14:07 Missförstådd polyamouri

"Men tänk på Mimmi?!"

Det här tror jag är den vanligaste bilden av hur polyamouri fungerar i praktiken bland allmänheten. Man kanske vet om att paraply-termen polyamouri i sig bara betyder flera kärlekar (en fulblandning av grekiska poly- för flera, och latinska språkfamiljens amare/amour/amor för kärlek), och i teorin kan se ut på olika sätt – bra eller dåliga, för inblandade parter – men att det, när det kommer till kritan, nog ändå alltid blir litet som med andra idéer som kan se bra ut på pappret, som kommunism: omsättningen av idén i praktiken skapar en väldig massa lidande i kontakten med den mänskliga naturen, och den helt vanliga mänskliga bräcklighet vi alla i slutändan lever i och med. Något luktar litet unket, och det känns som att någon far illa. I Lindsey Stirlings skämtbild ovan: Musse och hon har en fin stund, och någonstans i den just för stunden osedda bakgrunden anar vi att Mimmi, Musses förmodat monogama partner, inte direkt gillar läget. Och, outtalat men viktigt – att Musses, Mimmis och kanske biet Lindseys världsbilder förmodligen alla är samförstådda om att det vi ser på bilden är regelbrott i relationsbalken av vår kulturs perspektiv på hur kärlek får och bör utbytas mellan älskande eller attraherade parter, där Musse och Mimmi har en Relation, och Lindsey och Musse i sin tur kanske attraheras av varann, men inte har en Relation.

Jag säger tror i första meningen och stycket ovan, för det är nu väldigt länge sedan jag själv omfattades av den där tron, men jag vet bestämt att det var så jag också såg på polyamouri i början, fram till kanske 20-25-årsåldern, innan jag hade kommit närmre dess egna värld, och (helt!) annorlunda perspektiv på kärlek, relationer, öppenhet, tillit, intimitet och en hel mängd andra intressanta saker, som tar tid och en smula ansträngning att byta bas till. Innan jag själv approprierat de annorlunda fundament polyamouri bygger på, var den kontakt jag hade med polyamouri huvudsakligen begränsad till alla dessa skärvor av utfallet av Lindsey-Musse-polyamouri, som det faller ut mellan en eller flera människor som utgår från monogama, västkulturella själv- och omvärldsförståelser, vänstrar, och sedan hamnar i svartsjukedramor av diverse slag, att någon far illa och någon annan, typiskt en privilegierad part, inte tar något eget ansvar för övriga inblandades välmående, för resten av världen och kanske de inblandade, bortförklarar sin egen skuld i dramat med att hen är polyamourös, som om det skulle ge någon slags självdeklarativ syndaförlåtelse.

I det här sammanhanget är alltså polyamouri en slags etikett, som för talaren betyder att hen självdeklarerat som "någon som vänstrar, och tycker att vänstrande är bra", i en värld där relationer egentligen fortfarande är för två, och brukar förstås precis så som större delen av resten av västvärlden förstår relationer och ansvarsförhållanden för känslor, med mera, där en typisk outtalad, men basal huvudkomponent, är att den som bär ansvaret för en sårad eller utsatt parts känslor, oftast inte är den som känner känslorna, utan den som agerat på något vis som den andra parten sårats av. Nu låter det ganska uppstyltat och akademiskt, men det här är viktigt, och ungefär den vätskedelare som skiljer världarna åt så kolossalt – känsloansvar är ett koncept som det pratas litet för litet om, och varom det brukar underförstås att alla är överens om fundament som vem som har ansvar för vad. Till exempel kan det verka naturligt rimligt att en ömtålig part som såras, inte bör vara den som själv bör bära ansvaret för sin reaktion, utan att omgivande förmodat starkare människor bör utgå från att beskydda denna svagare part från att uppleva den rädsla, otrygghet, eller skada hen skulle känna om/när övriga parter gör si eller så. Att det, så att säga, blir så att de övrigas handlingar är nästan entydigt samma sak som att den sårade parten blir sårad.

