2008-01-22

18:04 Konserverad tid

En till liten portion halvsmält Bodil Jönsson under bearbetning. Mer att vänta.

Mitt konto för konserverad tid, det vill säga tid investerad i att bygga upp Hemma: tid man får tillbaka, förräntad som energi, trivsel, välmående och en fysisk plats att vila och regenerera i -- existerar knappt. Över huvud taget, är det ganska litet av sådant jag gör, som har en konkret fysisk manifestation.

Det konkreta fysiska är ett stort fält där jag är den vilsne i jakt på ledstjärnor, den som inte autonomt skapar fysiska ting att omge mig med, den som inte bygger ett bo, dekorerar med ljus och fyller det med musik. Det är inte händernas förmåga, någon olust inför att skapa, rädslor för att inte uppnå mina ambitioner och svara väl mot mina förväntningar som står ivägen heller, utan de grundläggande utlösarna, suget efter att skapa, och umgänget och medryckelseeffekten av att omge mig med andra skapare att inspireras och lära av, växa tillsammans med och korspollinera. Jag tycker det är jätteroligt. Jag vill bara inte göra det på egen hand, och jag har inte bjudit in mig i vänskaper där umgänget bland annat sker kring det skapandet. En liten smula matlagning och bakande, då och då, är allt på den fronten idag.

Allt jag bygger är inuti människor, i känslor, i vänskaper, i kärlekar, i tanke- och idé-rymden, i välbefinnanden, i självkänslor, i bekräftelse, i tillit, i trygghet, i kommunikation, alla möjliga sorters band mellan människor, och i abstraktioner på nätet; i ord, i funktion, eller undantagsvis i visuell form.

Det är mycket hängivelse, mänsklighet och värme, men jag har inte startmotorn i mig själv för att sätta mig i rörelse på bygga-planet; det fattas en vital del, på samma sätt som markserviceglädje för mig inte infinner sig förrän jag umgås, det vill säga kopplar in andra människor jag tycker om i bilden, på någon ledd.

Det är mycket mer givande att göra fint omkring sig när resultatet kommer inte bara en själv till del, utan någon annan man älskar också. Glädje i handlingen, sålunda, står i proportion till hur många den kommer till del som jag bryr mig om, eller egentligare, älskar. Jag själv: glädje 1. En partner med: 2! Omedelbar fördubbling. Dessutom är det mycket mer givande att städa och göra fint omkring sig när någon annan upplever att man gör det; en slags karma-boost, mer eller mindre, som inte nödvändigtvis på någon annans bekostnad; jag städar mest när jag har goda vänner på besök -- det vill säga under tiden de är där, och inte inför att de ska komma. Och slutligen är det mer givande att ta sig tid till att göra slitet när man gör det i någon annans sällskap, och i vilket fall inte har någonting annat för sig, som att sitta och läsa, skriva brev, jobba eller så.

Min handlingströskel för markservice ligger någonstans mellan ett och två, pendlar litet grand med humör, välmåga och annat, och tar sig ibland ned under ett, då saker händer i städning även utan socialt kitt, men ligger oftast litet för högt, så föga händer. Min dito för fysiskt skapande ligger troligen strax över två och behöver ett par andra tröskelsänkare för att inträffa, trots att jag tycker det vore jättekul att ta något av mina vita duschdraperier och måla en jättestor Totoro på det, eller så.

Jag söker aktivt efter människor som hjälper mig ta mig över mina trösklar för att göra saker jag vill, på ungefär samma sätt som jag själv söker hjälpa andra jag tycker om, att hänge sig sådant de tycker om och där jag kan vara katalysator eller kattklappare, eller vad som nu månde behövas. Kanske bäst är jag på, och trivs jag med, att överbrygga kelvallen -- att klart och tydligt visa att kramar, massage, kel och oreflekterar vänslande är default och hämmad distans det konstlade. Det brukar vare sig vara svårt eller möta något motstånd, i alla fall när man lämnat nätet, och faktiskt umgås irl; värme och total brist på dolda agendor är lättare att förmedla i verkligheten medan man i alla fall som karl ofta är jättesuspekt om man vill träffa någon utan mycet utdragna skepsisceremonier här på nätet.

