18:11 JHVH hälsar på.
Det ringer nästan på dörren, låter det som. Nej, det var nog en skata som slog sig ned på järnblecket som går runt balkongen -- det låter ungefär likadant. En stund passerar, och så låter det så där igen. Men det sitter ingen skata och tittar in genom fönstret. Dock ringer det på dörren på riktigt, strax därefter. Jag går och öppnar för två tjejer som presenterar sig som det vittne som varit här och velat prata med mig någon gång förut men den gången med en manlig följeslagare, och ett annat vittne som följer henne idag. De hade varit här och antastat stackars Maya någon gång i mellantiden med; antastat, i så mening att Maya helst ville bli av med dem och så snart som möjligt slippa; vara artig, låtsas intresse och så. Jag klandrar henne inte; det är inte kul att prata med någon man inte bjudit, utan tankerum att förbereda sig för mötet, eller någon slags förvarning alls.
Men när jag blev påringd första gången, slog mig tanken att det kunde vara roligt att höra litet av vad och hur ett vittne tycker och tänker. Få sig en liten pratstund, med oskriven dagordning och möjligheten att själv ta upp vad ämnen som känns intressanta för stunden, och få en vittnesbild av hur det ligger till på den fronten. Litet för att religion är något så exotiskt för mig. Med den frihet jag i egenskap av ickeoffentlig person svingar, kan jag mena mina möten med religion är litet som besök i en djurpark; ett slags botaniserande i någonting för min tanke helt främmande sätt att mäta och bedöma omvärlden, utifrån helt andra referensramar och värderingsgrunder än mina egna.
Om det där lät helt snett och vint och alldeles obegripligt, låt mig teckna mitt tankesammanhang här i en parentes. Senast igår läste jag en notis i tidningen om vår stackars jämställdhetsminister, vilken uttryckt sin ofördomsfullhet genom att kärleksfullt beskriva hur han fann det vackert att någon levde i en öm relation med sin häst, och att han inte fann det det minsta fel. Får man vara så fördomsfri för media? Knappast. Det hette genast att detta var en jämförelse med homosexuella, och att det skulle vara samma sak. Jag lämnar litet tankeutrymme här för en så lång och enfaldiggörande suck att den inte låter sig beskrivas onomatopoetiskt. För en karl vars referensramar icke låter sig skakas av en kärlek över artgränserna, och då ej i sexuell bemärkelse, torde en okomplicerad homosexuell relation vara något så normalt att liknelsen inte ens finns på kartan. Så låt mig än en gång fälla en uppriktig suck över minsta sensationsmöjlighetens väg till säljande mediaskval. Blä på eder.
Jag är inte ateist. Tror jag. Det vill säga jag finner mig väl som en ganska agnostisk varelse utan förankring vare sig i att det finns någon gudom eller att det inte skulle finnas det. Jag tror, i den bemärkelsen att jag fäster tilltro till logik och dess möjligheter att härleda sanna samband ur utgångssanningar, att jag hyser tilltro till den vetenskapliga metoden som ett bra tillvägagångssätt för att uppnå nya användbara modeller för vad vi kan se och mäta, och så vidare, men jag har ingen religiös tro på högre väsen som styr, dömer eller ens observerar våra handlingar, tankar och motiv. Jag tar mig friheten att tro att vår konfiguration som människor indirekt gör våra reaktioner och förutsättningar predikterbara och möjliggör tilltro till att bra eller ibland dåliga ting med stor sannolikhet kommer ske eller ej, givet vissa förutsättningar. I grund och botten tror jag på en hel del ovederläggliga saker, som att den som försöker, vill, drömmer, hoppas och inte ger upp kommer uppnå sina målsättnigar, till exempel. Men nog om mig nu; det ringde ju just på dörren.
