16:19 Quench one thirst...

...and new ones readily line up.

I was scratching that huge cuddling itch of mine, and fairly well too with a safer scratcher than I'd imagine available, seen from a somewhat opportunistically impersonal perspective, when the next girl in the queue came crashing down on me.

I'm predisposed to continue about how it wasn't pretty, but the fact is that while it could easily have been the case, it wasn't really particularly unpretty either, just very painfully visible. I've been barking at it for days on end, it feels like, though it might have been more contained than that. Trust me to be the last to know, and you won't lose any bets.

Okay, so next in line was that desperately (or just vigorously eagerly?) wanting a soul mate to confide, or rather to discuss anything and everything with at great length and with passion, and I've been throwing myself at all the likely candidates and the usual suspects, save those (or she?) who said thanks, but no thanks. So to have some leeway and refuge from all of that, I dove into the Orson Mia lent to me last time I saw her (regardless of having picked up and gotten into my second Diana Gabaldon before starting with Shadow of the giant), hoping for some mind and heart stimulant to distract my attention from the lack of conversationalist stimulants on offer.

Now wasn't that the clever move?

Well, in a way it did work; I was distracted, but only as in getting a mudslide's worth of additional topics and thoughts and whatnot to feed into said lack of sheer talkomania, and now I'm mostly setting everything up to be a bomb detonating somewhere. So better to set it off here where casualties are few or at least able to opt out of the shards flying in all directions. :-) Because Card did it again, releasing a book that is so packed with emotion and thought and plot that you'd be a fool to pick up the book at any one time when it would be a bad idea if you ended up unable to put it down until you had read it all the way through to the last word. Card books often have that quality.

And sure enough I'm not quite as purged of the dream of being closer to Cissi, if she keeps showing up when the plot turns heart-wrenchingly beautiful and I want someone to hug out of joy and of wanting to share the moment or communicate the emotion or restrain myself from quoting some passage for her when she's clearly occupied with something else and I'd still just be spoiling the book for her anyway, in case she'd ever feel inclined to reading it herself. And, once there, winding away from the book for a while, puzzling over things like the specific diary entry she didn't read back when I did pay close attention to the continued slight puzzlement every time now of each new one she does seem to pick up and read, when I'm past paying close attention and just raise eyebrows with every new post I happen to notice being read.

This, by the way, is such an uninteresting tangent I'm amazed I even word it, but "stream of conscience" does that, so I'm sworn free. Ha! :)

The somewhat ironic side to this last (?) Shadow book is that it'll most likely leave me with an itch for a response book written my some Muslim voice the match of Orson, who would plead a balanced defense speech for an Islam that would strike as true as the scary pictures painted here, in a book that can't help but underline that Orson is Mormon and American in one package. I'm not going to claim the book is a vendetta, nor am I going to claim it's wrong in any allegations, verbalized or implied, but I'd be pining for a sane Muslim with the verbal and reasonal arsenal of Orson's own to meet up with a book or even just an essay to complete the picture. Fill in blanks, correct, retort, give other interpretations, mark hidden truths and strike false accusations, point out systems in place to stifle mindless fanaticism and perhaps strike back at Christianity. Because there is a lot that strikes chords with what has been available for consumption in media and in history books and in religion school book subject material, both for good and bad things and thoughts that make up parts of Islam and its culture, and it's very difficult for me not to feel that Orson's projections of where that might go are wrong.

But I would want a more insightful commentary. To the extent I'd consider looking for educated Muslim girls from sane, non-fanatic factions actively practising the religion and culture for an insider's perspective and picking up lots and lots about all the wealth of context not made available through this outsider's perspective book. Mostly so because I'd be very surprised to see Orson write or be able to write one himself, as would a Speaker for the dead, so to speak. (Not that Islam is dead or likely to die; I'm just after the trait of giving a fair full view and unbiased perspective, especially as much of the world of today lives in fear of Islamic fanaticism rather than of fanaticism itself, which is, I believe, the real disease at work, by whichever name.)

(Yes, also trust me to only be able to pick a girl for this; I don't think I listen well enough to or trust guys to see and pick up on the kinds of things I'm interested in. I know one, so far, not counting myself, and he is very much a non-Muslim, so far, anyway.)

I've also fallen in love with the alternative to nationalism (and totalitarianism, for that matter) presented, and utopias of one Earth, one Humanity under its own rule, past the kind of barriers, pettiness, spitefulness and territorialism at play today, bordering up the place to optimize for the good of the "us" at the cost of bad for the "them".

...Hey. I managed to lay down the book to write this. Maybe I should put off picking up the book again just this once, since it seems at all possible. :-)

1 kommentar:

Anonymous erik skrev...

interesting interview with o.s.c:

07 juli, 2006 21:25  

Skicka en kommentar

09:51 Diverse nedslag

00:30, Onsdag: framställning av scones på sex dl vetemjöl, två graham, en tesked salt, fyra bakpulver, 100g smör och tre dl filmjölk.