Om vi går tillbaka till bilden: det är entydigt samma sak att Mimmis känsloreaktion inför att Lindsey kysser Musse är att hennes känslor såras. Ingen ens ifrågasätter det: Lindsey och Musse bedrar Mimmi genom att kyssas, trots att Musse och Mimmi har en exklusiv relation, som ska stå som garant för att bara Mimmi får kyssa Musse, under allt utom mycket extraordinära förhållanden (som om de spelar teater, och det står i manus att Musses rollkaraktär kysser Lindseys dito). Bildtexten skulle lika gärna kunna vara "Lindsey och Musse bedrar Mimmi" som "Lindsey kysser Musse", och det sitter ett osynligt kulturellt likhetstecken mellan de två påståendena, som ingen som vuxit upp i vår kulturella världsbild direkt skulle ifrågasätta. Bildens tolkning är entydig utifrån förtecknen vår världsförståelse och vad vi tror att vi vet om de inblandade parternas kanske oskrivna eller självklara relationskontrakt med varann, enligt gängse norm.

Det "normala" är alltså att vi ser (relations)brottslingar i en kärlekshandling som normen föreskriver inte får förekomma med annan part, än den som har ensamrätt på Musses kyssar och affektion, och att detta är till för att skydda Mimmis känslor från att ta stryk, i självskadebeteenden som att (självklart) jämföra sig med Lindsey, tro att Musse inte längre älskar henne, eller att hennes egen kärlek och hennes egna kyssar inte skulle vara tillräckliga, att hon inte möter alla Musses behov av kärlek, erotik, kvinnlig bekräftelse och så vidare, som normen säger att det är hennes ansvar i relationen att möta, och Musses ansvar att, om de ändå inte möts, välja att leva utan eller att lämna henne över. Men, förstås, helst att evigt förbli hennes, och hon hans – och att ingen annan ska blanda sig i och konkurrera med Mimmi.

Det jag minns från innan jag approprierade polyamouri och den världssyn som får polyamourösa relationer att fungera lika bra eller dåligt som monogama relationer gör, var huvudsakligen att läsa om sårade känslor i tjejers öppna dagboksbloggar där något svin (deras eller min term; svårt att avgöra så här i efterhand) bedragit dem med tredje part, att det var okej för att han var polyamourös, och att hon led av att ha blivit kär i ett sådant rötägg och fick ta smällen själv – precis som vanligt – medan han fortsatt levde loppan och frotterade sig i sin popularitet. Med den här utgångsvinkeln, blev just ordet polyamouri från början associerat med något rätt motsatt: förnekelse av känsloansvar, och en etikett svin tog till, som att falskdeklarera som extra kärleksfull, att sedan ta till som frikort från ansvar för partnern, för att sällan eller aldrig behöva ta ansvar för konsekvenser av hedonistiska impulsval. Så jag förstår om andra tänker ungefär så på termen, eller människor och relationer som kallar sig polyamourösa – det ligger en hund begraven någonstans; iakttag vaksamhet.

Idag har jag en inifrån-förståelse av polyamouri, kärlek i inklusiva i stället för exklusiva relationer, och hur ansvar, integritet, omsorg om sig själv och varandra fördelas och fungerar, utifrån helt annorlunda förtecken, som tillsammans fungerar mycket bättre för i alla fall mig, och dem jag är i relation med, och där det blir svårare att någons behov trampas på eller ses mellan figrarna, faller mellan stolarna och tappas bort. Och i hopp om att undvika alla former av svartvitt tänkande vill jag be alla som läser att redan från början lägga tanken att om det finns olika sätt att vara, måste ett vara rätt eller bättre, och ett fel eller sämre. Det som funkar bättre för mig och mina kära, funkar inte bättre som handlingsmönster för någon som rör sig i andra sfärer med andra trosförtecken och inte tar med sig människorna i den världen in i den jag ska teckna härnäst. Minns Lindsey, Musse, Mimmi och allt jag skrivit ovan: utan förståelsehatt på, och samförstånd om en hel del, är praktiserad polyamouri, ett ganska garanterat recept på att utmärka dig som rötägg, skitstövel, rövhatt eller dylikt, i din omgivnings ögon. Alla som känner eller känner till dig, men inte förstår ditt liv, och inte förstår polyamouri, ser bara den här rövhatten, emotionellt egenmäktiga förfaranden, fula normbrytande beteenden, självisk hedonism och tänker sig en strid ström krossade hjärtan och självbilder i ditt kölvatten.

