23:57 Kärleksspråk

Jag har på en vilt främmande människas inrådan hoppat på boken "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman, (synnerligen) amerikansk äktenskapsrådgivare. Tipsaren (förmodad tjej eller kvinna) hade läst någonting av (och förmodligen om) mig, och förmodat att jag fått höra massor av teorier om vad mitt kelberoende härstammar i. Det har jag inte. Men nu fick jag den första, och som den både lät sann och helt och hållet ofärdig, blev jag nyfiken nog att ge mig rakt på källan. Så här löd spekulationen:

Det finns fem olika "språk" att uttrycka kärlek på: komplimanger, gåvor, tjänster, tid med varandra, och fysisk beröring. Alla människor har ett eller två favoritspråk som de förstår bäst och instinktivt använder sig av för att uttrycka kärlek. Som du redan har räknat ut är ditt språk fysisk beröring. Om du får för lite fysisk beröring känner du dig inte älskad. För någon annan kan det vara lika viktigt att få verbal uppskattning. Grejen är att om man blir medveten om de här skillnaderna blir det mycket lättare att möta människor och visa kärlek på ett sätt som folk förstår.


I mycket låter den helt rätt; att mitt talade primärspråk är beröring låter inte helt orimligt, men jag tror att det språk jag lyssnar mest på är verbal uppskattning. Eller, när jag nu läst in mig litet mer på ämnet och känt efter under läsningen vad som låter mest härligt, att göra varandra tjänster. Det är nog samtidigt också ett av mina mer utvecklade talspråk, rentav. Men nu springer jag litet i förväg; det fanns en hel hög andra små som stora invändningar och reflexioner jag vill beta av först.

Jag har ganska lätt att känna mig älskad, även om jag behöver få "tala" också för att riktigt trivas. Det känns viktigt att hitta balans mellan både ingående och utgående språk, och jag tycker inte alls att de av någon slags implicit nödvändighet är ett och detsamma, något som verkar vara bokens underförstådda tes (det formligen kryllar av formuleringar i stil med "...:s kärleksspråk var ..."). Förenklingar i all ära, men det här gav mig mer känslan av att någon kommit på en fin teori, och bestämt sig för att den inte behövde något återbesök för att förfinas och slipas till att bli ännu bättre. Förlåt en gnällspik till petimeter, men så där får man ju inte lämna en tåt i luften!

Nästa stycke är halsstarrigt, och kan hoppas över av den känslige läsaren.

Det blev en hel del indignerat gruffande av liknande art under läsningen, och det blev väl i överdådig ärlighet inte ett spår bättre av att Siv Lindström (en del översättare förtjänar att hängas ut med namn) konsekvent översatte namn, och gav blanka katten i genus. "Jane" (förmodar jag) låter ungefär som "Janne"; det blir nog bra. Janne och Jon (John?), ett gift par, -- plats för tankerum i vilket vi för vår inre syn provar tesen att det faktiskt handlar om ett homosexuellt äktenskap i en yllekristen amerikansk bestseller -- och tre meningar senare är Janne omväxlande en "hon", och omväxlande bara Janne. Fyy, Siv! Och man krossar heller inte Stilla havet, snälla du. Fotnötter strös ut i form av små siffror i textmassan här och där, och själva noten -- vanligen två ord lång och bara i ett fall längre än en rad -- hittar vi längst bak i boken i stället för längst ned på sidan. Fyy, Marcus förlag. Också bakläxa. Att köttet i dem sen visar sig vara bibelreferenser elva gånger av (samtliga) tretton får vi förstås lasta författaren själv för, och att de inte sällan dessutom mest är generande nödrim (... att vidröra sina barn är viktigt, och redan Jesus sade ... när lärljungarna försökt få alla fansen att inte komma till honom med sina barn för att få dem välsignade).

Så, nu samlade jag nog ihop ungefär all gallan till en enda äcklig hårboll och spottade ut den i förra stycket. Välkommen tillbaka, känslige läsare! Var var jag? Jo!

Får jag för litet fysisk beröring känner jag mig inte i första hand oälskad. Jag mår nog förvisso dåligt, men mer på det sätt man mår dåligt när man inte möter sina fysiska behov; av sömn, mat, vatten, värme och trygghet. Jag är fullkomligt kapabel att känna mig älskad över enorma avstånd bara genom ord och kärlekshandlingar som når mig.

