2007-04-02

06:53 Nykläckt kulting?

Jag har börjat gå på zoo. Ett ex och nära vän (jag ryser alltid litet när jag grupperar ihop två substantiv av olika kön så där; ibland är neutrum och reale olja och vatten) hänger på ett zoo för reptiler och annat snarlikt, och blir jättecharmerande till sig så fort hon får ögonen på en bäbis i hennes smak. Gemensamt för båda zoo:na är att de inte är zoon i egentlig mening, och bor på nätet. För en annan dito är det humanoida bäbisar, och det är trevligt att se de våta blickarna en sann bibliofil dränker dyrgripar i antikvariat med. Fast nu glider jag litet sidledes från vart jag var stadd hän.

Mitt eget zoo du jour är Spray Date, som jag antagit en rätt lagom, lättsam, nonchalant attityd till på senare tid. Min första reaktion på det när jag stötte på det, har jag för mig var närmast förnärmad -- det var antastligt dåligt för vad det är gjort och tänkt för, i min mening; för litet utrymme, unket bete och inrökt stämning som tar fram det sämsta ur inhysingarna och fostrar och uppmuntrar till fullständigt värdelösa utbyten på ytan. Och i själ och hjärta är jag nörd -- ett nördskap som har en rätt högt ställd etik för vad man får utsätta andra människor för, och Spray Date var helt enkelt under all kritik, och levde inte alls upp till det där. Charmigt eller i alla fall litet fånigt, jag vet.

Men om man helt stryker ett streck över att det skulle ha verkshöjd av något som helst slag, och helt enkelt bestämmer sig för att man är på zoo (med personal som bryter mot alla lagar som inte finns om humanitär behandling av människor i cyberspace, illa städade lokaler, dålig hygien och världens minsta spiltor, må vara) och bestämmer sig för att det snarare är ett slags självvalt utbrytarkungsnummer var och en gett sig i kast med -- att hitta en dräglig tillvaro i sina respektive spiltor, för att sen strosa omkring och titta på de andra inburade djuren -- så blir det plötsligt stundtals nästan kul.

Som bonus kan jag litet indirekt observera mig själv litet från sidan och förtjust notera hur jag själv beter mig när jag strosar omkring; vilka burar jag går fram och kikar på och varför. (Självinsikt är en kunglig hobby.)

Fast på sätt och vis är det inte samma Spray Date jag surfar på som andra ser; jag fuskar, som Fredrik kallar det, som vanligt. Inte konstigare än att aktiehajar kan ta på sig sina insiderglasögon och röra sig på sina marknader med bättre förutsättningar än andra, eller att rättshaverister med lagboken på sina fem fingrar (de som inte blivit avgnagda av för mycket kaffedrickande) kan ratta samhället och sina rättigheter bättre genom kryphålen än folk som lägger sin kvalitetstid på annat i stället; på nätet har jag min trollkarlshatt på mig, och finner jag att jag irriterar mig för mycket på några begränsningar som råder, ruckar jag på dem. Om du inte har något sådant där område där du är kung och gör som du vill, borde du se till att intressera dig för något, så du någon gång kommer dit; det är roligt att kunga.

(Fråga kungen! Hans område är nystavning. Nä. Men väl att åka motorfordon, tror jag; han har licens för att köra allt i landet med motor eller hjul på. Och kanske jakt. Det är kanske något som går i familjen, för övrigt, att döma av den fina tidningsankan -- Prinsessan Madeleine: "Jag sköt mitt första rådjur." Barn i nöd blir nästa uppgift för prinsessan Madeleine.)

Nå, så mitt SprayDay har faktiskt stora tittgluggar för varje bås, som djuret som bor däri kan titta ut på mig genom. Säger jag Linköping! tittar det ut en massa Linköpingskor på mig, och det är ju trivsamt. Fast nyligen har jag mer sagt Göteborg! och tittat på göteborskor. Varför är jag inte riktigt säker på; det är ett ruggigt ställe, men jag har ett par goda vänner där och ämnar hälsa på i alla fall den ena om ett tag, och hade väl löst planerat lunch "någon gång" med Ida också, och hur som helst spelar det inte så stor roll vilka klimatzoner man kikar i när man går på zoo; ruggig dimma som fryser märg och ben ur en och blöta, kalla spårvagnskurer kanske fostrar en särskild sorts människor som utmärker sig från andra? Vem vet. Det är pittoreskt i små doser, i alla fall.