Till och med kärleksfulla skitkloka fyrtitalistföräldrar till polyamourösa människor inräknas i den skaran. Avståndet från förståelsehorisont till förståelsehorisont ska inte underskattas: det är lika långt som mellan en normal-svensk förståelse av rondellhundar, och en normal-arabs förståelse av Lars Vilks' rondellhund Muhammed. Jag har pratat litet grand med de äldre i min familj (storasyster, mor, far, fars särbo) och förvisso inte mött så värst mycket förståelse för hur eller varför det fungerar för mig, men heller inte så mycket motstånd: de känner och litar på mig och min inre kompass, känner jag, att jag kanske går litet udda vägar men så småningom väl hittar rätt, vad nu rätt kan vara för mig. Litet är det här förstås en skiss av hur jag själv ser på mig själv som jag mest inte fått motbevisad i mina interaktioner med dem. Det är nästan lika korrekt att säga att vi inte pratar så väldigt mycket om känslor och världsbilder i min familj, även om jag för egen del nördat in en del på ämnet. Vi är rätt introverta, känslokommunikation har inte varit något vi modellerat så mycket alls, och säkert litet av den anledningen blev jag så förtjust i det själv, när jag väl hittade dit på egen hand. Så när jag nyligen begrep att fars särbo, som vi båda finner urbra, lät litet orolig över mitt livs konfiguration, tänkte jag att det kunde vara dags att rådda litet i ämnet, som här.

Låt oss återvända till Lindsey och Musse, utifrån hur samma bild skulle kunna se ut i ett fint, kärleksfullt polyamouröst förhållande som de jag själv lever i. Låt mig hållas, med att låtsas vara Mimmi i den här situationen, att den partner jag umgås och bor mest med för närvarande, Johanna, är Musse på bilden – och att bildens Lindsey är någon tredje part hon har någon slags flirt, kärleks- och/eller sexuellt förhållande med, utöver det hon har med mig. Det spelar inte så stor roll för just mig om bildens kyss är deras första kontakt eller en pågående relation av något slag (mer om det litet senare), men låt oss säga att de upptäckt varann redan tidigare, så Johanna hunnit dela med sig av sin förtjusning för detta nya härliga hjärtflimmer i hennes liv med mig, så jag alltså redan vet om att hon hittat ett litet gulligt bi som kysser bra och ger henne fjärilar i magen. I synnerhet om din första reaktion på det är: är hon inte riktigt klok? Blanda sin glädje med stackars Johans trauma? Var är empatin? – läs vidare.

Det är nämligen precis så där, det här hade sett ut i min relation med Johanna. I vår gemensamma värld, är kärlek en helt oändlig, förnybar resurs, som får människor att må bra, känna lycka, uppskattning, närhet, intimitet, trygghet, att komma i djupare kontakt med oss själva, och ofta olika delar av oss själva som vi tycker om och vill bejaka, med olika människor som på något sätt harmonierar eller kontrasterar med någon sida av oss. Jag älskar henne, hon älskar mig och vi vill och mår bra av delvis samma saker (på ett abstrakt plan: kärlek, sexualitet, intimitet, till exempel), delvis olika saker (hur våra behov yttrar sig i praktiken, varierar en smula, bland annat). Men vi vill båda att den andra ska känna lycka, kärlek och harmoni, inte ha så mycket ångest att dras med, och att unna varann och oss själva alla våra behov och önskemål, i vad mån vi kan ta för oss och ta hand om dem, utan att kompromissa bort annat som är ännu viktigare. Vi är båda ganska trygga över vårt eget värde, och väldigt trygga i att vi vill ha varann, känner oss älskade, sedda och förstådda med varann, helt oavsett vilka andra människor vi omger oss med, och om vi kysser dem eller inte.

Så tänker vi oss bildens Mimmi promenera förbi, som i inledningens utrop, hade väl någon slags min av fasa, förebråelse, ångest eller andra obehag spelat över hennes mimik. Hade det varit jag som spatserat förbi och fått syn på Johanna i ett tillstånd någonstans mellan generad eufori och kåtslag, hade jag tvärtom blivit glad – och genomfarits av den betydligt trevligare känslan medkärlek, det vill säga mina spegelneuroner hade pejlat in mig i hennes lycka och inre känslor, och jag hade känt samma lycka, över att min älskling ger sig själv kärlek och intar ett hoppeligen också sensuellt och kanske sexuellt dragläge med detta förmodligen rätt trevliga bi (eftersom hon har så god smak, och gissningsvis valt situationen med någon bra part som är bra för henne på något vis – detaljerna är må vara viktiga, men jag utgår från att hon gjort ett bra jobb, eftersom det brukar vara så i vår relation).

