21:22 Maxstrul på ICA Maxi
Idag har verkligen allt relevant gått bra, och resten av småsakerna radat upp sig och gått åt pipan. :-) Det vill säga: morgonen började molnigt, framåt lunch blev det jättevackert väder så det utlysta fikat kunde bli av utomhus i Trädgårdsföreningen, och där satt vi och spelade Munchkin Bites från cirka tretton till cirka sexton, och hade hur trevligt som helst. Oj, vad jag behövde något ditåt.
Jag bommade hela LinCon, på ungefär samma sätt som jag bommade Swing in Spring och FPP i Göteborg härom helgen -- "hoppsan, är det NU det är?" -- men det är inte precis hela världen. Gå miste om en orgie nördar av alla de slag, må vara, men egentligen är jag mer sugen på folk i största allmänhet, än någon slags arketyp i synnerhet, nu. Alla som bär upp ett intressant samtal, eller begriper sig på otvungenhet, åtminstone.
Framåt 18-snåret, piper det till om middag med ett par gamla jobbarkompisar på pizzerian ett par minuter bort, och fortfarande i stark solstrålenhet kajkar jag dit och falaflar dem, till prat om Japan, Jacques Tati-film, och konstiga spel skådade på LinCon (av ensemblens större spelfantast, som inte bommade det).
Därefter beslutar jag mig (eller egentligen redan innan, men med verkställan först nu) för en cykeltur till Tornby för litet bonushandlande av saker jag säkert kommer hitta som är bra att ha i kylen. Jag hittar litet krafs som säkert är bra att ha i dvd-spelaren; Fletch, som jag minns som charmant, och knep allra minst lika mycket för soundtracket (äkta Harold Faltermeyer :-), någon Meg Ryan, en Al Pacino. Ganska platt Hollywood, för någon vegetativ stund någon gång, kanske.
Spatserar omkring litet utan att egentligen hitta något nämnvärt, och får ihop till ~300 kronors småplock. I kassan drar det ihop sig till strul. Man kan riktigt känna det i luften: ovan kassörska knackar in att jag betalat kontant i stället för per kort. Tillkallar annan kassörska. Konversation sinsemellan. Pekande. Mer av samma vara. Jag packar, så länge. Blir tillfrågad om jag kanske kan gå ut till bankomaten utanför och ta ut pengar, så verkligheten stämmer med vad deras kassa nu Vet.
Väl vid bankomaten, eskalerar det litet till: bankomaten säger "vänta" innan jag ens stoppat i kortet. Ett ganska dåligt state för en bankomat, men som jag fått för mig att bankomater, om något system, har rätt rigorösa "precis oavsett vad som händer, ska inget dåligt drabba kunden"-procedurer, stoppar jag in mitt kort ändå och ser efter vad som händer (ingenjören i mig är nyfiken). Exakt ingenting händer, på en lång stund. Jo, då och då låter den litet spattigt. Jag bestämmer mig för att ett långt tryck på "avbryt" kan vara lägligt. Då ändrar den state: nu till en röd ruta som delger att bankomaten är avstängd. Mycket litet händer under ytterligare några minuter, innan jag rycker på axlarna, knatar tillbaka in till kassörskans biträde, och delger henne läget.
Promenad till Securitasvakt, som förstås inte heller riktigt vet procedur för det här fallet. Jag får en telefon med min bank uppringd i, att prata litet med dem, och blir kringslussad mellan kundtjänst och spärrtjänst, vilken, litet snitsigt, passar på att spärra kortet (någon gång under processen hade det varit helt rätt grepp -- men kanske gärna efter att den stackars affären fått något betalt, i stället för, som nu, innan). Biträdet ser en smula förstoppat ut en stund, men bestämmer sig för att min ärliga uppsyn inte är den hos en lumpen bedragare, och anmodar mig återvända någon gång när saker löst sig en smula, och betala mina förvärv i efterskott i stället.
Jag cyklar hem med min diet på litet billig Hollywood och lånad mat, förbi den konstiga dubbelrondellkonstruktion som nyligen ersatt Bergsrondellen, och redan bär spår av krossat bilglas för sin fantasifullt trafikintuitionsutmanande utformning, parkerar cykeln och knatar upp till mig på tredje våningen. En väldigt stor rund siffra, och femton kronor, fanns det tydligen på mitt lönekonto som just fick sitt kort spärrat. En hundralapp, och femton kronor, finns det i min plånbok. Det kan nog räcka till en lunch eller två på stan.
Men på det här sättet slipper jag onekligen lista ut proceduren för att bli med nytt kort, när giltighetstiden juni 2008 går ut, emedan det gick ut idag, och vänlig expertis på momangen skickat ut ett nytt redan. Jag har inte ens brytt mig om att bli det minsta upprörd; det känns inte som att något skulle bli bättre av det. (Att jag hade en uptime som närmade sig 24h kan också ha beslöjat humöret med en viss orubblighet; vaknar man klockan 22, är det inte helt dumt att försöka hålla igång tills det är dags att lägga sig, om man vill vakna med solen nästa gång.)
Och så borde jag deklarera klart också, och ge herrarna skrattmås, förlåt, skattmas, sina pengar. Jag ska bara ta reda på vad det kostade mig att åka till och från jobbet den gång jag åkte till och från jobbet det år som gått, för det föreslås man skriva redan på framsidan. Jag tror det ligger någonstans kring femton tusen, men den faktiska siffran har jag bara i mitt bankkontos transaktionslogg.