Det är nog inte så tacksamt att göra ett intresseväckande anförande i dörröppningen från ett trist trapphus med lysrör som släcker sig ideligen, och inte heller lyckades det något vidare här, i synnerhet som jag inte gärna för några längre och djupare samtal på (bokstavligen) stående fot. Jag fick något litet citat i ansiktet och en början till utfrågning om hur jag tyckte att man byggde ett samhälle, och hellre än att följa med i den konversationsmallen, föreslog jag att det kanske vore trevligare att inte stå i trapphuset, och knatade in i köket när de höll med om att det kunde vara trevligare inomhus. Maya hann bestämt ringa i mellantiden också, och det var i vilket fall dags att ta en liten paus i något relativt intetsägande jag höll på med när det ringt på dörren -- varför inte en fika?
Jag hoppas Maya inte blev ledsen över att jag bjöd på litet av hennes goda muffins och apelsinjuice. Hon dök upp någon gång en bra bit in i samtalet för att stöka ihop sådant hon ville ha med och inte till Mottala där hon skulle hälsa på litet familj, och föreföll väldigt trött, och kanske litet besvärad över sällskapet. Förlåt, älskling, om det behövs.
Nå, vittnena verkar komma litet ur sin ansats och, kanske något förvånade över en oförutsedd välkommenhet, övergår anförandet i en ganska demokratisk dialog om och a propos skrutt och korn av intresse som dyker upp under samtalets gång. Jag exponerar litet av min nyfikenhet på apokryferna (nej, jag kände inte till namnet innan nyss), forna bibeldelar av evangelister som sållats bort under upprensningar som skett, och fick höra att vittnena samtyckte i att inte kalla dem bibeln, men att de läste i alla fall en av dem (vars namn jag redan glömt) som ett intressant historiskt dokument om ett av judarnas krig, i det att den inte, som de övriga, predikade särskilt mycket religion, eller innehöll så motstridiga (internt såväl som gentemot övriga bibeln som helhet) budskap.
Ämnen gick i varann, och jag ställde mig också frågande till hur vittnen ser andra religionsers tolkning av gudom och gudsbegrepp -- en infallsvinkel jag i efterhand så här nog hellre hade format annorlunda i det att den mer eller mindre mynnade ut i en avprickningslista över hur ett vittne överför andra religioner i falsum eller icke-religion (att exempelvis daoism och andra som tar fasta i att det inte finns en gud blir filosofi mer än rena religiösa trossystem, för att nämna något) för att så småningom landa med kristendomen, islam, judendomen och mormonerna som de återstående (större) synsätt som kan anses religiösa och, av en lycklig slump, alla erkänna (delar av) bibeln som en religiös skrift. Vad jag fann desto intressantare var att de inte ogärna i tanken bollade såväl Jesus som Muhammed, Martin Luther och sig själva som predikanter för att gå tillbaka till källan och se det gudsbudskap som en gång dikterades och kasta bort alla de förväxta urspårade trossystem som mejslats ut sedan begynnelsen. Jehovas Vittnen steg genast många pinnar i aktning hos mig, men å andra sidan var jag också redan från min ursprungstanke ganska säker på att få se en hel del godare sidor än opinionsbildningen låter tillskriva vittnena. Få källor slår förstahandsinformation i sådana här sammanhang. Jag tänker inte bli vittne själv, men pratstunden var fortfarande berikande, och jag fick höra en hel del intressant, ur ett rent sociologiskt perspektiv. Och jag hör inom mig hur de bekväma mentala avrundningar de fördomar om dem jag matats med i samma ögonblick som förra meningen började sade att jag ska brinna i helvetet. Hade jag strävat efter att följa en linje där de kunnat besvara den frågan, hade jag kanske kunnat finna just det svaret också, eller inte, men jag föredrar ett öppet konversationsklimat, och frågan om himmel och helvete intresserar mig över huvud taget inte. Call me a heathen.