Givet det här, hade det alltså egentligen inte spelat så stor roll om samma situation utspelat sig med någon ny människa hon inte hunnit förfluffa sig kring och prata öronen av mig om än; jag hade känt ungefär samma sak, fast kanske blandat med en liten smula mer nyfikenhet på vem människan är – eftersom jag gjort ungefär samma slutledning: Johanna ser lycklig ut och idkar aktiviteter som man mår bra av med någon som också ser ut att vara bra på det. Hurra! Den där lyckokänslan är kopplad inte bara till att hon själv mår bra, utan att det här är ett ömsesidigt fundament i vår jämlika relation, där hon känner och reagerar på samma sätt inför att jag är lika mycket jag själv i min kontakt med kvinnor jag harmonierar med på samma sätt. Jag är lycklig över att ha en relation där detta är självklart och okomplicerat, något som hon inte bara ser mellan fingrarna med och trumpet accepterar, utan, liksom jag, känner lycka och samhörighet kring. Det här är Johanna, som tar väl hand om sig själv, min älskling Johanna. Och i en motsvarande omvänd situation där jag är Musse: där här är Johan, som tar väl hand om sig själv, hennes älskling Johan.

När polyamouri först dyker upp på människors radar är en vanlig ryggmärgsreaktion att undra om det inte blir massa problem med svartsjuka om man häver de facto-monopolet på partnerns känslomässiga eller sexuella kontakter. Jag tycker det är en bra fråga, kanske mest för att den vittnar om en litet utilistisk syn på vad monogami är till för – att skydda oss från någonting vi inte vill ha, säg ångest, otrygghet och rädsla, och, och i stället försöka skapa någon slags trygghet, kring att få behålla en partner vi trivs tillsammans med och älskar, säg – eller en rent praktisk: att det är mindre smittorisk för sexuella sjukdomar om vi bara har sex med en partner.

En av de klokaste tankar jag tycker hör hemma ungefär här är att svartsjuka är ett helt eget kapitel, orelaterat monogami eller polyamouri. Känslan och dess stimuli är olika saker, och det dyker upp litet varstans, när omötta behov uppdagas. Svartsjuka är, som jag ser det, helt enkelt bara budbäraren. Don't shoot the messenger! Känslan svartsjuka säger, i alla fall i min värld, att jag hittat ett av mina behov, som jag för närvarande inte möter upp. Om jag är svartsjuk på min älsklings jobb, för att hon ger det så mycket av sin tid, energi och uppmärksamhet, är det lätt att läsa känslan baklänges och upptäcka att jag känner att jag får mindre tid och uppmärksamhet av henne än jag känner behov av. Det är min känsla, och min sak att antingen ta upp med henne och prata om (att jag saknar henne), eller bara observera och ta intryck av: kanske är det rentav bättre att ta mig en funderare över om min förstareaktion, att vilja ha mer av hennes tid och energi nödvändigtvis är det bästa sättet att möta mitt omötta behov – kan det vara ett eget slukhål, som jag försöker täcka upp med en annan människas omsorg? Om jag i stället ser svartsjuka som en indikator på att min partner beter sig fel mot mig i vår relation, tar jag vare sig ansvar för mig själv, mina behov, mina känslor, eller visar min partner särskilt mycket integritet eller mognad, som jag ser det.

Svartsjuka inför partnerns andra partners, handlar det om hur de behandlar mig som någon slags utgrupp? Det kanske handlar mer om mobbing eller förtryck, men känns som svartsjuka för att vi är så tränade att se vår partner som en slags ägodel vi har ensamrätt till, på en massa olika vis (en litet otidsenlig, ganska märklig tanke), och utgår från att alla problem som hux flux skulle försvinna, om partnern bara betedde sig som en foglig, stillsam ägodel utan egna initiativ, känslor, andra älsklingar, och så vidare – måste vara svartsjuka. Så är det förstås inte.

Ett annat perspektiv på svartsjuka som jag tog upp för tio år sedan, innan jag haft några polyamourösa relationer (på den tiden var jag polyamourös men seriellt monogam, i brist på att ha hittat andra former som passade mig bättre), är att det finns två sorters kärlek: den litet mer egoistiska, att vilja lägga beslag på något eller någon för egen del, utan att dela med sig till andra – och en kanske mer abstrakt, eller altruistisk, som handlar mer om älskandet som i att vilja någon det absolut bästa som kan tillkomma henne, litet så där som jag tänker mig att ungefär all föräldrakärlek väl borde fungera. Den förra är förenlig med svartsjuka, den senare inte. Jag har mycket lättare för att känna den senare och gräver gärna nyfiket i den förra, om eller när den dyker upp, för att jag alltid misstänker en smula förnekelse av någonting i trakterna kring den. (Att komma ur denial är något av en hobby för mig; det tar aldrig slut, och hittills har sådana här utgrävningar alltid visat att det handlade om rädsla, inte kärlek, i den första typen. Och det hade jag aldrig märkt, om jag inte synat känslan i sömmarna.)

