03:19 Midnattskorna bakar scones

Jag sov ifatt tre timmar mellan 18 och 21, vaknade mitt i en symbolisk dröm med hjärnan vilt sysselsatt med att få ett litet kväde att falla på plats i en sång, och viljan att få det hela på pränt, samt ett sug efter te. Och, när jag fått min första kopp genmai-cha (grönt te med rispuffar), blev jag sugen på bröd därtill, samt att baka scones.

En kär gammal väninna som just fått svårt relationstrassel med exet dök upp i textetern, och som jag både hade tid, lust, ork och utmärkta möjligheter att ge henne en stund, men inte händer, föreslog jag litet skype:ande (mycket ojagskt -- men helt uppenbart lika välkommet), medan jag geggade med sconesdeg. Så blev det, och någon kvart senare hade hon fått litet mer closure, jag ett gott samtal och litet förnyad inblick i det liv hon lever just nu på olika fronter, en deg som var redo för ugnen, naggade och skjutsade in den första plåten. De såg rätt vita ut, men inte förrän det gått ett par minuters undanplock, insåg jag att jag glömt smöret i degen.

Experiment, med andra ord -- en plåt utan, nästa plåt med retrofittat smör i degen, i vad som är det absolut kladdigaste jag företagit mig på länge. Och, till min förvåning, blev bådadera varianterna riktigt okej: det går tydligen att göra scones utan smör, eller med smör som en sent påkommen ingrediens. Men det kändes som att det nog blir litet bättre när man har det med från början. Litet.

Det är ett ganska eget (och inte sällan väldigt bra) liv jag lever, även om jag så sällan har just något pli alls på dess rent praktiska detaljer. Men jag är, när det kommer till kritan, föga brydd över den detaljen; det är inget jag jagar upp mig över, så mycket som ett lyxproblem jag erkänner, och med varm famn tillåter mig, som en slags inseparabel, icke förhandlingsbar ingrediens som man måste älska eller hata på samma sätt som man känner inför de andra pusselbitarna som är jag.

Jag grämer mig titt som tätt över det, som nu när jag har ett hushåll och en byråkratisk härvaro i Sverige jag måste demontera och avveckla för återuppståndelse på främmande makts territorium, men min självbild deklarerar det som en integrerad existensberättigad del av mig; en slags skuggsida av andra sidor av mig jag värdesätter och inte vill bearbeta bort, och som väsentligt skulle ändra karaktär om jag försökte modellera om deras skugga till något annat.

Det är inte nödvändigtvis så, i någon slags "objektiv" mening; det kan mycket väl gå alldeles utmärkt att arbeta bort den sidan och göra mig långt bättre på en hel del av det jag är dålig på där utan att mista annat, men många och starka känslomässiga indicier har just den bilden fullständigt klar för sig, och ämnar inte på den åsikten med mindre än att tämligen katastrofala saker händer som följd av de egenheterna. Heller icke desto mindre för att det är en av mina många svagheter som jag vårdar lika ömt och kärleksfullt som jag värnar om och bejakar mina många starkare sidor.

Det vill säga jag har valt en sanning att bejaka och leva inom, lever och verkar inom den, och är på det hela taget rätt glad i resultatet, även om en del också fallit ut i det här beslutet att riva upp mina elvaåriga Linköpingska rötter, sticka ned dem i Kalifornien ett slag, gro litet nya rotskott och se om jag inte kan odla en ännu bättre existens, så där på andra försöket, i en miljö jag inte redan rutat in och acklimatiserat mig i under en massa givna betingelser det är lättare att fortsätta leva under och sakta evolvera, på samma sätt jag försökt hittills, mot ett sätt att leva som är ännu bättre för mig.

Kort sagt, att ändra ett inte sällan bra liv, till ett sällan inte bra liv. Att gå från att nu ha kanske inslag från fem-tio procent av min samlade tidskontinuitet, till att närmare nittio-nittiofem procent bygger, skapar, alstrar och sprider glädje och livskvalitet för mig, mina närmaste kära och andra som väljer in sig i cirklar som omsluter, skär eller vidrör mig. Som jag lever idag, är det visserligen rätt mycket av allt det goda jag skapar som tillkommer dessa, men med ett ganska stort hål kring mig själv det inte rinner till lika mycket omhändertagande kärlek i när jag dalar eller bara planat ut.

Ett nettoutflöde kommer jag sannolikt nästan alltid att ha; det finns och skapas för mycket älsk och jag mår för bra av att få dela med mig av det till andra: det är ingen bristekonomi, som så många betraktar kärlek. Det kritiska jag måste få till, är att det rinner in lika mycket kärlek som jag själv behöver få, inte att det är lika mycket som jag själv vill ge.

