12:29 Taiko vid ett tempel nästdörrs

I lördags fick jag upp ögonen för att granngården inte alls är en kristen skepparkyrka, som jag fått för mig. Kristna kyrkor av precis alla slag gödslar den här trakten (i synnerhet Menlo Park, där jag jobbar -- jag tror jag passerar tre-fyra styckan bara på kvartspromenaden mellan tåget och jobbet varje morgon, litet beroende på vilken väg jag går), och det sitter något på huvudbyggnaden som är misstänkt likt ratten på klassiska fartyg. O, så fel jag hade. :-) Det är ett buddhistiskt tempelområde! :-D

Och den här helgen firades Obon (Japans version av el dia de los muertos, ungefär), med öppet hus, basar och allt möjligt festligt. Bland de absoluta höjdpunkterna, från min synvinkel, var Taiko -- kanske dussinet japanska trummor, samt några gäng japaner och japanskor som höll några framträdanden med desamma. Jag har en smula svårt att klassificera det, men någonstans i korselden mellan rytmik, musik, dans, koreografi, glädje, stridskonst och jädrar-anamma, uppstår något synnerligen magiskt. Och det är inte så där mansinriktat, som det känns i väst: de här trumtrupperna kändes helt könsneutrala och jämnt fördelade, vilket redan det var jättefräckt.

Föreställ er tre rader av fyra stora vinfatstrummor med ett stycke ko fastnitade i vardera ändan som trumskinn, under en gassande sol. Lägg till en skock ninjas, som perfekt koordinerat dansar omkring bland trummorna och framför en mindre orkestersvit tillsammans, med trumpinnar som inte bara framkallar ljudet, utan också är tjusigt svingade i ambitiösa krusiduller. Det är liksom inte nog att det låter fantastiskt och får fötterna att dras in i arrangemanget när man upplever det -- givetvis ska det också se väldigt medryckande och stiligt ut. Till och med de små knattarna som var med i de första numren hade drill på trumpinnemanget.

För att göra det litet roligare, tjoar och småtjuter de litet då och då, liksom för att peppa varann, bonda, eller kanske gläfsa en smula i ren showglädje. För mig, som just inte sett något sådant här förr, var det litet extra tufft att tjejerna om något, kändes mer effektfulla på den fronten, men jag är övertygad om att det var precis lika mycket tjej-stridsyl som pojk-stridsyl i alltsammans. Tyvärr gör vare sig min beskrivning eller ljudinspelning dem någon rätta -- bådadera bommar de visuella delarna, och tydligen klipper min telefon-mic det bästa bångandet så det låter mer som sunkiga spruckna högtalare. Taiko bör definitivt upplevas snarare än köpas i musikformat; minst 75% går förlorat när allt utom ljudet extraherats.

Fast jag kunde inte låta bli att ge mig in i iTunes och köpa vad Taiko jag kunde hitta, likafullt. Jag tror att San José Taiko kan ha överlappning med de som framträdde i söndags (jag bommade lördagens framträdanden). Det var rätt många element gemensamma med den här inspelningen från något event, ett par år tidigare.

Om det är samma trupp, har de, om något, blivit ännu vassare sedan dess. Mums!