksfärd. Allting såg synnerligen normalt och orört ut.

Tills jag kom in i badrummet, där den fåniga jätteamerikanska toaletten (ett slags enormt porslinsakvarium för avföringsskåderi och fem-sex liter vatten) plötsligt kastats ut och ersatts av en gentil snålspolande australiensisk variant, som nästan kunde tas miste på för en svensk; separata spollägen för små och stora naturbehov, krökt vattenlås för mer diskret temporärförvaring av före detta fast föda, och en förunderligt generös och ljuvt öronsmekande tystnad, när spolningsmekanismen ligger i träda, som dessa gör i allmänhet. Fortfarande med dimensioner som med besked tillåter en elefant att sitta på den utan att oroa sig för porslinskap, men det är tänkbart att det här landet gör bäst i att ha den sortens marginaler för attiraljer specifikt avsedda att sittas på.

Varde toalett! Och det blev så.