Mitt primärbeteende är i alla fall tydligen att trolla fram plus-minus-fem-åringar (fram för kreativa nyord!), och sen gå fram och titta på de som tittar ut som väcker in nyfikenhet på hur de skulle se ut eller bete sig under njutning. Lätt disorienterade, filosofiska eller redan njutiga ansiktsuttryck tycks ha visst företräde; predispositionen för att njuta av livet i största allmänhet intresserar mig tydligen storligen. Det är nämligen precis samma sak jag kikar efter på närmare håll, där man kommer åt att läsa vad de säger till allmänheten, från sitt grunda lilla ordfängelse för en halv frukost.

De flesta påpekar att de tycker om musik, att resa, gå ut, gå på promenad men också att vara hemma och mysa litet. De tycker också mycket om sina vänner, och ibland sin familj. Inget förvånande i det, må vara; jag kanske kan låna ett litet tips om att det kan vara klokt att beskriva sådant som utmärker en själv, snarare än de drag man har gemensamma med det stora flertalet, men som jag inte har den publik jag pratar om är det förstås rätt fånig hjälp att ge, och hur som är inte pennan allas ständigt villiga följeslagare heller.

Det är rätt gott om "hej jag är dålig på det här vill du veta något får du fråga hej då", också. "Jag tror inte riktigt på det här men tänkte att det kan ju vara värt att försöka" likaså. Det där senare tror jag är defensiven för att motivera sin närvaro i spiltan, i egenskap av att vara en miljö av lägre rang att söka efter sin befruktare i än andra miljöer, i spiltägarens egna ögon. Många av honorna i denna miljö har också försökt hänga upp en liten Wunderbaum i sin spilta, för att hålla den värsta avföringslukten stången av alla de illaluktande förslag som väller in över dem från de svin som pinkat in sina revir/jaktmarker där och provar lyckan till billig kopulation. Överallt, envist, och jämt. Jag vet inte om det gör så mycket till eller från att hänga upp en anti-mistel i sin spilta; svin saknar såvitt jag vet läsförmåga, men kan tyda bilder och känna skillnad på hankön och honkön. Det räcker i alla fall rätt bra för att hålla sin dynga till den hälft av populationen de vill surra kring; felfrekvensen är så nära noll den kommer.

Så bilden av zoo:et är, som på många andra håll online, att hygienen är rätt mycket bättre än medeltalsverkligheten, om man vistas på zoo:et med en liten flagga på huvudet som säger "hanne!", och rätt mycket sämre, för dito "hona!". Själv ser jag det mest indirekt, via alla Wunderbaums. Om tjejer någonsin slår sig på att bygga webfora för dating, torde det vara lika självklart med inbyggda skamfilter som mailtjänsters spamfilter. Än bygger dock tjejer inte de här siterna i någon större utsträckning; gjorde de det, skulle kvalitén vara litet högre. (En roande sanning är att en av de mer välbyggda är Lunarstorm med målgrupp "flickor i lägre tonåren", på en höft, och med siktet ställt på att ge dem gott om textuellt utrymme. Det är dock primärt sjuttiotalistkillar som byggt miljön, såvitt jag vet.)

Nå, jag sade att mitt eget väderkorn var kalibrerat åt njutning och filosofi, och då och då är det något som pinglar till litet i den klockan, när någon som är litet du med både språk och sig själv och tycks reflektera och göra aktiva, medvetna val skisserar livet som hastigast innan bläcket och spiltväggen tar slut. Jag snavade just på en som tycktes ha en fantastiskt skön attityd till livet, sig själv, att man gör litet som man vill, och på litet sikt hamnar där man vill vara så länge man går i den riktningen. Hon hade också, vad det verkade, ett mer eller mindre livslångt projekt att fylla hela sin kropp med permanentsmink med små och större homager, litet grand som nutida grottmålningar från tvåtusentalet och härikring. En arm skulle visst kläs med alla rockidoler som gjort sig förtjänta av en plats där. (Och här förvånade jag mig själv litet med att konstatera att det faktiskt inte såg så pjåkigt ut alls.)