Kelar jag inte, blir jag dock frustrerad och vantrivs i största allmänhet, och det utan att behöva rota den frustrationen i någon slags kärlekslängtan. Allra minst monogam sådan; det är ett helt annat fält. I Chapmans äktenskapsfokuserade värld är precis all kärlek en yttring mellan man och kvinna (eller, i mycket vänlig misstolkning, också mellan homosexuella par) med det primära syftet att stärka deras band till varandra allenast. Hjärtevänner och andra utomförhålleliga former av kärlek får inte riktigt nås av kärlek, det verkar nästan som att det skulle störa bokens avsiktliga undre budskap att ens tillåta möjligheten. Så fort jag känner att det vore lägligt med någon lucka i preciseringen för att vidga begreppen och vilka de berör, kläms det dit något låsande det hela till äktenskapet. Högst enerverande, i synnerhet om man som jag älskar sina närmsta vänner med samma hjärta som det bor flickvänner i. (En i taget, rentav; jag är inte såpass polygam att jag känner mig nödgad att leva i ett sådant förhållande.) Ett hjärta det bor såväl Jennysar som mer eller mindre mossiga eller nalliga hackers, arbetskamrater och utböles go’ vänner i, för att raskt svepa in de som bor i ett flertal rymliga gemak här inne.

Jag älskar dem allihop. Strör olika former av kärlek över dem, i ord, handling och när vän och tillfälle så tillåter hemskt gärna även kroppsligen; det är den person jag är. Och trivs med att vara. Det kan ställa till med litet komplikationer; älskar jag för brett kan Maya känna sig insignifikant, och det vill jag inte, men samtidigt är jag både för förtjust i mina vänner och för egoistisk för att skärma mig mer för dem än jag brukar och vill, och i den smeten kommer jag säkert tappa balansen litet då och då. Men kärlek är så viktigt. Alldeles för viktigt för att förbehållas de vigda. Eller ens de som ingått förhållanden. Tycker jag. Starkt.

Ibland funderar jag över sådant det inte riktigt går att vare sig bevisa eller motbevisa -- som gudsbegreppet, även om jag i just det fallet är såpass övertygad agnostiker att det sällan föresvävar mig att grubblas över. Betydligt vanligare är då frågeställningar där haken är att jag skulle behöva prova att bli någon annan för att avgöra om det var si eller så. Som huruvida jag tänker på kärlek som jag gör för att jag är pojke (biologiskt betingat beteende för att sprida gener) eller för att jag är jag -- och då rår över mitt eget förvridna kärleksbegrepp, mer i linje med hur jag ser på fri programvara. Och på den här fronten, där jag ofta landar och funderar fruktlöst en stund, är jag inte alls så pragmatiskt agnostisk som väl vore bekvämt. Jag kanske inte kan ta reda på det, men jag nöjer mig inte med att lämna det där, utan kommer igen, och igen, och igen. Aldrig riktigt nöjd.

Fri programvara-spåret kanske tål vidgas litet -- jag har kanske aldrig skrivit det riktigt så, även om tanken vaknat någon gång när min gode vän Fredrik påtalade att han inte kände någon som var mer "open source" än jag. Något skämtsamt, men även uppriktigt menat, menade han att mitt livs hemligheter var lika öppet publicerade som källkoden till det vi i nördkretsar betraktar som fri programvara -- öppen källkod, fri att läsa och bruka som var och en vill. Fredrik menade nog mest själva sagan som sådan, att skildringen var en öppen bok med nyfikenheten som enda omslag, men jag har på senare tid mer och mer dröjt mig kvar vid tanken på friheten att ta del av mitt liv och det som är jag, mer konkret och direkt. Jag släpper gärna in människor, gärna nära inpå mig, om jag inte känner mig hotad av dem. Vem som vill bli del i mitt liv, i morgon, eller om tio år, är någonting jag inte gärna skulle få för mig att dra några gränser kring.

Och förr eller senare säger jag de magiska orden "fri kärlek", och dimper då rätt in i ett särskilt fack för förutfattade meningar, fördomar och florerande associationer. Men även om jag tappade den förmedlingskontakt jag hade med två tredjedelar av de som följt mig hela vägen i noten hittills, skyggar jag inte för att ändå skriva att jag funderat kring idén. Mig själv som ett kärl fullt av fri kärlek, för den som förstår den, och vill ta del av den, eller kanske snarare bli del av den. Jag tror den är smittsam. En del av mina perspektiv tycks gro i min omgivning, väl planterad.

Men nästan varje gång jag hamnar i sådana tankar, lämnar jag dem via den där helt omöjliga frågeställningen. Funderar jag i de där termerna för att jag är jag, eller för att jag råkar ha de biologiska förutsättningarna för att gynnas av sådana idéer?

Och varför skulle det egentligen spela mig någon roll, när allt kommer omkring?

• kärleksspråk
• kärlek
• kel
• böcker
• oversittings