01:30 Jättegoda. Två av kakorna återstår till frukost och dylika ändamål. Vi återvänder till nattkvarter, jag som Dr Snuggles, hon hans villiga lärling.

07:00 Hon: pigg. Jag: vegetativ. Uppvaknande: dänger kudde i huvudet på. Tålamodet självt, försöker jag, med bibehållen sömntuta och utan att vare sig tänka eller vakna för mycket själv, förmedla grundkursen i suggestivt och långsamtuppväckande morgonkel. Mjukt insmygande i sked. Lyssna och läsa reaktioner nogsamt, njuta flitigt. Knåda litet, kanske. Lägga litet vikt på, kanske. Famna, styra med avsiktliga men mjuka rörelser och efter vilka impulssvar man får. Idka lagom egennyttigt morgonkel inom ramen för bekelads uppvisade mottaglighetsbudget. Jag lyckas näppeligen förmedla tiondelen av detta med grymtningar och visanden, men blir i alla fall lämnad litet i fred och litet mer varsamt myskelad i stället. Flickspoling.

09:30 Frukost, plus/minus en halvtimme. Det är trevligt att inte vara ensam i köket när frukosten börjar närma sig sitt slut; det går på automatik att göra köket snyggt, på ett sätt som helt enkelt inte kickar in på egen hand; den sociala samvaron är liksom motor i maskineriet, och all tid för händer som uppstår när man inte har mer att sätta i sig uträttar plötsligt en massa lågprioriterat nyttoarbete som gör underverk för trivselindex. Ja, jag är en social individ.

13:53 Hej, mamma! Jag sitter också och jobbar hemifrån litet i värmen, sippjar limelemonad och inväntar en telefonkonferens med mina amerikanska kollegor om några timmar.

15:30 Jag tar reda på att det går nittio grader Fahrenheit på våra trettio. Ni vet, allt är ju litet större där borta i väst. Noll grader lika med trettiotvå, och så vidare.

17:05 Jobbilar en provsignal hem, för att kolla att jag inte lagt av luren eller så. Det hade jag inte; den enda signalen ringer så argt att jag nästan reflexmässigt svarar.

17:10 Hi, Justin! [...] Well, it's a bit on the hot side here (approaching ninety), and as air conditioning at home hasn't been invented in Sweden, so am I.

17:15 Hi, Amitya. [...] Min amerikanska lawyeresse utbespisar mig tre nya läxor; en tråkig (fläska i resumén till något i stil med Brads), en som nöter litet på spärrarna (knacka på hos fler potentiella referenser och höra mig för om de vill agera referens för mig i min immigrationsansökan), och en litet kul och lättsportig i att vränga om Justins vidlyftiga formuleringar om vad företaget jag ska jobba i behöver för expertkompetens, för att handskinpassa mig som nyckellösningen. Undrar hur ofta kvinnan får höra dåliga puns som "I'll meet'ya, Amitya!"?

17:45 Jag noterar att det trummas upp till fulmiddag bland bekanta på närmstingsmathaket, och ser ett bra tillfälle att lämna tillbaka Marcus' lånade skiva Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2:nd gig, vilken jag sett ifatt då jag missat ett par visningar, och förtjust insett att den överordnade arc-ploten blossat upp i en klart skitsnygg kärlekshistoria. (Yay!) Jag föresätter mig att spara ett par screenshots eller så ur första avsnittet på skivan, vilket gett helt tjockt med igenkännelse ur situationen hälsa på, kela med och övernatta hos skitsnygg tjejkompis. För övrigt också den plats där jag lärt upp mig själv på den fullt utvecklade morgonkelskonsten.

18:30 Middag på pizzahaket någon minut bort.

19:35 Fredrik reläar från väninna att Gnupung inte bara är ett obscent ord, inte bara en svordom, inte bara en anatomisk term, utan också ett palindrom! Jag passar tillbaka att trettio Celsiusar är nästan rät vinkel i Fahrenheit. Fredrik konstaterar att det ju var en riktigt bra minnesregel, och, litet förvånat, inser jag att han ju har rätt. Man kommer sällan på saker så de klickar riktigt på egen hand.

19:50 Jag skulle teoretiskt kunna åka till jobbet, där luftkonditionering är uppfunnen, och uträtta någonting, men jag är litet trött. Hemma är det för varmt för att tänka, eller läsa, eller göra någonting annat kreativt, så jag lägger mig på sängen, tänker att que sera, sera, och somnar.

