13:02 Halvformulerat oförmedlat

Jag sitter på Nyköpings busstation och idisslar blandade tankar från sistonet, för närvarande fröken I:s. Hon hänfaller ofta till ett slags kommunikationsvakuum, som äter upp halvformulerade tankar eller meddelsamheter, då de inte slipats riktigt färdigt till att uppnå en grad av fullbordan där de skulle kunna stå för sig själva, som ett enkelriktat budskap, frilagt från missförståndshärdar och dylikt. En budskapsenhet man kan släppa på någon, bedöma konsekvenserna av på förhand, och sen liksom ha gjort sitt.

("Shrink-wrapped one-way, one-shot, preempting conversation; pre-digested and fully laid out", fyller mitt engelska-sinne glatt i, när jag försöker få ord på det.)

Titthålsoptimering med avseende på minimering av replikskiften, liksom. Jag säger allt jag vill ha sagt i en enda färdigplanerad klump. Som alltså allt som oftast fastnar i halsen, eller redan på ritbordet, så den inte kommer ut alls.

Litet ledsamt, förstås, i synnerhet som jag så gärna lystrar till din tunga, dina tankar och vad som händer i ditt liv, och än hellre hjälper dig berätta och formulera det, när du fastnar någonstans i skildringen. Jag tycker om den sortens samtal, och att hjälpa till att hitta rätt ord, när något inte riktigt täcker in det man ville förmedla. Samarbetet som saknas i eget skrivande.

Ju bättre jag känner den jag pratar med eller ämnet det pratas om, dess oftare går mina ord in i skildringen med precis rätt passform och känsla. Det är litet som samarbetet och växelspelet att älska eller vårda, men kring kommunikation och berättande i stället för njutning eller omsorg.