Jag hade ett sådant där riktigt utmärkt mysigt exempel på hur lätt det är när det är som bäst i helgen, då jag hälsade på en väninna för att laga litet middag och sen öva henne på att sova tillsammans med någon nykter (jag har i alla fall två nära vänner nu som har svårt för det, och jag tycker det verkar vara ett sätt att gå miste om mycket av det bästa i i alla fall mitt livsmönster). Hon skulle ha en date med en lovande kandidat följande dag, och jag har faktiskt inte hört hur det gick än, vilket skulle kunna vara ett fantastiskt bra tecken.

Nå, vi lagade en härlig middag, och en god vana trogen, följde vi upp med en Almodóvarfilm i soffan, Todo sobre mi madre. En bit in i den ringer en väninna till henne, och blir också inbjuden till filmtittandet, efter att ha hört sig för om det verkligen är okej -- infoga lagom sondering av vilka datemässiga förutsättningar som råder här, i en slags hängande tyst fråga i luften -- och när hon övertygats, dyker det så småningom upp en ny bekantskap, lagom tills min värdinnas axlar fått litet för mycket kärlek.

Det krävs ett minimum av verbal kommunikation och övertalning för att säga tag plats, jag vill fortsätta massera, där jag sitter som en tom massagestol på soffkanten, och strax därefter har jag henne mellan mina ben, under mina händer, kan luta henne följsamt mer framåt, när jag vill nå upp i nackhåret, eller mot mig, när jag vill ha mer kontakt och nå långt ned längsmed hennes armar och händer, och det är precis så enkelt, härligt, avslappnat och underbart som det inte är när man pratar på nätet i ord i stället för handling, och genom täta ridåer av misstänksamhet.

Att bygga det där självklarhetsbandet kring fysisk kontakt är ungefär det närmaste jag kommer konserverad tid. Tid jag investerar i att bygga upp och inreda människor jag tycker om med tillit, som jag vill bo och vila i. Mitt primärhem är i den dimensionen, och då jag har tur befinner sig den dimensionen i sin tur inskriven i ett fysiskt hem, som någon annan inrett med sin egen konserverade tid, eller börjar bygga upp tillsammans med mig, när vi tillsammans tar oss över sådana hembyggartrösklar i untantagsfallet en sådan här vänskap vidgas från båda håll till en relation snarare än en vänskap, samförståelse och ickeaggressionspakt.

Och mina brister ger mig så mycket större utrymme att beundra andras färdigheter.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

01:37 Ratatouille

Jag är förkyld. Kårrullen skulle visa Ratatoiulle i kväll. Jag bestämde mig för att det kunde få bli en lagom aktivitet för dagen; flera av mina vänner är flitiga med att påpeka att jag är underutbildad på Disney.

Jag har negativa fördomar om att Disney inte gör bra film längre, och hade ganska minimala förväntningar. Jag har lika positiva fördomar om att Pixar gör mer eller mindre uteslutande bra film, och blev glatt överraskad över att finna att det inte var Disney själva som gjort den, utan senarenämnda hjältegäng. Hade jag också vetat under filmens gång att huvudrollen inte voicecastats av David Schwimmer (Ross i Friends), hade jag satt ännu större värde på den; som det var, fann jag det en smula irriterande. (Jag hade fel i min tro; det var någon Lou Romano -- har de kanske samma kroppsspråk, eller så, eller är det loserkaraktärsdragen jag reagerar på?)

Nå. Jag kan mycket varmt rekommendera den. En av scenerna har till och med litet av det fantastiska i julaftonsdisneys tomteverkstad över sig. Bonuspoäng för att de nöjer sig med att råttan kan förstå mänskligt tal, och inte själv prestera mänskligt tal, vilket trivsamt nog gör att huvudkarakärerna får en mycket rikare och mer involverad kommunikation sinsemellan. Det blir oerhört levande.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se