Jag drog mig till minnes litet funderingar jag fick när jag läste "Enligt Maria Magdalena" av Marie Fredriksson, och bollade tanken om översättningsglidningar med dem, vilket även det gav en rätt intressant pratstund om lingvistik och språkforskning, med grund i frågan om "tro" var en adekvat översättning i strofen "din tro har räddat dig" (om jag mindes rätt -- i vilket fall fanns strofen att få fatt på, någonstans), och av en lycklig händelse råkade även just "tro" finnas definierat i ett kapitel som mycket riktigt lät ordet ha en röd tråd av tillit, mer än vad i mina ögon är den vanligare svenska betydelsen, grundad i empiriska observationer, härledningar, uttalanden och prediktioner från någon form av auktoritet, eller kanske något slags godtycke mitt emellan.
Sablar, så långa meningar jag skriver. Tankar kommer så lätt i stora klasar, och hur det nu kommer sig, sorterar jag ogärna ur dem i mindre satser när jag har en helhet i blickfånget. Illa, jag vet.
Roande nog var det faktiskt de som så småningom -- kan det ha gått en timme eller kanske två -- kom ihåg klockan och drog sig åstad, efter att artigt ha bistått med att sopa undan smulor och ställa undan sina saftglas efter sig.
Det vore roligt att stöta ihop någon mormon, någon gång, så här. Den här gången var jag taktisk nog att inte nämna att jag tyckte det, efter att ha läst så mycket Card, utan att känna hur hans egna trossystem ser ut särskilt ingående. Ska jag nämna något skolämne som jag minns som riktigt ointressant och oinspirerande ligger religion mycket bra till, men när man ser den belyst så här i personliga möten, är den riktigt aptitretande. Även för en som i likhet med mig innerst inne känner religionen i mycket som en (av många) barriärer som får folkgrupper att barrikadera sig från varann, segregerar och får meningsmotsättningar att mötas i blodiga krig. Eller inordnar människor i hierarkier i maktsystem fyllda av världsligt maktmissbruk. Det behövs alltid en Messiah.
Men när jag blev påringd första gången, slog mig tanken att det kunde vara roligt att höra litet av vad och hur ett vittne tycker och tänker. Få sig en liten pratstund, med oskriven dagordning och möjligheten att själv ta upp vad ämnen som känns intressanta för stunden, och få en vittnesbild av hur det ligger till på den fronten. Litet för att religion är något så exotiskt för mig. Med den frihet jag i egenskap av ickeoffentlig person svingar, kan jag mena mina möten med religion är litet som besök i en djurpark; ett slags botaniserande i någonting för min tanke helt främmande sätt att mäta och bedöma omvärlden, utifrån helt andra referensramar och värderingsgrunder än mina egna.
Om det där lät helt snett och vint och alldeles obegripligt, låt mig teckna mitt tankesammanhang här i en parentes. Senast igår läste jag en notis i tidningen om vår stackars jämställdhetsminister, vilken uttryckt sin ofördomsfullhet genom att kärleksfullt beskriva hur han fann det vackert att någon levde i en öm relation med sin häst, och att han inte fann det det minsta fel. Får man vara så fördomsfri för media? Knappast. Det hette genast att detta var en jämförelse med homosexuella, och att det skulle vara samma sak. Jag lämnar litet tankeutrymme här för en så lång och enfaldiggörande suck att den inte låter sig beskrivas onomatopoetiskt. För en karl vars referensramar icke låter sig skakas av en kärlek över artgränserna, och då ej i sexuell bemärkelse, torde en okomplicerad homosexuell relation vara något så normalt att liknelsen inte ens finns på kartan. Så låt mig än en gång fälla en uppriktig suck över minsta sensationsmöjlighetens väg till säljande mediaskval. Blä på eder.