Allt jag skrivit här om att den som känner sig litet svagare eller mer utsatt i en relation "bör" beskyddas genom att den andra partnern tar bort all hotande stimuli genom att göra andra val (välja bort att agera på känslor för andra människor, säg), är en slags institutionaliserat medberoende-kontrakt. Jag tror vår kultur har färdiga standardiserade sådana i just monogamins stöpform, och ifrågasätter för egen del behovet över huvud taget. Om jag bestämmer mig för att min partner inte kan hantera sina känslor kring mina andra älsklingar, är det, vare sig det är sant eller inte, rätt sannolikt att det blir precis så i praktiken: att jag axlar hennes känsloansvar för att ta upp känslor hon tampas med åt henne (vare sig hon vill det eller inte), att vi båda får för oss att hon inte har ett sådant ansvar för sig själv, och förstås, kanske värst: att vi på så vis undviker att ha eller ta känslomässigt sårbara diskussioner, där vi blottar oss för varann och visar oss som vi är och som vi känner: vackra, sårbara, ömtåliga, berörda, i behov av något vi kan be om, men kanske inte vet att vi får i slutändan. Den sortens närhet, sann intimitet, är något jag vill ha mer, inte mindre av, i mina relationer, för att det utvecklar både mig och relationens djup, som helhet. Det vore snarare skadligt att arbeta bort behovet av nakenhet, tycker jag. Det som är så ömtåligt att vi inte ens vågar hamna i diskussion kring det, är en slags bräcklighet jag i alla fall själv skulle vilja öva mig på att bli bättre på att hantera. Men vi har en kultur där kanske i synnerhet män förväntas inte vara sårbara, och kanske besparas situationen, genom att i stället kontrollera "sin" kvinnas beteende. Spekulerar jag själv, i alla fall. Det finns otaliga exempel från förr som vi hunnit göra oss av med, men med största säkerhet massor kvar som ingen riktigt kommit på att ifrågasätta och åtgärda än, och jag tycker det här kan kvalificera.

Det finns ett i min mening snarlikt intressant parallelt modefenomen i vår syn på kränkningar av olika slag, om vi till exempel återknyter till Lars Vilks och rondellhunds-Muhammed. Att anse att det är ett samhälles ansvar att hålla rasister och deras yttringar i styr med censur, lagar, påföljder och andra former av auktoritärt förtryck, är att inte hålla honom för en vuxen person med eget ansvar för sina handlingar. Vi behöver heller inte gilla allt Lars Vilks gör: det är helt i hans fulla rätt att bete sig som en skitstövel som banaliserar en annan kulturs djupt kända tabun, oavsett om vi själva finner dem rimliga. Ståuppkomikern Steve Hughes har en rätt kul monolog om kränkthet (ett par minuter lång), som om vi förflyttar den till Lars och vad vi bör göra med sådana, i all korthet konstaterar: "Don't worry about'im! He's a dick!". Att i stället välja att bli kränkt – och att Någon Annan™ är ansvarig för att hålla mig icke-kränkt, är en märklig, och inte särskilt hälsosam tanke. Jag kan ju bli kränkt, eller svartsjuk, för precis vad som helst – det är väl orimligt att hålla någon annan ansvarig för det? Om det placerar mig i en svagare sits än den som "kränkt" eller "svartsjukat" mig (om vi konstruerar ett sådant ord – jag är glad över att det inte anses finnas som begrepp, då det, precis som kränkning, tar fel på subjekt och objekt: det är jag som blir svartsjuk, inte du som genom dina handlingar gör mig svartsjuk), är det ju för att jag valt att förstå världen så. Inte ditt fel.