Wish me luck. *klappar tillitsfullt sitt internet*
Jag bommade hela LinCon, på ungefär samma sätt som jag bommade Swing in Spring och FPP i Göteborg härom helgen -- "hoppsan, är det NU det är?" -- men det är inte precis hela världen. Gå miste om en orgie nördar av alla de slag, må vara, men egentligen är jag mer sugen på folk i största allmänhet, än någon slags arketyp i synnerhet, nu. Alla som bär upp ett intressant samtal, eller begriper sig på otvungenhet, åtminstone.
Framåt 18-snåret, piper det till om middag med ett par gamla jobbarkompisar på pizzerian ett par minuter bort, och fortfarande i stark solstrålenhet kajkar jag dit och falaflar dem, till prat om Japan, Jacques Tati-film, och konstiga spel skådade på LinCon (av ensemblens större spelfantast, som inte bommade det).
Därefter beslutar jag mig (eller egentligen redan innan, men med verkställan först nu) för en cykeltur till Tornby för litet bonushandlande av saker jag säkert kommer hitta som är bra att ha i kylen. Jag hittar litet krafs som säkert är bra att ha i dvd-spelaren; Fletch, som jag minns som charmant, och knep allra minst lika mycket för soundtracket (äkta Harold Faltermeyer :-), någon Meg Ryan, en Al Pacino. Ganska platt Hollywood, för någon vegetativ stund någon gång, kanske.
Spatserar omkring litet utan att egentligen hitta något nämnvärt, och får ihop till ~300 kronors småplock. I kassan drar det ihop sig till strul. Man kan riktigt känna det i luften: ovan kassörska knackar in att jag betalat kontant i stället för per kort. Tillkallar annan kassörska. Konversation sinsemellan. Pekande. Mer av samma vara. Jag packar, så länge. Blir tillfrågad om jag kanske kan gå ut till bankomaten utanför och ta ut pengar, så verkligheten stämmer med vad deras kassa nu Vet.
Väl vid bankomaten, eskalerar det litet till: bankomaten säger "vänta" innan jag ens stoppat i kortet. Ett ganska dåligt state för en bankomat, men som jag fått för mig att bankomater, om något system, har rätt rigorösa "precis oavsett vad som händer, ska inget dåligt drabba kunden"-procedurer, stoppar jag in mitt kort ändå och ser efter vad som händer (ingenjören i mig är nyfiken). Exakt ingenting händer, på en lång stund. Jo, då och då låter den litet spattigt. Jag bestämmer mig för att ett långt tryck på "avbryt" kan vara lägligt. Då ändrar den state: nu till en röd ruta som delger att bankomaten är avstängd. Mycket litet händer under ytterligare några minuter, innan jag rycker på axlarna, knatar tillbaka in till kassörskans biträde, och delger henne läget.
Promenad till Securitasvakt, som förstås inte heller riktigt vet procedur för det här fallet. Jag får en telefon med min bank uppringd i, att prata litet med dem, och blir kringslussad mellan kundtjänst och spärrtjänst, vilken, litet snitsigt, passar på att spärra kortet (någon gång under processen hade det varit helt rätt grepp -- men kanske gärna efter att den stackars affären fått något betalt, i stället för, som nu, innan). Biträdet ser en smula förstoppat ut en stund, men bestämmer sig för att min ärliga uppsyn inte är den hos en lumpen bedragare, och anmodar mig återvända någon gång när saker löst sig en smula, och betala mina förvärv i efterskott i stället.
Jag cyklar hem med min diet på litet billig Hollywood och lånad mat, förbi den konstiga dubbelrondellkonstruktion som nyligen ersatt Bergsrondellen, och redan bär spår av krossat bilglas för sin fantasifullt trafikintuitionsutmanande utformning, parkerar cykeln och knatar upp till mig på tredje våningen. En väldigt stor rund siffra, och femton kronor, fanns det tydligen på mitt lönekonto som just fick sitt kort spärrat. En hundralapp, och femton kronor, finns det i min plånbok. Det kan nog räcka till en lunch eller två på stan.
Men på det här sättet slipper jag onekligen lista ut proceduren för att bli med nytt kort, när giltighetstiden juni 2008 går ut, emedan det gick ut idag, och vänlig expertis på momangen skickat ut ett nytt redan. Jag har inte ens brytt mig om att bli det minsta upprörd; det känns inte som att något skulle bli bättre av det. (Att jag hade en uptime som närmade sig 24h kan också ha beslöjat humöret med en viss orubblighet; vaknar man klockan 22, är det inte helt dumt att försöka hålla igång tills det är dags att lägga sig, om man vill vakna med solen nästa gång.)
Och så borde jag deklarera klart också, och ge herrarna skrattmås, förlåt, skattmas, sina pengar. Jag ska bara ta reda på vad det kostade mig att åka till och från jobbet den gång jag åkte till och från jobbet det år som gått, för det föreslås man skriva redan på framsidan. Jag tror det ligger någonstans kring femton tusen, men den faktiska siffran har jag bara i mitt bankkontos transaktionslogg.
Wish me luck. *klappar tillitsfullt sitt internet*
postad 21:22 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
men kära nån så fel det kan bli!
Hihi; du slår nog nästan mig i otur. Fast förvisso; jag hade nog aldrig fått med mig maten hem... Och fått ett utbrott.