23:01 Att somna in

I Kina sägs man natta sina små i en mjuk succession från dagens vakenhet, rörelse och aktivitet till nattens stilla sömn och vila, så vakenhet och sömn närmast omärkligt går över i varann. Igår kväll upplevde jag själv en övergång förföriskt likt just det.

När dagen mojnat, mörkret lagt sig och de små frågetecknen om vad dagen skulle hålla i sin famn nästan mist sin krull, blev det bestämt att jag skulle få välkommet besök, trots timmen. En mjuk och kramvänlig väninna att dela soffa och några timmar anime med, i all anspråkslöshet. Så när klockan blev tio, tappade jag inte enligt plan upp ett bad för ett par timmars studielitterärt umgänge med Roger Säljö och senaste århundradets stora pedadogiska namn, utan öppnade ytterdörren för en varm och gladlynt tjej, en hälsosam omväxling från kvällar då jag inte gör det.

Jag lyckades förvisso åsamka mig ett mått strul (i tråkig datorbemärkelse, märk väl) vid en illa överlagd städoperation strax dessförinnan, men efter litet axelryckningar och små besvärjelser fick jag bukt med bråkiga videocodecs, och visningen blev av trots allt, till allas glädje. Ändra aldrig på någonting som fungerar samma dag det ska användas.

Vi hade sett första halvan av Dual! (parallell trouble adventure) för några veckor sedan, och hade kvar den andra, och även om det i botten är mer av en komedi än något annat, blir jag lätt blödig inuti av alla (fån)romantiska drag, väl sammanvävda med nynnvänliga melodier. Musikaliskt-meditativt så det förslår, och inte mindre så, när jag har händerna sysselsatta med någon kombination av massage, kel, smekande, hårpill, och att bara planlöst vandra omkring över en omtyckt människa och trivas hos henne. Kring. Intill. Längsmed. Så där som jag trivs. Luta sig framåt och stjäla sig en kram någon gång ibland. Mysigt, kort sagt.

Medvetandet kryper till ro, och diffunderar sakta ut i underarmar, i händerna, ända ut i fingerspetsarna. Kittelklias, kallade hon det, att susa omkring henne med fingrarna i ryggen, lågspänstigt, kringvandrande, av och an flackande eller trippande. Sidor, över axlar, nacken, under hakan, upp längsmed kinden och ut över armarna. Fast jag är så dålig på att hålla mig kring en enda sorts smekning, och alternerar instinktivt mellan många kelarter. Helhands, helarms glidning, omslutning, samrörelser, motrörelser, knådning, klämning, isär, ihop, tryck, lättnad, lyftas i axelfästena, vila med pannan mellan skulderbladen. Givmild egoism, om ni vill. Vad jag vill som jag trivs med, och sällan i konflikt med hon jag badar. Det är nog lika naturligt att bara falla in i och följa med i med känseln som det är mig för mig att gå upp i det, skulle jag förmoda. Inte helt olikt att andas, fast varje andetag här är litet djupare, och mer berikande.

Klockan vandrade in på småtimmarna, och när det sista avsnittet nått sitt slut, Real (titelmelodin) sjungit sina sista toner och mörkret åter lade sig kring rummet, var jag så milt nästaninsomnad men ännu vaken som jag någonsin minns mig. Förtrollelsen bröts inte nämnvärt av de få bestyr med att hämta litet extra lakan och så heller, och snart sov jag en djup, lycklig sömn, tills dagen åter grydde. Såvitt jag förstår gjorde hon det med ute på soffan hon valt åt sig, för väckarklockan hade inte hjälpt henne ta sig till bussar i ottan, och jag fick sällskap till en honingstefrukost med nygräddade småfranskor. Trevligt. En kram till, och hon iväg till hårfrisör, jag själv dagens arbete och så småningom föreläsning.

Det här var precis vad jag behövde. Tackar.