22:36 Schlagermogen?!

Jag hälsar på i uppväxthemmet, utrustat med en televisionsapparat. En av dessa attiraljer jag avsiktligt inte pyntat mitt eget liv med -- "teve behöver jag inte lägga min tid på". Kvällens experiment -- att se ett par program och känna efter. Då och då prövar jag på saker jag inte har för avsikt att ändra mina vanor kring, såvida jag inte skulle komma på mig med att helt ha bytt åsikt i frågan sedan sist. Jag brukar dricka en kopp kaffe varje årtionde, för att konstatera att kaffe fortfarande smakar illa och att jag trivs ganska bra även utan koffein -- senast i Italien i höstas. Mer offensiva droger än alkohol undgår denna kontinuerliga prövning; jag har aldrig känt lusten att utmana min känslorespons kring nikotin, främst då den inte fjärmar mig från ett socialt sammanhang jag skulle känna att jag gick miste om av att stå utanför. Åter till televisionen.

Jag ser på någon vetenskapsnågonting om digitalteve, senare halvan av ett inför-melodifestival-program med allnordisk såga/hylla-panel, och kvällens avsnitt Rosenberg. Och får ut något av alla tre. Ett flackande ögonblick känner jag mig förbryllat medelålders, sen koncentrerar jag mig mer på att fascineras närmare över min reaktion på melodifestivalandet.

Jag tycker om musik. Inte så ofta det riktigt folkliga, traditionell säsongsbunden sång oräknad, men schlagerfestival har aldrig stått särskilt högt i kurs i mig. Den var viktig för systern en period, jag har sett ett antal under min uppväxt och alltid tyckt om ABBA, men mycket större har inte intresset varit, och från Bert Carlssons intåg på scenen har jag helt lämnat fältet i någon slags arrogant vämjelse. Någon gång de senaste tio åren har jag faktiskt sett en hel schlagershow med en flickvän, någon annan gång blivit passivt exponerad av annan flickvän som tittat i samma rum, annars intet.

Schlager har länge varit något som kablats ut i matvaruaffärshögtalare på ett sätt som är irriterande omöjligt att komma undan med mindre än egen moteld, ur mitt perspektiv, och jag är inte den som promenerar omkring med egen musikmaskin på allmäna platser och bara nästan den som tar upp ett par öronproppar ur en ficka för att få litet lugn och ro i en affär då jag handlar.

(Jag är dock precis den som råkar ha ett par öronproppar i min väska, och lycksaligt tar fram dem när byggandet av ett demonstrationsfyrverkeri med ljud- och ljusramper som ett stim dylika jobbare bånkar med hammare mot metall blir för högljutt för min smak då de riggar stora ramper för showen och utför soundchecks, under tiden jag själv med en annan skock tekniker förbereder de sista detaljerna av presentationsmaterialet showen byggs kring.)

Detta om min relation till schlager och historian bakom den. Idag slötittar jag för mig själv, och finner att jag skulle uppskatta att se det här med någon nära vän att utbyta ytligt flams och spontana kommentarer kring innehållet med. För den sociala biten allenast; ett litet stycke kärnbildande stoff kring vilket småprat växer och prunkar, något lättsamt att bre socialt pålägg på, kort sagt tevens idé och självberättigande i mångt och mycket.

Jag är nästan mogen att ha egen teve, om jag bara har någon att titta på den med. Det är inte riktigt vad jag känt förut, men det verkar stämma någorlunda nu, i alla fall. Vilket fascinerar mig litet, som sagt. Kanske har Lisa någon del i det med, efter att ha exponerat mig för ett par säsonger Futurama med sällskap då jag hälsade på henne i helgen. Kul i sig, men ingenting jag ser på för humorns egen skull, om jag är ensam. Schlager hamnar i samma fack, fast litet längre ned. Star Trek mellan men inte inklusive originalserien och den senaste, Enterprise, har precis kvalat upp i kategorin sådant jag kan tänka mig se på även utan umgänge, det mesta i animeväg tvärtom just sjunkit ned under samma streck.

Mediakonsumtion är någonting socialt, och tydligen en umgängesform jag blivit mer sugen på den sista tiden. Tidigare har den väldigt många gånger varit något tilltugg till det sociala jag sett och satt i främsta rummet; ett jag inte haft något emot men egentligen sällan sökt i sig, men glidningen har börjat. Sant, förvisso, att mediainnehållet har svårt att mäta sig med att kelas, kramas med, massera eller allmänt pyssla om omtyckta flickor och väninnor, men andra smaker börjar också tilltala alltmer.

Det här är nog en nyans utveckling som människa som är litet finare än jag i vanliga fall brukat bry mig om att ens lägga märke till. Eller kanske bara inom ett fält jag sällan ägnat ens en flyktig tanke.