Jag är inte ateist. Tror jag. Det vill säga jag finner mig väl som en ganska agnostisk varelse utan förankring vare sig i att det finns någon gudom eller att det inte skulle finnas det. Jag tror, i den bemärkelsen att jag fäster tilltro till logik och dess möjligheter att härleda sanna samband ur utgångssanningar, att jag hyser tilltro till den vetenskapliga metoden som ett bra tillvägagångssätt för att uppnå nya användbara modeller för vad vi kan se och mäta, och så vidare, men jag har ingen religiös tro på högre väsen som styr, dömer eller ens observerar våra handlingar, tankar och motiv. Jag tar mig friheten att tro att vår konfiguration som människor indirekt gör våra reaktioner och förutsättningar predikterbara och möjliggör tilltro till att bra eller ibland dåliga ting med stor sannolikhet kommer ske eller ej, givet vissa förutsättningar. I grund och botten tror jag på en hel del ovederläggliga saker, som att den som försöker, vill, drömmer, hoppas och inte ger upp kommer uppnå sina målsättnigar, till exempel. Men nog om mig nu; det ringde ju just på dörren.
Det är nog inte så tacksamt att göra ett intresseväckande anförande i dörröppningen från ett trist trapphus med lysrör som släcker sig ideligen, och inte heller lyckades det något vidare här, i synnerhet som jag inte gärna för några längre och djupare samtal på (bokstavligen) stående fot. Jag fick något litet citat i ansiktet och en början till utfrågning om hur jag tyckte att man byggde ett samhälle, och hellre än att följa med i den konversationsmallen, föreslog jag att det kanske vore trevligare att inte stå i trapphuset, och knatade in i köket när de höll med om att det kunde vara trevligare inomhus. Maya hann bestämt ringa i mellantiden också, och det var i vilket fall dags att ta en liten paus i något relativt intetsägande jag höll på med när det ringt på dörren -- varför inte en fika?
Jag hoppas Maya inte blev ledsen över att jag bjöd på litet av hennes goda muffins och apelsinjuice. Hon dök upp någon gång en bra bit in i samtalet för att stöka ihop sådant hon ville ha med och inte till Mottala där hon skulle hälsa på litet familj, och föreföll väldigt trött, och kanske litet besvärad över sällskapet. Förlåt, älskling, om det behövs.
Nå, vittnena verkar komma litet ur sin ansats och, kanske något förvånade över en oförutsedd välkommenhet, övergår anförandet i en ganska demokratisk dialog om och a propos skrutt och korn av intresse som dyker upp under samtalets gång. Jag exponerar litet av min nyfikenhet på apokryferna (nej, jag kände inte till namnet innan nyss), forna bibeldelar av evangelister som sållats bort under upprensningar som skett, och fick höra att vittnena samtyckte i att inte kalla dem bibeln, men att de läste i alla fall en av dem (vars namn jag redan glömt) som ett intressant historiskt dokument om ett av judarnas krig, i det att den inte, som de övriga, predikade särskilt mycket religion, eller innehöll så motstridiga (internt såväl som gentemot övriga bibeln som helhet) budskap.
Ämnen gick i varann, och jag ställde mig också frågande till hur vittnen ser andra religionsers tolkning av gudom och gudsbegrepp -- en infallsvinkel jag i efterhand så här nog hellre hade format annorlunda i det att den mer eller mindre mynnade ut i en avprickningslista över hur ett vittne överför andra religioner i falsum eller icke-religion (att exempelvis daoism och andra som tar fasta i att det inte finns en gud blir filosofi mer än rena religiösa trossystem, för att nämna något) för att så småningom landa med kristendomen, islam, judendomen och mormonerna som de återstående (större) synsätt som kan anses religiösa och, av en lycklig slump, alla erkänna (delar av) bibeln som en religiös skrift. Vad jag fann desto intressantare var att de inte ogärna i tanken bollade såväl Jesus som Muhammed, Martin Luther och sig själva som predikanter för att gå tillbaka till källan och se det gudsbudskap som en gång dikterades och kasta bort alla de förväxta urspårade trossystem som mejslats ut sedan begynnelsen. Jehovas Vittnen steg genast många pinnar i aktning hos mig, men å andra sidan var jag också redan från min ursprungstanke ganska säker på att få se en hel del godare sidor än opinionsbildningen låter tillskriva vittnena. Få källor slår förstahandsinformation i sådana här sammanhang. Jag tänker inte bli vittne själv, men pratstunden var fortfarande berikande, och jag fick höra en hel del intressant, ur ett rent sociologiskt perspektiv. Och jag hör inom mig hur de bekväma mentala avrundningar de fördomar om dem jag matats med i samma ögonblick som förra meningen började sade att jag ska brinna i helvetet. Hade jag strävat efter att följa en linje där de kunnat besvara den frågan, hade jag kanske kunnat finna just det svaret också, eller inte, men jag föredrar ett öppet konversationsklimat, och frågan om himmel och helvete intresserar mig över huvud taget inte. Call me a heathen.