19:55 Mamma ringer och undrar vad snartfödelsedagiga lillkusinen har för adress i Stockholm. Det förefaller som om jag får sova kvickast om jag nätproxyar hitta.nu åt henne, så sker, och jag lägger en mental not i bakhuvudet om att en av de tre flaskorna limelemonad i kylen som jag då och då öppnat kylen för att förtjust bara titta på (och understundom även tulla på), som mer eller mindre etiketterat sig som "gå bort-presenter", kanske kunde få samma adresslapp i stället, då jag inte tycks få några bra tillfällen att gå bort, till Jenny eller så.

20:00 Om inte värmen fixar det där med gå bort, på ett mer bildligt vis. Fort att somna om går det dock.

03:00 Det är mörkt, svalt, skönt och utvilat. Jag kvicknar till i mitt sovrum, ensam igen, trivs starkt, går upp till en tallrik fil, müsli och litet nätliga morgonnyheter, vilka bland annat omfattar en fantastiskt intressant presentation/visualisation Hans Rosling på Karolinska Institutet hållit, vilken levandegör historiska FN-data om global utveckling i världen, hälsa, välstånd och på några minuter klämmer in en helhetsbild av stora sammanhang som man bara kunde drömma om att få sig till livs under sin skolgång.

03:30 Jag sveper in mig i en sjukhusfilt, lägger mig i hängmattan och bara myser för mig själv på min balkong. Det är svalt ute, fåglarna har inget för sig, solen har ledigt och det är litet småmolnigt utan att vare sig vara mörkt eller ljust, natt eller dag.

05:00 Fifth dimension: ett fysiskt-matematiskt perspektiv på livsval. Hur livet och världen formas kring allas små och stora livsval. Ta ut en riktpunkt någonstans, och gå dit ditt liv inte pekade nyss. Du, och alla andra, väljer. Alla vägarna grenar överallt, och även om du inte ser alla ändpunkterna särskilt tydligt, har du rätt god möjlighet att välja och vraka bland dem med i alla fall något hum om vart de leder. Välj något bra resmål, och gå dit! Nyss, till exempel, valde jag att äta upp halva min mozarellaost, och stoppa in den andra halvan i kylen igen. (Ety den vill ha mer kompis tomat eller prosciutto innan nästa munsbit.)

06:00 Kronärtskockslunch. Kronärtskkocka är också en sådan där bra måltid som löagar sig själv, och där det svåraste enskilda greppet är att komma ihåg att man påbörjat tillagningsprocessen och också+ borde terminera den. Men det är inte fullt så känsligt som ugnspannkaka; toleransmarginalerna för "färdigt" är allra minst en halvtimmes fönster, troligen mer, utan försämrat resultat. Kokkonsten är en ibland trivsamt oexakt vetenskap.

06:30 De uslare lymlarna i grannskapet är på benen och på röken, som alltid kring den här tiden, och min balkongdörr stängs indignerat.

09:00 Jag bestämmer mig för att vara nöjd med nedslagen för närvarande, och reflekterar för nuttonde gången att det här sättet att skriva jag ägnat mig rätt mycket åt på sistone, är ett rätt krasst substitut för att prata live med en intelligent väninna eller bekant samtidigt som det faller rätt platt som skrivande för att jogga egna tankar. Det där om summan av alla vägval ovan, till exempel, per limesövergång mynnande i en livslinje. Sådant är hur kul som helst att prata om med någon man trivs tillsammans med, och som för all del gärna inte ens stött och blött så mycket ovidkommande matematik. Det blir på något sätt en så krystad ansats när jag klämmer in tankarna i min egen referensram i stället för i någon annans, för att inte tala om hur illa det blir då jag ansätter ingen särskild referensram alls. Usch!

Och litet beklämmande känns det att det sällan är helt långt till i-landsgnölton på det här viset. Jag lever och mår som bara den, även om jag hela tidan har en eller ett par punkter det vore tokskönt att bocka av från listan med nästa problem att gripa sig an och pricka av under näsan. Näst, alltså, att ha en eller ett flertal partners in think crime att tossa tankar och idéer och allt möjligt med. Jag tror visserligen att jag gick och blev invald som sådan av en trivsam herre senast härom dagen, men jag tycks bara få sätta bockar på den där listan för flickor, av någon anledning, eller om det bara är att punkten står kvar tills en viss mättnad på folk man kan diskutera brett nog spektrum saker med har tillträtt scenen.

Nästa förpuppningsstadium är alltså zombiestadiet, under vilket jag finkammar världen på smaskiga hjärnor att slå armarna om och sätta tänderna i. Eller Black Adder-stadiet kanske; good folk, lock up your son and daughter? Eller något ditåt. Äääääääh, dagens låt: Wille Crafoords "Det ger sig".

0 kommentar:

Skicka en kommentar