19:27 Medvetet vs undermedvetet

Undermedvetet och medvetet, autopilot och pilot, lillhjärna och storhjärna, Jeeves och jag. Svenska dagbladet hade en intressant understreckare idag om var beslut fattas, och vilka delar av oss som har något att säga till om. I rätt mycket jobbar vi inte med hjärnbarken -- neocortex i all ära, men inte fåglarna går du efter de där listorna över vad du söker i en partner när det klickar till och kärleken gör rent hus i logikträsket?

Jag tänkte väl inte det, nej. Det gör inte jag heller. Fast jag kan förstås räkna mina pluringar med facit i hand och glädjas åt eller våndas över utfallet, med hjärtats goda minne. När jag är där i tiden, förstås -- tills dess kan man mest plita på sina listor, kasta nyfikna blickar åt alla håll, känna det vattnas i tanken då en fager varelse går förbi eller en pennför poet tecknar sina drömmar öppet. Poet då i vid mening -- formen underordnas substansen, i alla fall när det kommer till text, åtminstone för min del. Även om jag i praktiken är inskränkt och gärna kostar på mina spaningar raffinerade sållningsfilter som försöker kasta bort såväl felstavare som rökare, vansinnesveganer och litet av varje innan hjärtat får se och häpna. De hinner och lyckas inte alltid särskilt bra, men jag gnäller föga över det, även om storhjärnan försöker svälja sig själv och blunda, tills den ser hur det faller ut. Sen är den såld, den med.

Det intressantaste artikeln tog upp var hur man gärna är heligt osams med sitt andra jag om vad som gäller. Övertygad antirasist som inuti agerar helt i strid med sin övertygelse -- eller feminist, eller vad som helst. Tjejer som alltid blir ihop med just de där farliga karlarna som är dåliga för dem, och precis på mitt manér sållar bort tråkiga trygga vänliga män de skulle må bra med. Kanske inte precis på mitt manér, må vara, hoppas jag, men det jag avsåg var väl mest sättet, snarare än urvalskriterierna. I vilken utsträckning våra medvetna och avsiktliga val alls får vara med eller inte kan förstås diskuteras, men jag är nöjd med konstaterandet att det är rätt svårt att avgöra. En bekvämt agnostisk inställning, redan innan något eventuellt definitivt konstaterande om huruvida det är mätbart eller inte. Antar vi att det inte är mätbart, kan man i alla fall vara medveten om det, och resonera kring saker utifrån det.

Kvotering känns plötsligt nästan rimligt -- redan det en åsikt jag sällan fått bukt med. Om man bestämt sig för att vissa fördelningar mellan kön, sexualiteter, etniciteter, uppväxtförhållanden, samhällsklasser, blodgrupper, ögonfärger, stjärntecken eller frukostvanor är något lika eftersträvansvärt som selektering efter kompetens, engagemang, samarbetsförmåga, vältalighet, doft, rakvatten eller slipskomplexitet. Som frekvent teknokrat i sådana sammanhang har jag ofta fnyst åt tanken, men som fluffilosof i bredare sammanhang ser jag inget fel i det.

Det är ingen mening i att tuta i mig mer feminism, än här redan bor, till exempel. Jag är redan fullärd, även om jag inte vet hur jag agerar i praktiken i alla sammanhang. Kanske lika mullig som vilken knöl som helst; fåglarna vet. Och fler än en kvinna i landet skyr mig som pesten, eller närmare bestämt som någon form av våldtäktsman. Jag har inte lyckats förlika mig med det, men insett att det inte står i min makt att ändra på den stämpeln, så jag har försökt släppa tanken på det i stället. Man kan inte blidka alla, och bör väl i stället se om sig själv så man inte går och renodlar embryot till något dåligt för att bejaka en olyckskorps krax. Varje gång någon tillåter sig tänka "en gång stämplad", blir världen litet sämre. Må jag aldrig sätta någon sådan stämpel under locket på någon hjässa, för övrigt; det vore skada att bidra till otyget.

Om vi återgår till beslutsfattande dock, och klättrar vidare i mina vindlande vidarekopplingar, slog det mig att även om vi ofta fattar beslut tidigt och fast med lägre nivåers medvetande (och sedan länge går och våndas över dem tills vi beslutar oss med storhjärnan för att beslutet är fattat, utan att något påverkat utfallet av ställtiden), kan storhjärnan nog ändå vara med i beslutsgången i ett avseende: /när/ beslutet tas och effektueras. Jag må ha förälskat mig i en flicka jag aldrig mött för över en månad sedan, men inte fåglarna har jag träffat henne för det, bjudit ut henne på en fika, blivit knasig i hennes hår, ryggslut eller hals. Storhjärnan kan välja att vänta ut bäst-före-datumet för ett beslut, och på så vis rentav vinna över det färdigfattade utan att de två parterna ens möts i ringen. Båda sidorna fuskar, men ingen domare blåser av för teknisk foul; ibland vinner en, ibland den andra. Och ingen blir klokare av det; nästa match ser precis likadan ut.

Det känns litet cyniskt sorgligt, om man inte ser det som att man kan stå emot sina oreflekterade fördomar och stoltsera med duktighatten på ibland. Men just nu vill jag mest ha fåniga förälskelser och kärlekshistorier att krydda mitt och mina närmastes liv med, nuvarande och kommande. Det är så tråkigt att gå omkring och dra på en massa hjärna som inte har ett hjärta att tampas om oviktigheter med, i längden.

Var är alla lyxproblemen som att det ligger trosor på golvet, konstiga råvaror i kylskåpet, att det är smutsrand i badkaret när man vill krypa i och att man inte orkar ge sig ut i den fina lördagsmorgonsolen för att man blev riden knasig natten dessförinnan? Mer I-landsproblem åt I-ländarna!