Jag drog mig till minnes litet funderingar jag fick när jag läste "Enligt Maria Magdalena" av Marie Fredriksson, och bollade tanken om översättningsglidningar med dem, vilket även det gav en rätt intressant pratstund om lingvistik och språkforskning, med grund i frågan om "tro" var en adekvat översättning i strofen "din tro har räddat dig" (om jag mindes rätt -- i vilket fall fanns strofen att få fatt på, någonstans), och av en lycklig händelse råkade även just "tro" finnas definierat i ett kapitel som mycket riktigt lät ordet ha en röd tråd av tillit, mer än vad i mina ögon är den vanligare svenska betydelsen, grundad i empiriska observationer, härledningar, uttalanden och prediktioner från någon form av auktoritet, eller kanske något slags godtycke mitt emellan.
Sablar, så långa meningar jag skriver. Tankar kommer så lätt i stora klasar, och hur det nu kommer sig, sorterar jag ogärna ur dem i mindre satser när jag har en helhet i blickfånget. Illa, jag vet.
Roande nog var det faktiskt de som så småningom -- kan det ha gått en timme eller kanske två -- kom ihåg klockan och drog sig åstad, efter att artigt ha bistått med att sopa undan smulor och ställa undan sina saftglas efter sig.
Det vore roligt att stöta ihop någon mormon, någon gång, så här. Den här gången var jag taktisk nog att inte nämna att jag tyckte det, efter att ha läst så mycket Card, utan att känna hur hans egna trossystem ser ut särskilt ingående. Ska jag nämna något skolämne som jag minns som riktigt ointressant och oinspirerande ligger religion mycket bra till, men när man ser den belyst så här i personliga möten, är den riktigt aptitretande. Även för en som i likhet med mig innerst inne känner religionen i mycket som en (av många) barriärer som får folkgrupper att barrikadera sig från varann, segregerar och får meningsmotsättningar att mötas i blodiga krig. Eller inordnar människor i hierarkier i maktsystem fyllda av världsligt maktmissbruk. Det behövs alltid en Messiah.
Hej Johan Sundström!
Jag fann ditt inlägg via google och läste det.
Du skriver: “Jag är inte ateist. Tror jag. Det vill säga jag finner mig väl som en ganska agnostisk varelse utan förankring vare sig i att det finns någon gudom eller att det inte skulle finnas det. Jag tror, i den bemärkelsen att jag fäster tilltro till logik och dess möjligheter att härleda sanna samband ur utgångssanningar, att jag hyser tilltro till den vetenskapliga metoden som ett bra tillvägagångssätt för att uppnå nya användbara modeller för vad vi kan se och mäta, och så vidare, men jag har ingen religiös tro på högre väsen som styr, dömer eller ens observerar våra handlingar, tankar och motiv. ”
Jag fäster också tilltro till logik och den vetenskapliga metoden!
På min bloggfinns ett logiska bevise baserad på vetenskapliga premisser om en Skapare och Hans syfte för mänskligheten:
Allt gott!, Anders Branderud