Om monogama relationer har ett primärmål att beskydda deltagarna från att mista varann, är det i min egen värld snarare en finess med att bristen på strukturella bindande garantier för att min partner "inte ska lämna mig", om hon känner att hon far illa i relationen. För mig är det viktigare att de människor jag älskar mår bra av sina liv och sina val, än att de är intimt sammanlänkade i en relation med mig. Jag vill inte att kontakten med mig ska vara dem till last, om de inte själva väljer att ta svårigheter med mig för att de vill ta ett sådant ansvar både för mig, sig själva, och relationen, om jag, säg, skulle bli våldsam alkoholist, och dra ned dem som en bojsten. Visst är det fint att ha det stöd man behöver, av nära och kära som bryr sig om oss, men för mig är det viktigt att det inte är något min relationsform i sig ålägger den som delar den med mig. Det är ett val jag tycker bör finnas med och kontinuerligt omvärderas i alla relationer, för att ta hand om oss alla efter bästa förmåga. Omvänt: jag ser det som en starkare trygghet att min partner älskar mig och vill ha mig kvar i sitt liv, för att hon så lätt skulle kunna bryta upp, om hon inte kände så. Har hon sex och/eller känslor för andra män, men fortsatt vill ha mig kvar i den relation vi byggt upp tillsammans och trivs med, är det ju för att vi båda mår bra av precis hur vi har det, snarare än för att jag inte skulle vara tillräcklig för att möta hennes alla behov. Jag ser på hennes andra älsklingar som tillgångar, som hjälper oss balansera våra liv och få mer av det vi mår bra av, allihop – för att det fungerar så i mina relationer. Själv är jag rätt starkt introvert, medan Johanna lutar rätt mycket mer åt en extrovert hållning. Det är bra att hon får en massa människor att utverka hela sitt sociala behov med. Om hon får torka på sådant på jobbet, och inte levde så här, skulle jag ju vara mer av en last i hennes liv, om hon vore tvungen att hålla sig undan från andra män, säg, för att nöja sig med bara mig. Och jag vinner inget på att lägga beslag på all hennes sociala energi; tvärtom, skulle jag nog krascha rätt snart av ren överbelastning. Men vi har det rätt fint, och mina andra älskade möter andra behov hos mig och ger mig litet andra roller, än de jag har med Johanna.

Allt det här är i någon mening skrivet på formatet utredande essä, inte egentligen för att göra ett sätt att se på saker rätt och ett annat fel, utan mer för att belysa fundamentala inställningsskillnader till kärlek, känslor och känsloansvar, som ofta skiljer en polyamourös, väl fungerande värld och relationskultur, från en monogam dito. Det är litet som hur helt olika sorters kosthållning kan fungera och hålla människor vid ypperlig hälsa: en traditionell japansk kost som i mycket är baserad på ris och stärkelse, litet protein, samt nästan inget fett eller socker – håller folk vid god hälsa och triggar inte fetmaepidemier, och en inuits kost baserad på inälvsmat och fisk, nästan bara protein, fett, och helt utan kolhydrater, likaså. Och båda kraschar totalt och leder till fetmaepidemi, när man varvar in lika delar av båda två för att samverkanseffekten i kroppen av stora mängder socker och fett – munkar, till exempel – triggar enorma mängder socker i blodet, insulin att kompensera det med, som gör oss trötta, sätter igång fettinlagring, och en del annat rätt obehagligt.

Ungefär så ser jag på den vanliga konflikten mellan monogami och polyamouri: när man betraktar polyamouri som "monogami plus", där "plus" är att man vänstrar och har sex med vem som helst hur som helst, men i övrigt lever kvar i vår monogama kulturs världsbild kring vem som har ansvar för vad, hur relationer fungerar och vad som är kärlek, trygghet, integritet, tillit, och så vidare, går det typiskt åt skogen, förr eller senare – och folk lär sig att det var polyamourins fel, inte vilken världsbild, vilka förtecken och så vidare, som ledde till problemen. Monogami, om inte annat så för att det är så mycket vanligare än polyamouri som relationsform, orsakar långt större problem, men får inte lika mycket "dålig press" för det. Eftersom det är normen allt annat jämförs med.

Lindsay, Musse och Mimmi är kanske jättebra för varann, precis i den konstellation de valt. Är alla medvetna om varann och trivs med sina val, skulle jag kalla det för ett fungerande polyamouröst eller inklusivt förhållande. Om något av dem inte är uppfyllt skulle jag kalla det för ett inte fungerande, förmodligen monogamt och exklusivt förhållande med brutna löften och kanske inte så mycket tid kvar, då monogaminormen oftast brukar kräva svartvita antingen-eller-ställningstagande. Men det finns väldigt många åsikter om ord och deras innebörder. Debatter om rätt och fel betydelse undanbedes.