2005-05-16

22:36 Schlagermogen?!

Jag hälsar på i uppväxthemmet, utrustat med en televisionsapparat. En av dessa attiraljer jag avsiktligt inte pyntat mitt eget liv med -- "teve behöver jag inte lägga min tid på". Kvällens experiment -- att se ett par program och känna efter. Då och då prövar jag på saker jag inte har för avsikt att ändra mina vanor kring, såvida jag inte skulle komma på mig med att helt ha bytt åsikt i frågan sedan sist. Jag brukar dricka en kopp kaffe varje årtionde, för att konstatera att kaffe fortfarande smakar illa och att jag trivs ganska bra även utan koffein -- senast i Italien i höstas. Mer offensiva droger än alkohol undgår denna kontinuerliga prövning; jag har aldrig känt lusten att utmana min känslorespons kring nikotin, främst då den inte fjärmar mig från ett socialt sammanhang jag skulle känna att jag gick miste om av att stå utanför. Åter till televisionen.

Jag ser på någon vetenskapsnågonting om digitalteve, senare halvan av ett inför-melodifestival-program med allnordisk såga/hylla-panel, och kvällens avsnitt Rosenberg. Och får ut något av alla tre. Ett flackande ögonblick känner jag mig förbryllat medelålders, sen koncentrerar jag mig mer på att fascineras närmare över min reaktion på melodifestivalandet.

Jag tycker om musik. Inte så ofta det riktigt folkliga, traditionell säsongsbunden sång oräknad, men schlagerfestival har aldrig stått särskilt högt i kurs i mig. Den var viktig för systern en period, jag har sett ett antal under min uppväxt och alltid tyckt om ABBA, men mycket större har inte intresset varit, och från Bert Carlssons intåg på scenen har jag helt lämnat fältet i någon slags arrogant vämjelse. Någon gång de senaste tio åren har jag faktiskt sett en hel schlagershow med en flickvän, någon annan gång blivit passivt exponerad av annan flickvän som tittat i samma rum, annars intet.

Schlager har länge varit något som kablats ut i matvaruaffärshögtalare på ett sätt som är irriterande omöjligt att komma undan med mindre än egen moteld, ur mitt perspektiv, och jag är inte den som promenerar omkring med egen musikmaskin på allmäna platser och bara nästan den som tar upp ett par öronproppar ur en ficka för att få litet lugn och ro i en affär då jag handlar.

(Jag är dock precis den som råkar ha ett par öronproppar i min väska, och lycksaligt tar fram dem när byggandet av ett demonstrationsfyrverkeri med ljud- och ljusramper som ett stim dylika jobbare bånkar med hammare mot metall blir för högljutt för min smak då de riggar stora ramper för showen och utför soundchecks, under tiden jag själv med en annan skock tekniker förbereder de sista detaljerna av presentationsmaterialet showen byggs kring.)

Detta om min relation till schlager och historian bakom den. Idag slötittar jag för mig själv, och finner att jag skulle uppskatta att se det här med någon nära vän att utbyta ytligt flams och spontana kommentarer kring innehållet med. För den sociala biten allenast; ett litet stycke kärnbildande stoff kring vilket småprat växer och prunkar, något lättsamt att bre socialt pålägg på, kort sagt tevens idé och självberättigande i mångt och mycket.

Jag är nästan mogen att ha egen teve, om jag bara har någon att titta på den med. Det är inte riktigt vad jag känt förut, men det verkar stämma någorlunda nu, i alla fall. Vilket fascinerar mig litet, som sagt. Kanske har Lisa någon del i det med, efter att ha exponerat mig för ett par säsonger Futurama med sällskap då jag hälsade på henne i helgen. Kul i sig, men ingenting jag ser på för humorns egen skull, om jag är ensam. Schlager hamnar i samma fack, fast litet längre ned. Star Trek mellan men inte inklusive originalserien och den senaste, Enterprise, har precis kvalat upp i kategorin sådant jag kan tänka mig se på även utan umgänge, det mesta i animeväg tvärtom just sjunkit ned under samma streck.

Mediakonsumtion är någonting socialt, och tydligen en umgängesform jag blivit mer sugen på den sista tiden. Tidigare har den väldigt många gånger varit något tilltugg till det sociala jag sett och satt i främsta rummet; ett jag inte haft något emot men egentligen sällan sökt i sig, men glidningen har börjat. Sant, förvisso, att mediainnehållet har svårt att mäta sig med att kelas, kramas med, massera eller allmänt pyssla om omtyckta flickor och väninnor, men andra smaker börjar också tilltala alltmer.

Det här är nog en nyans utveckling som människa som är litet finare än jag i vanliga fall brukat bry mig om att ens lägga märke till. Eller kanske bara inom ett fält jag sällan ägnat ens en flyktig tanke.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

22:33 Annandag pingst

Annan dag pingst är kyrkan stängd, meddelade ett plakat på Nicolai-kyrkan jag passerade på väg till biblioteket i eftermiddags. Jag kommer på mig med att undra om den är öppen på nationaldagen i stället, men börjar sedan undra allt mer om den genom att vara stängd respekterar dagens icke-rödhet eller håller fast i sin kyrkliga dogm om att dagen av hävd bör vara en ledig dag. Jag kommer aldrig riktigt till beslut i frågan, utan lägger den på hyllan som något av en mental tungvrickare.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

19:27 Medvetet vs undermedvetet

Undermedvetet och medvetet, autopilot och pilot, lillhjärna och storhjärna, Jeeves och jag. Svenska dagbladet hade en intressant understreckare idag om var beslut fattas, och vilka delar av oss som har något att säga till om. I rätt mycket jobbar vi inte med hjärnbarken -- neocortex i all ära, men inte fåglarna går du efter de där listorna över vad du söker i en partner när det klickar till och kärleken gör rent hus i logikträsket?

