23:50 Knivar är vassa

eller "Jo, jag borde ha gjort degen först". Slapstick, ett avsnitt. Enrolls dokukomedi, Johan Sundström, maj 2005.

Magen manar. Kylskåpet kraxar: "Purjon purknar! Pajdags!". Bara börja. Sylvasst skär hackar härligheten. Och... ...oaj!

Hatten av. Ja, ringfingershatten. Med en centimeter purjo kvar, blir det en millimeter ringfinger mindre. Dålig deal. Blä. Bör man göra någonting åt eventuell purjosaft som torde finnas under hatten nu, tro? Hm; ingen klinisk sprit i hemmet att göra rent med. Lättglögg? Ick. Kranvatten? Känns som att rengöra smuts med annan smuts. Nå, det är nyttigt med grönsaksjuice, säger vi. En moderlig blick på rödlätt hatt; sitt kvar där, du. Och upp med dig i högläge, nu.

Jag står med armen i vädret som ett fån för att minska blodtillströmningen. Andra armen utåt sträck, och fånga in hushållsrullen utan att blodet får chansen att lämna diskbänken. Såja. Ringfingrets bas får en liten papperskostym, som rodnar alltmer. Om jag gör så här, kanske hatten koagulerar fast igen, så jag kan glömma bekymret sen, i någon mån? Vi får väl se. Med en hand och kreativa flerstegsmanövrar, lyckas jag först hacka klart sista centimetern, och därefter fösa i alltsammans i kastrullen.

Fem minuter passerar, under vilka det befinns att en uppåtsträckt arm precis går genom mina innerdörrar utan att gå i dörrposten, det är ensidigt belastande att hålla en arm i vädret längre perioder, det tar tid att skriva på tangentbord med bara en hand, och att det i alla fall är någon slags lindring i att vila en armbåge på en lagom avsats. Hatten glappar litet, har fått en mörk rand av stelnande flytande Jag, och jag inser att det nog hade behövts litet kirurgtejp från början för att bli riktigt bra. Som fallback slår jag in gullebrand i vitt paket så här i efterhand, och betraktar nöjt mitt verk. Litet tajt, kanske, men det är nog egentligen bra.

Om jag nu haft förnuftet att redan ha gjort degen, hade middagen inte varit så värst långt borta, ändå. Riva ost hade kanske inte varit det lättaste, men jag hade nog kommit på något, i alla fall. Jag får ingen middag före midnatt om jag skulle försöka på egen hand i det här skicket.

Jag provar osannolikhetsdriften.

I värsta fall får jag nöja mig med fil idag. Och den här paprikan är det nog bäst att knapra i sig; jag lär inte kunna ro iland den på något annat vis nu.


Jäklar; jag börjar bli gaggig. En plötslig vaggande lust att sjunga "Nu går sista visan" och snörvla i grupp åt någon slags förestående avsked. Något sådant har nog inte hänt de senaste tio åren, i alla fall, och inte känns det som något som direkt hör till nuvarande situation heller.

Fast en liten låda att skrika ut sina hjärt-, hjärn- och andra spöken i nu vore inte fel. Jag har en sådan faslig lust att ta semester i en annan verklighet ett slag, eller röra om i min egen med stora sleven. Bara få någonting gjort, hänt, och sen vakna i en underbar värld eller med ett hjärtsår att sakta läka. Allt utom väntan i vakuum.

Det finns ojedamig så mycket människor på campus, förresten. Från lunch idag och framåt var mina ögon uppmärksamma på precis varje ansikte överallt, tills vart och ett kunde avfärdas som pojke eller fel flicka. Många, många, många. Noll kramar utdelade till noll hittade förvånade Jennysar.