2006-04-09

08:19 I hennes majestäts hemliga tjänst

Jag drömde intressant härom natten. För det första, hette jag Jeeves, och var född och uppväxt i Storbrittannien, och för det andra, var jag inte butler, eller ens en gentleman's gentleman. Så ingen Wooster. Men yrke hade jag, och ett av de strategiskt viktigaste i kungariket, därtill, i hennes majestäts hemliga tjänst. Ett så viktigt yrke att redan dess titel var klassificerat hemligstämplad, privilegierad information förbehållen endast de i kungefamiljen som personligen hade något samröre med mig. Officiellt hade jag i stället en genialiskt uttänkt annan yrkestitel, som överensstämde minutiöst med att jag syntes samman med kungligheterna i alla de sammanhang jag kunde råka dyka upp, och därtill en så nondeskript titel att media inte ens tittade åt mig en första gång. Och då ska man betänka att det här är Storbrittannien vi pratar om, där drottningmoderns en kvart sena frukost är såväl förstasidesstoff som en extrabilaga av tidningen om spekulationerna. Ja, mitt fingerade yrke utklassade vilken "Best boy", "Grip" eller "Gaffer" som helst i filmvärldens listor över ansiktslösa krediteringar. Jag var, rätt och slätt, så nondeskript i min officiellt antagna yrkestitel, att jag inte ens kom ihåg det själv, när jag vaknade.

Men i mitt yrke, var jag Chief Officer of the Emotional Needs of the British Royal Family.

Detta fordrar förmodligen närmare förklaring, ety man inte kan begära att var och en är insatt i vare sig Brittiska mediala förehavanden, eller kungliga dito. Det har under eonerna utvecklats till ett allt mer intrikat skyttegravskrig mellan dessa två faktioner; kungahuset å ena sidan, tabloiderna å den andra, som är så upptrappat att vi vanliga dödliga inte skulle överleva att vara kung för en dag, en gång. Medierna ser Allt, och kungligheterna projicerar en helt perfekt yta av komposition, naturlig kunglig grace och självklar auktoritet, ständigt i total emotionell balans. En kunglighet har aldrig en dålig dag, viker aldrig en tum, och har alltid överhanden. Hur detta alls är möjligt? Ja, det har kvällstidningarna ingen aning om, även om de väl kanske tror att det är de som härdat dem genom åren. Men, mellan skål och vägg, strikt konfidentiellt, oss två emellan...

Enter Chief Officer of the Emotional Needs of the British Royal Family -- enter Jeeves.

Under ett massmedialt tryck som i termer av fysik skulle mäta sig med att befinna sig vid botten av Marianergraven, iförd en ledig fritidsbyxa av poplin, vill det till att den yta av stål en kunglighet oreflekterat oberört visar upp, inte har minsta spricka. Och det har den inte heller, för inte bara är mitt yrke ett av de hemligast tänkbara, utan dessutom ett av de allra bäst utförda. Att skjutjärnsjournalisternas desperata försök att nosa upp skandaler och smaskiga förehavanden som skönjas i blickar, antydningar eller oförsiktiga ögonblick fallerar så fatalt, är inte bara för att kungafamiljen spelar egon i perfekt mental balans och utan svagheter; tvärtom, det är för att ytan inte är spelad, balansen är total, och intet fattas dessa hårt ansatta själar inombords. De har alla precis vad de behöver, precis det liv de vill ha och får utlopp för samtliga sina begär, hur braskande rubriceringar de än torde kunna utmålas i på kvällstidningarnas löp. Detta, mina vänner, är enkom Jeeves' verk. Det är mina talanger för mitt yrke, som förskjutit maktbalansen till kungafamiljens favör. Den brittiska kungafamiljen är den första i världen, i vilken alla emotionella brister över huvud taget är utrotade och ständigt hålls stångna av väl tränade händer och en finkänslighetens överhjärna, vad beträffar handhavandet av andra människor och att pussla med behov och släckning.

Ibland utförde jag allt hantverket själv, ibland ombesörjde jag bara att se till att hitta lämpliga människor som på utmärkt diskret och bra sätt svarade mot kungligheternas sexuella och själsliga behov, men slutresultatet var och förblev detsamma: ingen mår så oklanderligt bra och kan så helhjärtat ägna all sin mentala energi åt att göra precis det de vill ägna den åt, som den brittiska kungafamiljen. De är inte en spelad löjliga familjernas schablonbild av perfekt lycka, de är lyckliga, nöjda, och lever i det kreativa flöde där vägen vidare genom självförverkligande är den oförtrytliga vardag som sträcker sig obruten över månader, år och årtionden.

Och jag älskade mitt yrke. Allra bäst älskade jag den söta brittiska prinsessan, cirka 20, som var mycket taktilt orienterad, och behövde gott om fysisk kontakt för att vila förnöjt i tillvaron. Henne hade jag aldrig anledning att anlita tredje part till att bistå mig i mitt emotionella orkestrerande och ständiga pussel med behov, möjligheter till mättnad och det breda galleri och stall jag ansamlat och drivit upp genom åren. Funnes det någon spricka i min egen professionalism, rörde den definitvt Princess Fi.

Det här kunde vara början på en fantastisk snaskig tantsnusknovell, tror jag, och jag kan gå i god för att den var baserad på en fantastiskt angenäm dröm, men tyvärr var den bara i en del, i alla fall hittills, och jag var så att säga mer upptagen med mitt eget arbete än med eventuell omgärdande plot för att få vittring på en långkörare. Så det blir förmodligen inte så mycket av det.

Men det var intressant att vakna ur den drömmen, och ha en mycket stark känsla av att det kanske redan är så här. Kanske inte i det brittiska kungahuset, som inte direkt har överhanden med sina blaskor idag, men väl någon annanstans där det rör Viktiga Personer och mediegestalter.

Alternativt, om det inte är så här, kanske det faktiskt borde vara eller bli mer så, någonstans. :-)

Självklart handlar det förstås inte alls om att jag skulle behöva en sådan där person själv, som höll mig flytande, så jag kunde ägna min egen energi åt att fokusera på viktigare, eller i alla fall mer produktiva saker än att jaga rätt på en emotionell balans och välnärdhet att stilla drömma om. Oh, nej. Hur skulle någon kunna få något sådant för sig?

1 kommentar:

Anonymous Mia* skrev...

Jag tycker absolut att du ska använda det där till att göra något litterärt! Tänk att få läsa något du skrivit, på riktigt.

09 april, 2006 11:42  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se