08:49 Stresskurva

Nu har jag haft en arbetsvecka också, efter det initiala kaoset att dra igång ruljansen här. Jag hade fått för mig att min stresskurva skulle se ut litet som en vulkan, med en djup krater kring förra torsdagen -- ett par veckors klättrande, under intensifierande packning och tidspress, följt av total avslappning när jag fått iväg allt bohag, tagit mig till Arlanda och lämnat hyrbilen jag fick ta till för att frakta det sista vi inte hunnit packa när Travel Cargo plockade upp hälften av flyttkartongerna i Linköping -- och sen en ny tvärbrant till akut stress att få till allt här, som sakta avtar allteftersom jag blir mer hemvan och får pli på allt mer, iordningställer mågot slags normalliv här och börjar leva det. Riktigt så blev det inte, på den här sidan -- en från Iowa influgen Tanya bistod med att lindra initialtörnen rätt markant -- och är den jag ska tacka för att ha hittat just min nuvarande trivsamma lägenhet.

Fast det blev en liten kollaps då kontraktet väl var signerat i måndags, och hon ville dra vidare att köpa säng precis efteråt. Jag hade tyckt det lät som en bra idé; ju mer gjort innan hon for hem dess bättre, liksom, men när vi knatade omkring på Sears, gick det upp för mig hur totalt slutkörd jag var beträffande att fatta beslut -- kontraktskrivandet hade tydligen ätit upp hela ransonen, och jag mer eller mindre satte mig på tvären och skar ihop. Litet svårt läge att förklara att varma tack för hjälpen och omtanken, men just nu kan jag faktiskt inte göra mer idag; jag har ingen aning om vilken säng jag vill ha, och det känns skitjobbigt att ens tänka på fler utlägg idag, allra minst fyrsiffriga, på saker jag inte hunnit smälta än. Hon tog det rätt hårt, och det syntes tydligt att hennes bild av oss framöver tog sig en klar törn av att jag inte kunde hantera sådant här, i samma handvändning som hon skulle.

Sen for vi tillbaka till hotellet, och kraschade och storgrät litet till, vilket var urbra -- eller jätteläskigt, om man frågar henne. Jag, för min del, stormtrivdes; det är alltid bra att blotta svaghet för sina kära, i min bok, och prata utan så mycket dämpning. Min hemmamiljö, liksom, där jag är stadig och trygg, kan hantera vad som helst och stödja andra som kanske inte är lika stadiga, vare sig jag själv är i eller efter bristningstillstånd, men det var klart i övre regionerna av hennes kapacitetsskala. Men skulle det visa sig att vi inte riktigt kan dela sådant där tillsammans, ser jag långt hellre att det bums uppdagas genom att visa sig, än att smyga runt på tå, livrädda för att upptäcka något sådant, som många långt försiktigare levare gör. Till slut landade vi båda två rätt mjukt, och jag räds inte att hon for illa, som jag annars kunde ha gjort.

Det var rätt mognande att märka hur jobbigt det var att ens prata med henne tills vi kommit till en lugn och trygg plats där jag kunde sätta in henne i detaljerna, hur min krishantering går till, och så vidare (även om jag inte gick in på något större djup i det, för att det redan som det var var mycket för henne att smälta), och insikten att det var bättre att parkera ämnet och lugnt köra hem oss först, även om det var litet tryckt stämning med outtalad animositet hängande omkring oss, ett tillstånd jag skulle ha brutit långt tidigare, om jag inte behövt köra. Emotionell fältmässighet, efter rådande behov och situation. Kanske borde jag precisera för henne så småningom att jag torde ha valt att inte alls krascha, om det funnits fler i motsvarande eller akutare trångmål än jag i omgivningen, men att det var lugna gatan och fritt fram på alla sätt, när det nu bara var jag själv som hade för mycket på min lott, nyinflyttad och spenderad. Fast hon ska också få sin tid att smälta i egen takt; mjukheter som det här, som tar tid för henne men inte mig, på samma sätt som det är precis tvärtom i de världsligare stävstyrandena.


Mia, Fredrik och andra förnamn jag inte ens kan placera, har önskat sig litet bilder av mitt boende -- och som jag faktiskt fotade litet innan jag fick de första flyttlådorna: välkomna till början av ett stort, amerikanskt sjuttiotal! En hel drös bilder dessförinnan dokumenterar litet grand hur den ser ut invändigt. Tyvärr var jag inte skarp nog att kila omkring litet i de utomhusligare regionerna utanför, där allt det vackra håller till, så det får komma litet senare. Det lilla fåtalet bilder i den (tidigare länkade) annonsen får räcka tills vidare. Fast andra har i och för sig redan fotat litet av det här, under andra årstider.

Vad jag inte lade märke till förrän allt var signerat och klart var att jag har en STOR matvaruaffär precis bakom knuten, knappt 200 meter bort, på andra sidan vägen. Och när jag säger STOR, menar jag egentligen direkt enorm; 2500 m² Safeway, fullproppad med lika mycket mat och mums som man kan förvänta sig i en bättre invandrartät ort i Sverige (spanska är för övrigt på mycket god väg att bli det vanligaste språket här i USAnien), plus en kopiös mängd amerikanska onyttigheter, förstås. Men jag har köpt på mig nästan allt jag behöver till raggmunkar; glömde bara potatis. Och IKEA i östra Palo Alto, som jag och mina jobbarkompisar for till i onsdags för att köpa mig ett jobbskrivbord, har en stor pall lingonsylt, när mina rårörda lingon tagit slut. Wi! (Så här såg förresten Safeways entré ut, senast Google-bilen for förbi. Google är kul! Jag borde hälsa på hos dem snart; de bor också ganska nästdörrs, och jag har minst en och en halv bekant där. :-)

I morgon bitti ska jag köra in min cykel till cykelaffären jag köpte den i i början av veckan för att få framhjulet påsatt, och kanske justerat -- det är en modell som lätt tas av med handkraft, om man så vill, men uppenbarligen inte lika lätt sätter på igen, då effekten i mitt fall blev att handbromsen kniper till ordentligt då man svänger åt höger, och ligger och småmaler litet även i normalläge. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle hinna till dem redan före stängningsdags idag, tittat ut öppettider, och gett mig av från jobbet en timme dessförinnan, men se, det var Halloween, och när jag strax före 19 dök upp där, hade de varit stängda redan sedan 17.

Och inte fick den söte lille fem äpplen höga batmannen som fångade mig i dörren något godis heller, stackaren. Min dessförinnan nyss mötte granne Mark hann nätt och jämnt inflika att jag var nyinflyttad, innan den lille pojken generat hade sprungit därifrån i full fart.

Batman är inte så stursk i verligheten som han kan verka på film, men så är det bergis med alla superhjältar, när man träffar dem så här på hemmaplan. Jag kan också avlägga rapport om att man inte är så petiga med städningen här borta; till och med de rätt välordnade mathaken är alldeles fulla av spindelnät, råttor och annat otyg, trots alla tappra försök att sätta upp fågelskrämmor av pumpor, och ibland spöken, mot dem. (Fast jag tror inte råttor är rädda för spöken, men för att inte genera någon, har jag låtit bli att påpeka det; det verkar nämligen vara en tämligen allmänt förankrad förmodan.)