Hon nämnde också att hon tycktes ha större behov av sin Wunderbaum i verkliga livet än på nätet, och fundrade på om hon inte egentligen var ute efter någon charmiga datanörd med ett socialt liv vid sidan av det intresset, som fungerade litet som hon själv; kanske är det rätt vatten att söka dem där? Jag tror hon är rätt ute. Den typen har nog lätt för att bli litet harhågsna inför färgstarka flickor, vilket dock inte brukar bekymra svin det minsta. I alla fall å det första talar jag av erfarenhet (och insikt i många parallella liv), och noterar med stigande intresse att jag börjat sadla ur på den fronten och inte alls finner det något svårpasserbart att slå mig i slang med intressanta människor. Framförallt inte på nätet, men det börjar lätta på andra fronter med så smått.

Jag har spekulerat litet i om det kan handla om en trubbighetsskala där jag just kläckts till späd kulting och, om jag inte passar mig en smula, förr eller senare hamnar i andra änden, som vilket annat svin som helst; en gammal galt med för få fobier för att bekymra sig över andras reaktioner, tyckande och tänkande, och med mest öra till galtens junior. Ganska lös spekulation än så länge, men att tanken på att vara singel och delvis trivas bra med det är en som besökt mig oftare på sistone har i alla fall tänt tanken; jag känner inte igen riktigt mina egna trivselvattenhål i det.

Fast det är nog att dra stora växlar av små fjädrar, för att kontaminera begrepp en smula. Så sent som i tisdags, noterade jag också att jag har kvar en del av min prinsess-skygghet. (Jag vill ha tre s i det ordet, sådeså!) Tisdag är fortfarande dansdag, och i egenskap av övervintrad nybörjare på nybörjarkursen (enda schematiska möjligheten för min del) är jag ganska varm i kläderna, vad stoffet beträffar, så jag har full frihet att ägna större delen av min uppmärksamhet åt att se och socialisera med andra, vilket gör mig gott. Jag är nog i någon mening inte så bra på det än, och det är kul att utvecklas; i år blir det mer på den fronten än i dansen själv, som förra året. Det stör inte att dansen mer blir vanebyggande och teknikslipande; möjligen är det litet synd att jag börjar mista den mysrusiga känslan av att rulla in och ut flickor ur min famn, som var ett jättestort belöningsmoment när jag just kommit till Lindy Hop och turen recover alltid fick det att ta ett stort trivselskutt inuti, då i synnerhet när man dansade med prinsessor (och det är inte direkt ont om dem, heller).

Mest hemma känner jag mig när jag dansar med de riktiga nybörjarna som varit med bara sedan terminen börjat, men jag har inte fått så många namn på kartan, tyvärr. Det som är tydligast på kartan är Anja (eller Vanja; namnaminne nolla), och hon är rolig. I alla fall är det alltid väldigt kul att dansa, prata och experimentera med turer med henne; lekfullt, kort till skratt, varm underton och breda leenden, och nytt eller halvnytt för dagen var jigwalk, som är litet vilsammare att dansa än lindysexor, när tempot i musiken är olidligt högt. Vi höll i alla fall som bäst på att prova hur många turer ur vanlig lindy vi lyckades få till med jigwalksteg i stället, och det gick väl inte så vansinnigt bra, men vi höll på att skratta ihjäl oss av försöken i alla fall, eller just därför. Väl nöjda med våra vedermödor efter ett par danser (det är kutym att ta dem två i stöten i Sverige, åtminstone om det inte är en väldigt ojämn könsfördelning för dagen), bjöd jag upp, blev uppbjuden av eller hamnade i den vagt suggererande situationen "det är bara du och jag som är fria radikaler på dansgolvet" med en prinsessa strax efteråt, jag minns faktiskt inte vilkendera, och rätt vad det var var allting som förbytt.

Jag hade gått från hjärtligast tänkbara vi-skratt till att inte alls känna mig det minsta hemma eller vi, och det kändes liksom synd om henne att ha någon del i förvandlingen, hur indirekt den än var. Spänningsläget ett annat; hon långt mer hemma i dansen än jag, reliker av gamla vittrande rang-associerade osäkerhetsdippar kring flickor med prinsesslook och ett mer stelt och koncentrerat på att försöka göra rätt enligt något slags protokoll, för att signalspelet ska fungera, och resultatet ett toktråkigt, utarmat, enahanda och spattigt mekaniskt dansande, så gott som helt berövat på glädje, inspiration och experimenterande. Hon är inte riktigt den som själv tar ledarroll, hittar på saker och ger tips och vinkar, som skulle kunna mjuka upp mig till ett mer lyssnande än försöka-leda:nde, heller, så det var mer offerdans; låt den ta slut någon gång, så vi var och en kan gå vidare.

