00:20 Positiva förebilder
Jag fick väderkorn på Elin Grelsson för en tid sedan, efter ett tips från en kär väninna, och noten "Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam" hamnade på läskö i förbifarten. Jag började just påta på en liten apropå på den noten, men insåg att det här gjorde sig bättre under egen rubrik, än som ett ordrikt påhäng:
Jag känner igen bovarna skuld och skam -- och har själv hittat en hel del andra med. Vi omges av för få positiva ideal att kopiera och på tok för många Icke, Fy och Undvik, framförallt. Enligt min tro är det rätt lönlöst att försöka programmera sig baklänges, det vill säga i termer som "fastna inte i kvinnofällor, skäms inte över din vikt, bli inte utsatt för X, utsätt inte andra för X, bryt inte dina ideal, skäms inte för att du inte lever upp till dina ideal" -- och så vidare.
Vi behöver positiva förebilder -- att promiskuöst kopiera från, imitera och remixa, till att bygga våra egna ideal och drömliv, åt oss själva och åt varandra. Det är lönlöst att bekämpa någonting man ogillar med förbud, förmaningar, skam- och skuld-beläggning, pekande och höttande. De verktygen är effektiva i kontrollstrukturer som låser folk inne i repressiva, destruktiva självbildsinlåsande fängelser, mönster, negativ självsuggestion och så vidare. Användbart för parasiterande influenser, men skadligt för individen.
Sedan jag började laga mina egna inpyrda föreställningar (litet ironiskt nog skapade med gott om källor som vilt kallade sig feminism, och genant nog därigenom passerade litet obemärkt över mina trösklar för kritiskt tänkande) om manligt våld mot kvinnor, och en hel faslig massa skit jag var livrädd för att reproducera i egenskap av att blott vara man -- har det gått upp för mig hur sakta jag tog mig ungefär ingestans, genom att sikta bort från, och på att inte göra ditt eller datt. Under tio år rantade jag runt i en liten cirkel av (tillräckligt) vadderad (för att jag inte skulle känna igen den som) rädsla, som mest gick ut på att inte ta ut svängarna, för att ingen skulle få för stor chans att bestämma sig för att vara kränkt, sårad av eller på mig, och så vidare.
Det var inte förrän jag fick fotfäste i en miljö full av budskap om vad och hur man gör i stället, som jag på riktigt hittade riktiga verktyg att bygga upp någonting jag ville ha, som håller och fungerar, som inte brakar in i destruktiva eller begränsande roller, beteenden, mönster eller dylikt, utan som fyller upp tankarna med goda förebilder, goda uppsåt, fritt kopierbara och allmänt gynnsamma perspektiv, sätt att bemöta, lyssna, se, höra, lämna plats åt, ge kärlek till, och så vidare, utan förankring i någon slags roll som handlar om att leva upp till någonting eller att hela tiden tolkas ihjäl av andra.
För egen del, hittade jag (och återvänder fortfarande till) allt det där i the Human Awareness Institute's workshops om kärlek, intimitet och sexualitet, i mitt fall på amerikanska västkusten. De finns litet varstans i världen, närmast Sverige i England och Tyskland (det är tydligen litet billigare och har något bättre mat här, men samma innehåll, agenda och ledare).
Jag tänker aldrig mer lyssna på någon som far omkring och predikar "du skall icke". Det är precis den sorts icke-konstruktiva oförädlade smörja som ger folk mentala bilder att fästa sina perspektiv och förankra sin världsbild i samt internalisera precis den sorts skit vederbörande förmodligen fått för sig motverka. Det fungerar inte så. Inte när jag gör det heller, om du skulle snava på någon sådan dret här, för den delen. Visst är det väl menat -- tänk om någon kan undvika fällorna jag fastnade i, genom att ta till sig mina erfarenheter -- men det riktiga jobbet går inte att munsbitsförpacka så där.
Det behövs antingen en ordentlig, högupplöst och intensiv djupdykning, som under en helgs HAI-workshop (inte för inte, brukar det halvt allvarligt skämtas om att en weekend HAI motsvarar sex månader terapi), eller kontinuerlig exponering för någon god förebild som modellerar alla möjliga bra saker att ta intryck av och internalisera, i alla möjliga sammanhang.