Det finns ingen vettig anledning att det skulle ligga något likhetstecken mellan dem, och varje försök (från mig eller någon närastående) att ansätta ett, leder till en massa dumheter som att de jag älskar skulle känna sig tvingade att tävla med mitt hjärta för att hålla jämna steg med mig, om jag började stråla mer än tidigare, till exempel -- och kunna få dumma ekonomiserande tankar som att min kärlek borde sättas koppel på och begränsas, för att de inte ska uttömmas. Det tycks vara ett inte helt ovanligt monomönster jag förmodar är ovanligare i min emotionella hemvist.

Sen är jag medveten om att jag som kommen från många års underskott i älsk har lågt ställd ribba i att inte kasta mig efter någon som älskar lika mycket som jag -- men även den formuleringen är en smula förrädisk, för även om jag torde fortsätta min livsbana med en primär partner, enligt bästa nuvarande förmodan, antyder det (odeklarerade) sammanhanget att det skulle åligga henne att möta mitt behov, eller min kärlekskapacitet, snarare än att det är min miljö och mina levnadsbetingelser som ska göra det, som är den målbild jag strävar mot: att bygga en levnadsmiljö som möter mina samtliga behov, odlad av mig själv, mina kära, och alla andra som vill bygga på den i harmoni med mig.

Det vill säga mer åt mekanism än personliga ansvar, även om de senare likväl utgör en del av bilden. Idag faller det där ansvaret på mig själv allenast, i någon mån; jag har inte skolat in andra i att ta plats i mitt liv så mycket som jag vill och behöver, och heller inte lärt upp särskilt många att ta till mig, när de skulle ha utbyte av mig (vilket lustigt nog också är ett av mina svältande behov), och att de jag faktiskt lärt det, inte bor inom räckhåll för min rörelsesfär. Autonomin i den billöshet jag mycket avsiktligt valt hittills, blir starkt begränsad av planera och veckans dagar och klockslag, framförhållning; kalendertid, det där jag är så dålig på.

Det begränsar mitt här och nu, men har tvingat på mig en del nyttig övning, så jag i alla fall hjälpligt behärskar en del av handgreppen, om än med litet sämre ekonomi i det ibland. Och jag har hittat favoritbussbolaget bus4you, som, med fullkomligt utmärkt komfort, tar mig mellan mina tre livscentrum Stockholm, Göteborg och min jordkula i Linköping -- så jag har överlevt det senaste året. Jag är nöjd med vad jag lärt, och ser delvis fram emot att prova på ett liv där jag måste ha bil, och kan skaffa mig en finfin (på sikt) plugin-hybrid, att bidra litet till att rädda världen med. Teknik jag med gott samvete bejakar och låter fler inspireras till och som inte känns äckligt och fel, som jag sett bilism hittills.

Men nu kom jag av mig. Mot ett liv där de jag älskar bor inom en bättre ställd handlingsradie i tid mätt (ja, det är inte den första punkt jag torde få till -- min älskling där borta bor i Iowa, mitt i norra USA-smeten, då jag själv hamnar mitt på västkusten), där jag har ett minsta möjliga sociala liv garanterat av ett antal andra människor omkring mig på jobbet, och där jag frotterar mig mer med nya och gamla bekanta än det nätliga russinplockande som blivit ganska mycket ett universalmönster mitt liv i Sverige följer. Det har både starka och svaga sidor, och bland de svaga finns helt klart att jag får färre inslag av att ledas in på nya spår jag inte sökt eller banat väg för själv så här -- när jag driver alla hjul själv som förste och siste pilot, är det helt och hållet mitt eget ansvar att läsa karta.

Och det är ju litet larvigt att envisas med, när jag tar sådan glädje ur att följa, snarare än föra. Jag för gärna med stadig hand där känslolivet blåser snålt och träskmarker kan tyckas breda ut sig mot alla horisonter; sådant där klafs hittar jag i och har såväl inbyggd karta, kompass, simfötter, barometer och våtdräkt. Det kan dras in var och när som helst efter behov och behag, men jag beger mig helst ut på expotition under någon annans ledning och spårljus för att hitta och bekanta mig med andra världar och miljöer att bredda min egen med.

Den här vändan ska jag inte ta någon standardiserad "Ugh man: Ugh föra"-roll bara för att jag tror att jag måste och förväntas göra det, utan glida in vid rodret mer då styrman kantrat, båten sprungit läck, och det vore aldrig så fint med ett varmt, torrt ombyte kläder, en kopp varm choklad och ett vindskydd mot orkanen. En litet nischad autopilot som träder in, och faktiskt gillar läget, på riktigt. Jag har provat, och min värld blir inte mycket bättre än så. Men jag har ingen anledning att stå där vid rodret när det inte blåser kuling, vi tar in lika mycket vatten undertill som uppifrån (eller egentligare från sidan) och det tycks sticka upp en massa vassa rev bland bränningarna där sjökortet säger att man egentligen borde gå fritt.

Det är rätt mycket det ska bli spännande att göra annorlunda från början.