Tråkigt, men jag har inte riktigt lurat ut hur jag bryter det själv än. En utmaning, kanske; någon gång knäcker jag det. En enkel väg vore att lära känna henne på ett mer personligt plan, gissningsvis, så det blir mindre anonymt, litet hjärtligare och mer uttalat tillåtande, blottat och prestigelöst, och så hon hjälper mig se genom det prinsessiga som känns mest som en vägg jag inte kan se in till människan bakom genom. Det är en sak jag tycker bra om med nätets möjlighet att lära känna insidan först och mest, innan den förankras i utsidan; den jag känner och förstår någonting av insidan av, får sen vara hur prinsessig som helst -- som mitt senaste ex, till exempel -- utan att det bekommer mig det minsta.

Det hjälper för övrigt precis lika bra om jag vet att vederbörande känner mig väldigt djupt, även om jag inte känner henne; om jag känner mig blottad, genomskådad eller förstådd, hur man nu ska säga, eller att jag känner att jag förstår henne, har samma sorts effekt på mig; det blir avväpnat och familjärt, tryggt och hemma, om jag bara känner att åtminstone en av oss kan se och förstå hur vi båda resonerar och reagerar på varann. Har ingen den överblicken och förförståelsen, är vägen mycket längre och passerar väldigt många fler små checkpoints medan man sonderar terrängen och impulssvar på allting. Och fler nojor och småhinder som sätter käppar i hjulet, som sagt.

Jag har visst ögnat genom två tredjedelar av zooet Göteborg den senaste tiden (det finns cirka hundra sidor med femton på varje), så snart får jag nog byta stad igen.

Jo! Jag har fått något slags utredningssvar från den som hyrts in för att göra en värdering av min utbildning, för att se om jag kan få ett H1B-visum, om jag är kvalificerad nog för det (amerikanska immigrationsregler är byggda för en tid då meriter i första hand kunde mätas på papper i omfattningen av innehavda examina), och utredaren menade tydligen att jag hade "the equivalent of a U.S. Bachelors degree in Computer Information Systems", till mitt eget stora nöje. :-) Det är sannolikt nära sanningen, men jag har ingen aning om hur man kan komma fram till det ur vad material jag tror funnits att tillgå för att styrka påståendet.

Hade jag haft tillnärmelsevis lika många studiepoäng som de jag är mest van att umgås och prata med samt känner mig mest hemma intellektuellt med, hade jag nog redan suttit i en västligare del av världen under en rätt mycket tyngre arbetsbörda än nu, men jag klagar inte. Kanske blir det hösten 2007 i stället för 2006 jag åker på vikingatåg i västerled. Borde jag skaffa mig en blåtunga eller rödnäbba tills dess? :-) Jag gjorde mig i alla fall av med mitt bockskäggsexperiment härom helgen, och konstaterade litet nöjt att det inte rönte samma uppmärksamhet som när det dök upp. (Den enda som kommenterat det var min mor, som undrade om jag inte hade en mustasch senast vi sågs. Nästan rätt.)

Man njuter mer av att vara nyrakad när man har kontrasten mot att inte vara slät och len i färskt minne. Och man njuter mer av att vara ensam i sitt eget gryt när man haft en osökt inneboende en tid, så man känner all rörelsefrihet man har i tid, rum och hänsynstagande. Nu ska jag bara lappa ihop mitt dygn så det stämmer med soldygnet också, så är nästan allt toppen igen. Jag har fått tillbaka hacklustan igen, om jag inte redan nämnde det härom dagen. Det regerar att ha sin inspiration till sitt förfogande. Snart vaknar nog nördbloggaren i mig också, som gått i ide en tid. Borde komma ihåg att skriva ett förslag på Greasemonkey-listan också, som jag lovade Henrik. Och lägga ett par öronproppar i alla olika väskor och jackor jag har, för framtida tågresor och dylikt. Min agenda är full med blandat småplock. Bara att hugga några punkter då och då, så är det snart avbetat igen. :-)

1 kommentar:

Anonymous Mia* skrev...

Jag läste "Linköpings-kor" och fick mig ett gott fniss. :)

05 april, 2007 18:18  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se