Jag tänkte väl inte det, nej. Det gör inte jag heller. Fast jag kan förstås räkna mina pluringar med facit i hand och glädjas åt eller våndas över utfallet, med hjärtats goda minne. När jag är där i tiden, förstås -- tills dess kan man mest plita på sina listor, kasta nyfikna blickar åt alla håll, känna det vattnas i tanken då en fager varelse går förbi eller en pennför poet tecknar sina drömmar öppet. Poet då i vid mening -- formen underordnas substansen, i alla fall när det kommer till text, åtminstone för min del. Även om jag i praktiken är inskränkt och gärna kostar på mina spaningar raffinerade sållningsfilter som försöker kasta bort såväl felstavare som rökare, vansinnesveganer och litet av varje innan hjärtat får se och häpna. De hinner och lyckas inte alltid särskilt bra, men jag gnäller föga över det, även om storhjärnan försöker svälja sig själv och blunda, tills den ser hur det faller ut. Sen är den såld, den med.

Det intressantaste artikeln tog upp var hur man gärna är heligt osams med sitt andra jag om vad som gäller. Övertygad antirasist som inuti agerar helt i strid med sin övertygelse -- eller feminist, eller vad som helst. Tjejer som alltid blir ihop med just de där farliga karlarna som är dåliga för dem, och precis på mitt manér sållar bort tråkiga trygga vänliga män de skulle må bra med. Kanske inte precis på mitt manér, må vara, hoppas jag, men det jag avsåg var väl mest sättet, snarare än urvalskriterierna. I vilken utsträckning våra medvetna och avsiktliga val alls får vara med eller inte kan förstås diskuteras, men jag är nöjd med konstaterandet att det är rätt svårt att avgöra. En bekvämt agnostisk inställning, redan innan något eventuellt definitivt konstaterande om huruvida det är mätbart eller inte. Antar vi att det inte är mätbart, kan man i alla fall vara medveten om det, och resonera kring saker utifrån det.

Kvotering känns plötsligt nästan rimligt -- redan det en åsikt jag sällan fått bukt med. Om man bestämt sig för att vissa fördelningar mellan kön, sexualiteter, etniciteter, uppväxtförhållanden, samhällsklasser, blodgrupper, ögonfärger, stjärntecken eller frukostvanor är något lika eftersträvansvärt som selektering efter kompetens, engagemang, samarbetsförmåga, vältalighet, doft, rakvatten eller slipskomplexitet. Som frekvent teknokrat i sådana sammanhang har jag ofta fnyst åt tanken, men som fluffilosof i bredare sammanhang ser jag inget fel i det.

Det är ingen mening i att tuta i mig mer feminism, än här redan bor, till exempel. Jag är redan fullärd, även om jag inte vet hur jag agerar i praktiken i alla sammanhang. Kanske lika mullig som vilken knöl som helst; fåglarna vet. Och fler än en kvinna i landet skyr mig som pesten, eller närmare bestämt som någon form av våldtäktsman. Jag har inte lyckats förlika mig med det, men insett att det inte står i min makt att ändra på den stämpeln, så jag har försökt släppa tanken på det i stället. Man kan inte blidka alla, och bör väl i stället se om sig själv så man inte går och renodlar embryot till något dåligt för att bejaka en olyckskorps krax. Varje gång någon tillåter sig tänka "en gång stämplad", blir världen litet sämre. Må jag aldrig sätta någon sådan stämpel under locket på någon hjässa, för övrigt; det vore skada att bidra till otyget.

Om vi återgår till beslutsfattande dock, och klättrar vidare i mina vindlande vidarekopplingar, slog det mig att även om vi ofta fattar beslut tidigt och fast med lägre nivåers medvetande (och sedan länge går och våndas över dem tills vi beslutar oss med storhjärnan för att beslutet är fattat, utan att något påverkat utfallet av ställtiden), kan storhjärnan nog ändå vara med i beslutsgången i ett avseende: /när/ beslutet tas och effektueras. Jag må ha förälskat mig i en flicka jag aldrig mött för över en månad sedan, men inte fåglarna har jag träffat henne för det, bjudit ut henne på en fika, blivit knasig i hennes hår, ryggslut eller hals. Storhjärnan kan välja att vänta ut bäst-före-datumet för ett beslut, och på så vis rentav vinna över det färdigfattade utan att de två parterna ens möts i ringen. Båda sidorna fuskar, men ingen domare blåser av för teknisk foul; ibland vinner en, ibland den andra. Och ingen blir klokare av det; nästa match ser precis likadan ut.

Det känns litet cyniskt sorgligt, om man inte ser det som att man kan stå emot sina oreflekterade fördomar och stoltsera med duktighatten på ibland. Men just nu vill jag mest ha fåniga förälskelser och kärlekshistorier att krydda mitt och mina närmastes liv med, nuvarande och kommande. Det är så tråkigt att gå omkring och dra på en massa hjärna som inte har ett hjärta att tampas om oviktigheter med, i längden.

Var är alla lyxproblemen som att det ligger trosor på golvet, konstiga råvaror i kylskåpet, att det är smutsrand i badkaret när man vill krypa i och att man inte orkar ge sig ut i den fina lördagsmorgonsolen för att man blev riden knasig natten dessförinnan? Mer I-landsproblem åt I-ländarna!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se