12:03 Alla avskeds afton

Det är i förrgår. Det är söndag. Broarna brinner. Det är den sista dagen, och den första.

När jag är förälskad är jag osårbar. Att hoppet blev ett kliv, ett tramp och därtill ett snett, var aldrig meningen. Likväl landade det nog i mellangärdet, och inte som en len susning i hjärtetrakten. Mina ömmaste ord fann en öm punkt, och kränkte. Så poetiskt på något vis, att smärtan kan sublimeras i något bitterljuvt. Att det bor skönhet också i det misslyckade.

Det pyr i glöden. Askorna rasar ihop. Låt oss återvända till den andra sidan, där dagen sakta gryr, samtidigt som solen slocknar i en annan dröm.

Vi bröt upp till slut. Tyngderna flöt upp ur mitt hjärta och skvalpade sakta bort i strömmen. Om en vecka avtecknar de sig blott mot horisonten. Det har dröjt så länge, gjort så ont, och blivit allt värre utan att någon låtsats om att det borde röjas ur vägen. Samboende kan vara så rätt, och så fel. Relationer kan ha en grund, men kan också sakna den. De kan ta slut, och låta nästa dag gry.

Fri som en vind, som leker i glödblommorna. Någon levde här en gång.