Kan du välja, välj bådadera! :-)
Jag känner igen bovarna skuld och skam -- och har själv hittat en hel del andra med. Vi omges av för få positiva ideal att kopiera och på tok för många Icke, Fy och Undvik, framförallt. Enligt min tro är det rätt lönlöst att försöka programmera sig baklänges, det vill säga i termer som "fastna inte i kvinnofällor, skäms inte över din vikt, bli inte utsatt för X, utsätt inte andra för X, bryt inte dina ideal, skäms inte för att du inte lever upp till dina ideal" -- och så vidare.
Vi behöver positiva förebilder -- att promiskuöst kopiera från, imitera och remixa, till att bygga våra egna ideal och drömliv, åt oss själva och åt varandra. Det är lönlöst att bekämpa någonting man ogillar med förbud, förmaningar, skam- och skuld-beläggning, pekande och höttande. De verktygen är effektiva i kontrollstrukturer som låser folk inne i repressiva, destruktiva självbildsinlåsande fängelser, mönster, negativ självsuggestion och så vidare. Användbart för parasiterande influenser, men skadligt för individen.
Sedan jag började laga mina egna inpyrda föreställningar (litet ironiskt nog skapade med gott om källor som vilt kallade sig feminism, och genant nog därigenom passerade litet obemärkt över mina trösklar för kritiskt tänkande) om manligt våld mot kvinnor, och en hel faslig massa skit jag var livrädd för att reproducera i egenskap av att blott vara man -- har det gått upp för mig hur sakta jag tog mig ungefär ingestans, genom att sikta bort från, och på att inte göra ditt eller datt. Under tio år rantade jag runt i en liten cirkel av (tillräckligt) vadderad (för att jag inte skulle känna igen den som) rädsla, som mest gick ut på att inte ta ut svängarna, för att ingen skulle få för stor chans att bestämma sig för att vara kränkt, sårad av eller på mig, och så vidare.
Det var inte förrän jag fick fotfäste i en miljö full av budskap om vad och hur man gör i stället, som jag på riktigt hittade riktiga verktyg att bygga upp någonting jag ville ha, som håller och fungerar, som inte brakar in i destruktiva eller begränsande roller, beteenden, mönster eller dylikt, utan som fyller upp tankarna med goda förebilder, goda uppsåt, fritt kopierbara och allmänt gynnsamma perspektiv, sätt att bemöta, lyssna, se, höra, lämna plats åt, ge kärlek till, och så vidare, utan förankring i någon slags roll som handlar om att leva upp till någonting eller att hela tiden tolkas ihjäl av andra.
För egen del, hittade jag (och återvänder fortfarande till) allt det där i the Human Awareness Institute's workshops om kärlek, intimitet och sexualitet, i mitt fall på amerikanska västkusten. De finns litet varstans i världen, närmast Sverige i England och Tyskland (det är tydligen litet billigare och har något bättre mat här, men samma innehåll, agenda och ledare).
Jag tänker aldrig mer lyssna på någon som far omkring och predikar "du skall icke". Det är precis den sorts icke-konstruktiva oförädlade smörja som ger folk mentala bilder att fästa sina perspektiv och förankra sin världsbild i samt internalisera precis den sorts skit vederbörande förmodligen fått för sig motverka. Det fungerar inte så. Inte när jag gör det heller, om du skulle snava på någon sådan dret här, för den delen. Visst är det väl menat -- tänk om någon kan undvika fällorna jag fastnade i, genom att ta till sig mina erfarenheter -- men det riktiga jobbet går inte att munsbitsförpacka så där.
Det behövs antingen en ordentlig, högupplöst och intensiv djupdykning, som under en helgs HAI-workshop (inte för inte, brukar det halvt allvarligt skämtas om att en weekend HAI motsvarar sex månader terapi), eller kontinuerlig exponering för någon god förebild som modellerar alla möjliga bra saker att ta intryck av och internalisera, i alla möjliga sammanhang.
Kan du välja, välj bådadera! :-)
postad 00:20 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar